Jag tillhör en minoritet i min bekantskapskrets då jag inte har en enda tatuering på min lekamen. Det närmaste jag kommit en så kallad ”gaddning” var när min dåvarande flickvän för hundra år sedan råkade hugga mig i handen med en bläckpenna. Lång historia. Skulle jag dock få för mig att pränta in något i mitt kött för all framtid blir det en groda med brinnande vingar som dansar flamenco över reaktor 4 i Tjernobyl samtidigt som den sjunger järngardets kampsång. Det eller omslaget till VITHATTENs monumentala demokassett ”Dont Burn the Witch”.
Det här är ett konvolut som inte bara attraherar utan även provocerar. Lekmän ser detta som ett plumpt försök att framställa sinister svartmetallkonst i ”Paint”. Vi som är mer professionella i vår bedömning ser storheten i konstverket. Om ni för en stund tänker efter, skulle något annat omslag kunnat passa den här kassetten bättre? Svaret är givetvis nej.
Om vi börjar med logotypen så är detta ett skolexempel då den är symmetrisk på ett sätt som skulle få Jens Rydéns gamla alster att komma på skam. Vingar och tre inverterade kors sköter den blasfemiska biten och den totala oläsligheten är exemplarisk. Här har många andra grupper, kanske främst de amerikanska, ett och annat att lära sig. Jag vill för övrigt redan på förhand be om ursäkt för att Dr Panzram berövat magin genom att använda något så ljusdyrkande som Photoshop(trend) när han lyfte logon från omslaget. Att dessa sataniska hieroglyfer verkar vara ritade med en datormus och detta för hela 14 år sedan är djupt imponerande.
Själva omslagsbilden kanske inte riktigt håller samma höga klass som logotypen men som jag skrev innan så finns det inget annat som skulle passat bättre. En demonisk gestalt reser sig upp bakom berget Vithatten för att skydda en häxa från en säker död. Genialiskt. Jämför det här omslaget med OBTAINED ENSLAVEMENTs ”Witchcraft” och ni inser snabbt att Vithattens utförande är tusen gånger råare. Oavsett vad man tycker om den här bilden så är det ett omslag man minns. Vi slipper höstfärgade Photoshopknull som inte föreställer någonting, vi slipper svartvita foton på liksminkade ungdomar i skogen, vi slipper någon skata som visar bröstvårtan, vi slipper generiska målningar utav trötta etablerade artister, vi slipper bläckfiskhjälmar, vi slipper träsnitt som använts hundra gånger tidigare och vi slipper alla jävla svartvita krigsbilder som stötts och blötts hårdare än Ron Jeremys kuk. För detta är jag evigt tacksam. Färgsättningen på detta konstverk skriker ren och skär nihilism. Svart, vitt, gult och bajsbrunt skapar i det här fallet en synergieffekt där slutresultatet andas ond bråd död.
Vi vill ha det råaste och vi får det råaste. Omslaget till ”Dont Burn the Witch” gör mig nostalgiskt gråtmild då den får mig att minnas tillbaka till en tid då svartmetallen var mer ungdomligt naiv och individualitet var ett honnörsord. Idag är majoriteten utav alla artisters skivkonvolut så tragiskt trendkänsliga att man får galopperande whiplashskador utav ren tristess när man ögnar igenom nyproducerade fanzines. Folk är helt enkelt för rädda för att göra bort sig.
Heidenhammer berättade att när han var in på Neseblod i Oslo på jakt efter den här kassetten så såg snubben i kassan ut som ett stort frågetecken när han fick frågan om VITHATTEN. En vild jakt i ett oheligt antal plastkassar och lådor tog sin början och om inte omslaget varit så omisskännligt hade sökandet varit helt fruktlöst. Ponera att Heidenhammer sökt efter bandet SKOGSANDEs instrumentala demo. Hur lång tid hade det inte tagit att lokalisera den bland tusentals andra släpp med identiska omslag? Tanken är skrämmande.
Likt det musikaliska framförandet är detta unikt och sällan har man känt en sådan helhetskänsla som det här verket frambringar. Text, musik och konst i en satanisk treenighet.
“Time for Daily Worship Hast Come”.
Jag skulle inte kunna sagt det bättre själv.
Imorgon avslutar vi VITHATTEN-veckan med en exklusiv intervju med mannen bakom projektet.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 