De norska läsarna utav denna skrift har ivrigt påpekat att det skrivs för lite om den gamla norska scenen. Givetvis har de helt rätt i sin iakttagelse så idag blir det norskt för hela slanten. Att Norge var en stormakt inom svartmetallen i början på 90-talet kan ingen förneka. När jag själv ögnar igenom min samling så är majoriteten utav alla skivsläpp ifrån landet där befolkningen tycker det är rimligt att betala 280 spänn för en turkpizza.
Allt var dock inte guld och gröna skogar. Det fanns en och annan artist som jag som superpeppad tonåring inte hade vettet att uppskatta. Det hindrade mig givetvis inte från att likt förbannat bränna hela studiebidraget på deras skivor. Åh, denna omdömeslösa ungdom.
KAMPFAR. Jag dömde ut bandet redan när de hette MOCK och det tack vare att hjärnan bakom projektet, Dolk, tyckte det var rimligt att ha cowboyhatt på bandfotot. Att han står i sann slalom-pose och hyttar med den ynkligaste yxan jag sett på ett foto någonsin gör ont värre. När han lade ner MOCK och startade KAMPFAR lyckades han återigen irritera mig då han i en intervju i Dead Sea Zine använde så många utropstecken att han fick Vorskaath från grekiska ZEMIAL att framstå som sansad när greken svarade på frågor i finska Pure Fucking Hell Magazine. Det där kan nog vara den nördigaste meningen som jag skrivit i hela mitt liv.
Däremot blev jag positivt överraskad när jag såg KAMPFAR live i Österrike för några år sedan. Dolk har blivit en riktigt bra och energisk frontman. Synd bara att kompmusikerna står helt blixtstilla i huvtröjor och innebandyfrisyrer. Att Dolk blivit en bra frontman märktes extra tydligt när DARK FUNERAL klev upp på scenen senare på kvällen. Emperor Mongo Palle Kuling tyckte det var en toppenidé att i mellansnacket stå och pusta i mikrofonen och nämna det faktum att det var hans födelsedag och att publiken skulle bjuda honom på Jägermeister. För att uttrycka sig milt så kom jag inte i rätt sinnesstämning så jag lommade iväg och botaniserade bland snabbmaten istället. Trist eftersom det var Nils Fjellströms debutspelning med bandet så undertecknad var genuint intresserad utav hur det skulle låta.
FLEURETY, eller OB FLEURETY som jag brukar kalla dem när jag vill vara putslustig, var ett annat norskt band jag verkligen försökte tycka om men de gjorde det så förbannat svårt för mig. Korten på bordet, ”A Darker Shade of Evil” är olyssningsbar. Att Nordgaren sjöng sönder rösten på den vinylsjuan imponerar föga då det bara låter som en bil som sladdar i ett parkeringshus alternativt som en sur örn som försöker jaga iväg någon tibetansk äggtjuv. Ett lustigt rykte som gick om den sjuan var att han sjöng så högt och ljust att vinylen hoppade på skivtallriken. Det gjorde den inte, däremot hoppar alla husdjur man kan tänkas ha högt då man vräker på den. Enligt rykten ska till och med vandrade pinnar bli så bedrövade över de usla sånginsatserna att det knäcker sig själva på mitten för att slippa lidandet.
Debutplattan ”Min Tid Skall Komme” var ett typexempel på hur tokigt det kan bli när norska musikskoleelever ska spela progressiv black metal med kvinnlig jazzsång. Bajsnödigt och överpretentiöst är bara förnamnet. En märklig anekdot om FLEURETY var när landskamraterna i STRID helt sonika skulle sätta P för deras tonkonst så de knatade iväg till familjen Nordgarens hem för att med blankslipade dolkar hota snubben att lägga musiken på hyllan. Det hela slutade med att Nordgarens farsa jagade iväg dem. Jag antar att pinnsmala black metal-ynglingar med konkav bröstkorg inte är så skräckinjagande när man är en smågrinig gubbe i 50-årsåldern som i lugn och ro vill kolla på tipsextra.
FIMBULWINTER. Ingen jag känner brydde sig någonsin om FIMBULWINTER. Trots att gruppen bildades 1992 och att debutplattan ”Servants of Sorcery” släpptes så tidigt som 1994 så kändes det ändå som att de försökte vara lite tuffare än vad de egentligen var. Att Necronos(!) hade skägg är egentligen det enda jag minns ifrån skivan då ansiktsbehåring var ganska sällsynt vid den här tidpunkten. I övrigt trött norsk svartmetall som till och med dagens kids skiter fullständigt i. Annars brukar ju ynglingarna gräva fram det sämsta från den tiden att hylla. Det duger tydligen inte att hålla käften och lyssna på ”De Mysteriis Dom Sathanas” utan det ska hellre lyssnas på strunt som INGEN brydde sig om. Kulturskymning.
När jag ändå är ute och cyklar kan jag lika gärna dra en till anekdot. Niklas Kvarforth gillar STRID som jag nämnde tidigare. Det hörs extra tydligt på de första skivorna. Musikalisk hyllning sa Bill, skamlös stöld sa Bull. Niklas blev enligt uppgift en smula paff när han insåg att han spelat sjuan på fel varvtal. Det har faktiskt varit snack om att STRID-sjuan ska återsläppas som CD med låtarna dels i rätt hastighet och dels i nedpitchad version. Ganska kul initiativ.
FORGOTTEN WOODS. Oj, vad jag verkligen ville tycka om det här gänget. De hade liksom allt. Om ni visste hur många gånger jag tvingat mig igenom ”As the Wolves Gather” skulle ni bli mörkrädda. Efter varje lyssning satt jag och undrade vad det var för fel på mig. Det var norskt, det var rått och de hade fräsiga låttitlar. Vad var problemet? Jo, de sög. Hårt. Sidoprojekten var inte hellre något att hänga i julgranen. RAVEN var rådåliga och JOYLESS har förvisso en viss potential men självgranskningen på låtmaterialet verkar ligga på samma nivå som ANAL CUNT.
RAVEN-trivia: Visste ni att EP:n ”F.M” egentligen skulle heta ”Fascist Machine” men blev censurerad av skivbolaget? Vilket politiskt korrekt skivbolag var det då kan man undra. Jo, No Colours Records.
SORT VOKTER. Ildjarn har max gjort en handfull OK riff i sin karriär och då är jag generös men av någon outgrundlig anledning tyckte jag SORT VOKTER-skivan ”Folkloric Necro Metal” verkade högintressant. I annonser slogs det på stora trumman att det skulle låta som en blandning utav ULVER och DARKTHRONE. En svart stinkande lögn. I boken till skivan kan man läsa följande citat:
This album was fully created under influence of T.H.C. (except for Ildjarn),
with no care for technical details.
Att ett band skryter om att de rökt jazztobak är en sak, när ”stjärnan” i gruppen väljer att inkludera sig själv i en parantes där han säger att han INTE puffar på den magiska draken gör det hela ännu dummare. Varför var de tvungna att ha med denna idiotiska information? Det enda som klår detta i dumhet är reklamen för Hotmail i boken till skivan ”Vrede” med ALLEGIANCE. Den grafiska utformningen på nyss nämnda ”Vrede” är för övrigt legendariskt bedrövlig.
För att återgå till usla SORT VOKTER så kan jag säga att ordet diskant får en helt ny innebörd efter man plågat sig igenom det tarmskrapet.
HADES. Norsk viking metal där de sjunger om grekisk mytologi, är det verkligen rimligt? Texterna till ”…Again Shall Be” har sedan dag ett förbryllat mig och varför ingen har ifrågasatt detta fenomen är oförståligt. Rent musikaliskt tyckte jag bara att de var trötta. Trist produktion, släpiga låtar, inget som stack ut. Likt förbannat står den i skivhyllan. Förstapress. Säkert värd 5 kronor. Bandfotot till skivan tänker jag inte ens kommentera.
Nä, nu måste jag sluta innan jag dissekerar sönder hela skivsamlingen.
Fortsättning följer…
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
