Hatpastorns likpredikan

En trend som tack och lov nästan helt försvunnit är tribute-skivor. I slutet på 90-talet så exploderade detta svavelosande helvete då skivbolagen, märkligt nog oftast de svenska, fick för sig att risiga covers på kända artister var det som gick hem i stugorna. Värst blev det när det skulle göras döds och blackmetal-versioner utav klassiska band såsom METALLICA, MERCYFUL FATE, IRON MAIDEN och så vidare. Vill ni garanterat få mig på dåligt humör så kan ni exempelvis skicka in DARK FUNERALs cover på KING DIAMONDs ”The Trial” i CD-spelaren då det är en utav de absolut dummaste inspelningarna jag hört. Någonsin. IN AETERNUMs sällsynt trötta version utav klassiska ”Abigail” gör mig för övrigt gråhårig.

Jag vill minnas att många tyckte att SENTENCEDs cover på IRON MAIDENs ”The Trooper” var hysteriskt bra då sångaren lite putslustigt vrålade sig igenom den. Personligen ansåg jag att detta var ett helgerån utav sällan skådat motstycke. Att ta en utav planetens bästa hårdrockslåtar och låta ett finskt fyllo tjuta sig igenom den på knagglig engelska är inte precis vad jag ville ha. Säg mig förresten EN grupp som gjort en genuint bra cover på IRON MAIDEN och ni vinner ett fint pris.

Skivbolaget Black Suns hyllningsskivor till METALLICA vågar jag knappt ens gå in på. USLA sånginsatser, tunt studiefrämjarljud och när IMPIOUS grindade sig igenom det akustiska introt till ”One” blev jag så upprörd att jag satte vetelängden i vrångstrupen. Vissa grupper ska man inte göra covers på, så är det bara. Däremot har jag alltid velat höra MORBID ANGEL tolka ”The Thing That Should Not Be”. Tänk er ett ultrapeppat MORBID ANGEL runt 1993 sätta tänderna i den kolossen. Slutresultatet hade kunnat bli legendariskt.

Legendarisk blev inte hyllningen till nyss nämnda MORBID ANGEL. Jösses vilken trist och fegspelande platta det är.  Till och med omslaget är så blaskigt att man glömmer bort vad det föreställer medan man tittar på det. ”Tyrants of the Abyss”. Pyttsan.

EMPEROR var ett utav extremt få band som kom undan med hedern i behåll i denna veva då de hyllade BATHORY och MERCYFUL FATE på ett kunnigt, välljudande och respektfullt vis. Om fler artister gjort som dem så hade slutresultatet inte alls blivit lika stinkande som en skendöd melon som befunnit sig ute på balkongen i en plastpåse ett par dagar för länge. En stor anledning till att jag inte finner dessa plattor ett dugg upplyftande är att i 9 fall utav 10 så verkar de medverkande konstellationerna inte bry sig ett smack. Att stå och lattja i replokalen är en sak, att låta sin Paul Speckmann-trötta tramsversion utav BATHORYs ”13 Candles” gå i tryck och bevaras åt eftervärlden är en helt annan. Ta en lyssning på Hellspawns tribute-skiva till just BATHORY och ni kommer förstå exakt vad jag menar.

Trenden med dylika alster tog dock ett abrupt slut då Nuclear Blast, bolaget som inte precis är kända för god smak, släppte en tribute-skiva till ABBA.

Kom igen.

En satans hyllningsskiva till ABBA. Vem fan köpte den? Att höra MORGANA LEFAY stöta könet till ”Voulez-Vous”, THERION fisa sig igenom ”Summer Night City” och sällsynt pinsamma SINERGY slakta ”Gimme! Gimme! Gimme!” fick iallafall mig att vässa kniven och låta BURZUM snurra några extra varv på vinylspelaren.

När Chuck ifrån DEATH dog gick en rysning över min ryggrad då jag befarade att det skulle komma tonvis med skivor där mediokra band slaktade hans klassiska toner. Märkligt nog har jag bara hört EN sådan skiva och det kändaste bandet där var tjeckiska TORTHARRY eller Tårt-Harry som undertecknad brukar kalla dem när man vill vitsa till det. Deras version utav ”Pull the Plug” var inte helt oäven men helt poänglös. Jag skulle i och för sig hellre lyssna på den versionen till Ragnarök än att höra hyfsat intetsägande CALLENISH CIRCLE spela den en gång till. Varje kväll i en månads tid såg jag dessa stelopererade holländare slakta den låten live och efter det kan jag inte lyssna på originalet utan att känna en bitter smak utav skit i käften. När sångaren lite nonchalant sade åt publiken att de kunde bilda en mosh-pit samtidigt som han höll sin trådlösa dildomikrofon mellan fingrarna som bara dansbandssångare gör ville jag bara döda. Självklart var det INGEN som röjde i publiken.

Usch.

Vad är egentligen vitsen med dylika skivor? Originalet är ju alltid bättre. Varför lyssna på 20 låtar där samtliga har varierande ljudbild, glöden är lika med noll och paketeringen gräslig när du helt enkelt bara kan lyssna på originalet? Vill man verkligen höra GARDENIAN tröska sig igenom ett gammalt örhänge med SEPULTURA? Vill man verkligen höra BLACK QUEEN tolka BURZUM på ett sätt man inte trodde var möjligt? Vill man verkligen höra DIMMU BORGIR tolka ACCEPT på ett sätt som får Udo att verka heterosexuell?

Nä, nu ska jag fylla på kaffekoppen och sätta mig på balkongen och dyrka döden.

Förresten, en öppen fråga till er läsare. Hur kommer det sig att varje gång man spanar in baksidan på alla de hyllningsskivor till BURZUM som finns så känner man igen max 2 band? Resten är så obskyra att de knappt ens existerar. En sak kan man dock vara hundra procent säker på och det är att samtliga bidrag kommer att suga. Hårt.

/Hatpastorn