När det norska MAYHEM-coverbandet MAYHEM släppte ”Ordo Ad Chao” blev måttet lite väl rågat för min smak. Jag köpte den skivan blint, liksom jag gjort med de andra albumen MAYHEM släppt post ”De Mysteriis Dom Sathanas” och redan efter första genomlyssningen var jag så upprörd att venerna i pannan var tjocka likt rötterna på asken Yggdrasil. Sedan den dagen har jag jobbat på den mest omfattande sågningen i den musikjournalistiska historien.
Till slut blev jag dock tvungen att ge upp, det tog slut på synonymer på nyckelord såsom ”usel”, ”kuk”, ”katastrof”, ”fiasko” och ”uppstötning” och hur mycket jag än skrev nådde jag aldrig någon själslig katharsis. Jag kastade hela recensionen i sopkorgen för att aldrig mera ägna den en tanke.
Jag är fullt medveten om att det finns folk som säger sig gilla den plattan men för mig som är uppvuxen med ”De Mysteriis Dom Sathanas” blev det musikaliska sveket helt enkelt för stort. Hade det varit någon annan grupp hade jag kanske inte brytt mig, men nu är det faktiskt MAYHEM vi snackar om. Eller resterna utav MAYHEM kanske jag ska säga. Heidenhammer sammanfattade detta helt briljant för en tid sedan när han i vredesmod värmde en kopp kaffe i mikrovågsugnen. Ponera att Lemmy i MOTÖRHEAD viker hädan och de resterande medlemmarna tar in en ny frontman som skriver all ny musik. Den nya låtskrivaren passar även på att totalt ändra bandets sound. Är det fortfarande MOTÖRHEAD då? Knappast. Det blir mer som ett varumärke typ Disney som tröskar på och förvrider ursprungskonceptet tills man knappt känner igen det man en gång lärt sig att dyrka.
Dr Panzram har på ett makalöst sätt lyckats fånga denna besvikelse i följande stycke videokonst och efter att ha sett den ett flertal gånger känns allting mycket bättre. Det kommer att produceras fler filmer med liknande karaktär här på bloggen i framtiden.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 