DSBM, eller depressive suicidal black metal om man så vill, är en ytterst suspekt släkting i svartmetallfamiljen. Grundidén är god. Sorgsen och atmosfärisk black metal med skapelseföraktande lyrik är en perfekt cyanidschnitzel när man vill kanalisera fram en melankolisk sinnesstämning. Begreppet DSBM, eller Myspace-black metal om jag själv får bestämma, är nytt för på den tiden man exempelvis lyssnade på STRID, BETLEHEM, tidiga KATATONIA och ANCIENT WISDOM var det aldrig snack om att de banden tillhörde en speciell fraktion. I annonser stod det max ”atmospheric black metal” eller bara ”doom/black-metal”. I mitten på 2000-talet exploderade denna stilart, mycket tack vare SHININGs framgångar och det var ett tag helt omöjligt att hålla reda på alla band som poppade upp likt finnar efter man torkat ansiktet med insidan av en tom chipspåse. I ännu ett infall utav total hjärndödhet tänkte jag botanisera ibland några av de nya akterna som på ett eller annat sätt fångat mitt intresse. Det stora problemet med DSBM är att för varje bra band man upptäcker tvingas man utstå ett tjog totalt poänglösa skitband som bara urholkar genrens redan skamfilade rykte.
Om ni undrar varför jag inte kommer att redogöra för ett enda svenskt band beror det på att det är ett kapitel för sig. När jag får ork ska jag sätta tänderna i de myriader av grupper som har risiga bandnamn och skitnödiga texter. Det är ett par stycken om man säger som så.
TRIST
Sedan 2004 har denna tjeckiska konstellation skitit ur sig 16 släpp och då har jag inte räknat med de otaliga sidoprojekten. Om medaljer delades ut för varje gång bandet lånat riff ifrån BURZUMs monumentala platta ”Filosofem” skulle TRIST göra storslam likt den pundande ADHD-simmaren Michael Phelps. Eftersom de låter så pass mycket BURZUM kan jag inte tycka att det är direkt uselt. Det är mest bara, håll i er nu för här kommer poängen, trist. Maken till utstuderad svartmetall har jag inte hört sedan ABYSSOS gjorde intrång i min stereo med deras hurtiga ”Together we summon the dark” för drygt tio år sedan. Det är för övrigt en platta som kommer att hårdgranskas i segmentet ”Lånat? Tribut? Stulet?”.
För att återgå till TRIST. Logon är trist. Layouten på skivorna är trist. Musiken är trist. Texterna är rätt trista de med.
Det som alltid förbryllat mig en smula är den inofficiella tävlingen gällande vem i genren som skurit sig hårdare än min hemmagjorda bearnaisesås. Snubben bakom TRIST ligger bra till. Jösses hur han ser ut. Det är nästan imponerande hur han hinner vara så produktiv på ett musikaliskt plan då självskadebeteendet ligger långt bortom hobbynivå. En annan sak som gjort mig konfunderad är att det är extremt få i denna genre som faktiskt tar livet av sig. För varje svartmetallmusiker som tagit livet av sig har vi ett tjog popsnören som stryprunkat sig själv till Nangijala. Lite märkligt faktiskt.
GRIS
Nöff.
Att dessa kanadicker heter GRIS, franska för ordet ”grå”, har roat mig många gånger. Putslustiga Göteborgsdoftande vitsar om att de är ”svinbra” samt att vissa riff har en skön ”knorr” går inte att undvika. GRIS är faktiskt rätt OK, inte lika bra som sidoprojektet MISERE LUMINIS, men väl värda att kolla upp om man vill ha sig en dos sorgset tryffelbökande black metal.
OK, jag erkänner. De är faktiskt bra men bandnamnet går inte att släppa.
GRIS.
Fantastiskt.
Det jag verkligen gillar med det här bandet, förutom det rent musikaliska, är att de har vettet att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Sedan starten 2006 har de bara släppt två fullängdsskivor. Tänk om fler grupper förstod vikten i ett starkt låtmaterial, vad betydligt intressantare det skulle vara att botanisera i ny musik då. Skräckexempel som STRIBORG, DROWNING THE LIGHT, ZARACH ’BAAL’ THARAGH och genomruttna ZEBULON KOSTED verkar tro att den som släppt flest skivor innan man dör vinner. Det räcker med att titta på de gängens diskografier så tappar man all sorts form utav livslust. Vart ska man börja liksom? Som tur är behöver man inte kolla upp de grupperna alls då samtliga suger så hårt att deras kräkreflexer försvunnit för eoner sedan.
HÖSTKÄNSLOR
Här drar jag gränsen. Jag skiter högaktningsfullt i att denna duo kommer ifrån Peru och att deras kunskaper i det svenska språket helt uppenbart är bristande. HÖSTKÄNSLOR är, har alltid varit och kommer alltid att vara ett USELT bandnamn. Jag vet inte hur ni känner men namnet ger mig mer associationer till att mysa i soffan än att avsluta livet i ett skitigt badkar. Musikaliskt är det en tafflig variant av ALCEST och LANTLÔS och ingen som inte har ett ohälsosamt intresse för black metal bör kolla upp dessa peruaner(?) närmare.
När ska vansinnet egentligen ta slut? Bandnamnen KYRKBRAND och DÖDSDYRKAN är fortfarande lediga. Skynda och fynda gott folk.
DODSFERD
Jag hade för några år sedan det stora antinöjet att beskåda det här spektaklet live. Allt var försenat på grund utav en slapp organisatör så man fick stå som en veritabel idiot och vänta i en halv evighet på att plågan skulle ta slut. Att se detta band tramsa runt på scenen gjorde inte humöret ett dugg muntrare. En korthårig kavat grek med corpse paint och kedjor tjöt likt ett brandlarm låt ut och låt in och eftersom samtliga trudelutter var minst tio minuter långa sögs livslusten ur en väldigt snabbt. Att ”hitsen” bar följande namn gjorde inte saken bättre:
”You called it resurrection, I call it a fairytale for human parasites, Your kind!”
”Pale forest sing for the dead”
”You were talking about a kingdom; What the fuck is that!!!”
”I can easily destroy all the things I have created!”
”Suicide was created by your incompetence”
När jag äntligen trodde att de spelat klart kom nådastöten. En katastrofal version av BURZUMs gamla örhänge ”A lost forgotten sad spirit”. En del av mig själv dog den där kvällen i Holland. Spelstället? Givetvis Baroeg i Rotterdam. Jag gissar att de flesta musikanter som läser denna skrift har erfarenheter av den betongbunkern.
Grekiska DODSFERD är alltså inget jag rekommenderar annat än i ett avskräckande syfte. Att projektet släppt tio alster på sex år skrämmer mig.
DAYS OF OUR LIVES
Like sands through the hour glass, so are the days of our lives.
Alla som någon gång i sitt liv varit arbetslös har fastnat i antingen ”Kvinnofängelset” eller ”Days of our lives”. Så är det bara. De riktigt förtappade själarna fastnade även framför ”Renegade” medan socialbidraget tickande in på kontot. Till er yngre läsare kan jag nämna att vi snackar om så kallade ”TV-program”.
Jag hoppas att ”Days of our lives” inte går på TV i Gibraltar för annars finns det inget som kan försvara detta genomruttna bandnamn. Musikaliskt en medioker sörja av trötta riff och upprepningar. Texterna är plumpa och allting känns bara så meningslöst och fel. Omslaget till enmansbandets hittills och tack och lov enda släpp förklarar egentligen allt. Han vill så gärna hänga med de tuffa grabbarna men hans misstänksamt lena hy talar för att det närmaste han kommit ett själskadebeteende var när fåntratten av misstag klämde mansbrösten i frysfacket. Kul med ett band ifrån Gibraltar dock.
NOCTURNAL DEPRESSION
Fy fan vilket anskrämligt elände det här är. Populära hos kidsen givetvis, vad hade man väntat sig? Att bandet har över 160000 lyssningar på sin Myspace bara på deras ”hit” ”Nostalgia” får mig att titta ut genom fönstret och önska att världen stod i ett hav av lågor. Har ni sett musikvideon?
Förlåt.
Herr Suizid, hjärnan bakom det här projektet, vägrar att spela live så han ett band som sköter den biten åt honom. Rimligt? Att de låter bättre live än vad Herr Suizid gör på skiva gör inte det här mindre märkligt. Här har vi iallafall gruppen som inte skäms över att vräka på hela födelsedagstårtan på tallriken trots att det inte är deras fest. Jag saknar egentligen ord så kolla en gång till på videon så förstår ni vad jag menar. Kombinationen kråsskjorta och nitarmband har aldrig varit OK och av alla artister i denna undergenre så är NOCTURNAL DEPRESSION den som känns minst trovärdig.
Jag bjuder på ännu en musikvideo så ni verkligen förstår poängen.
DEEP-PRESSION
Det räcker med att se bandnamnet så vet man vad som vankas. Nämen, har herr Trist ifrån TRIST varit insyltad i detta? Vad paff jag blir. Gå in på bandets Myspace och lyssna på låten ”Happy days”. Det är nämligen det mest intressanta de gjort.
Att det uppenbarligen ska vara en skymf eller humoristisk blinkning riktad mot genrekollegorna i HAPPY DAYS ignorerar jag.
Skämt åsido är DEEP-PRESSION, bandnamnet till trots, inte så tokiga. Är man på rätt humör är deras musik njutbar även om det oftast bara låter som ett mellanparti i en gammal MY DYING BRIDE-låt. Att de sedan 2006 släppt tolv alster gör att man inte har tid, ork eller lust att kolla upp dem närmare såvida man inte brinner för dylik musik eller är lätt utvecklingsstörd. Om de bantat ner diskografin till max två fullängdsskivor hade det mycket väl kunnat bli en riktig rysare.
Apropå rysare, en polare till mig skrev en gång i tiden den bevingade textraden:
The forest is deep and so am I
Han hävdar än idag att han var ironisk.
HAPPY DAYS
Jag har medvetet undvikit den här konstellationen men i samband med detta arbete var jag tvungen att kolla upp dem då namnet dök upp i diverse fanzines och på nätet en gång för mycket för att jag helt ska ignorera dem. Till bandets försvar är introt på låten ”Abigail” en ganska kul idé. I övrigt är det samma visa vi hört förut. Akustiskt intro, introt spelat med dist, avgrundstjut, slafsig fyrtakt och evighetslånga vändor. Åtta släpp sedan 2007 har det blivit så det saknas inte skaparglädje i den här genren i alla fall. Tidigare i denna nekrokatekes skämtade jag att jag skulle dra igång ett musikaliskt projekt bara för att poängtera hur enkelt det är att skriva sådan här musik. Håll i hatten säger jag bara. Vem vet vad jultomten kommer med när Förintelseförsamlingens Skivbod slår upp dörrarna.
För att vara så deprimerade saknar många av gängen inte en känsla för ironi i alla fall för det dyker upp titt som tätt både i bandnamn och i låttitlar. Ironi är kul men visst känner man sig en smula blåst på kebaben när man vill lyssna på något deppigt och möts av titlar som ”Myspys” och ”Humörets bottenvåning”. Ansvariga för dessa titlar är omåttligt populära LIFELOVER, ett band så Stockholmsironiskt att man varken vet ut eller in.
Hur tolkar man exempelvis detta?
Hittade i samma veva ett gammalt klipp med ANCIENT WISDOM ifrån 1994.
WHEN MINE EYES BLACKEN
Av alla namn man kan döpa sitt musikprojekt till ansågs detta vara rent guld. Man tar sig för pannan. Att man kan vara deppig i Nya Zeeland är helt uppenbart för här är det inte precis tjo och tjim och klackarna i taket.
Enmansband – Check.
Lökigt bandnamn – Check.
Akustiska intron – Check.
Låtar runt tiominutersstrecket – Check.
Uppskurna armar – Check.
Hysteriskt kacklande sång – Check.
Katastrofalt trumspel – Check.
Desperat sågande popriff . Check.
Självömkande lyrik – Check.
Ja, ska man lyssna på sådan här musik kan man lika gärna lyssna på den här underläppsdarrande hobbiten med eftersom det är samma visa som vi hört tusen gånger förr. Är det förresten bara jag som tycker det är lika festligt varje gång man kliver in på de här livshatande människornas Myspace-sidor och läser att de har tusentals vänner i vännerlistan. Det här med Internet slutar aldrig att förbrylla mig. För att återgå till NOCTURNAL DEPRESSION så skriver det gänget den minst sagt märkliga tackfrasen ”Depressive hails” när någon stackare godkänner deras vänförfrågan. Vad i getsatans pestskugga är egentligen en depressiv hälsning? Hur låter den? Hur ser den ut? För min inre vansinnesvision ser jag en blek tonåring med konkav bröstkorg och flottig idiotfrisyr som blygt tittar ner i backen och knappt hörbart viskar ordet ”hej”. Det måste vara ett ”depressive hails”.
Depressive hails… Jösses.
I’M IN A COFFIN
Jag vet inte vad som är värst, bandnamnet eller att ena snubben i den här duon kallar sig för Sad-ist. Den andra dystergöken kallar sig Adorable. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Bandfotot, ja vad ska man säga. Ena killen sitter i bermudashorts och solglasögon med en hund i famnen och den andra står i duschen och blöder. Lägg till skivomslaget som föreställer en racerförare som åker fram i skogen fastspänd på en stock och vi vet hur detta kommer att låta.
Bedrövligt.
Sångfågeln skämmer ut sig utan en tanke på morgondagen och det musikaliska kämpar med att komma ikapp. Det här gänget missar målet hårdare än vad fotbollstitanen Klas Ingesson gjorde på 90-talet.
Nä, nu står jag inte ut längre. All denna misär har fått mig till att ligga i fosterställning och lyssna på FATA MORGANAs självbetitlade album ifrån 1995. Det var Mortiis lattjolajbanprojekt och sötare musik får man leta efter. Undrar om man en vacker dag kommer att orka göra en djupdykning ibland alla märkliga dark ambient-skivor man äger. Västerviksbandet GRIMs epos ”Färd” förtjänar iallafall en rejäl åthutning.
God natt.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 