Hatpastorns likpredikan

Invasion Records och Black Diamond. Legendariska bolag på dessa sidor. Omslag har analyserats, band har nämnts i tid och otid. Dock har det varit tunt med en riktig undersökning av de här banden och skivorna. Det är dags att köra något liknande jag gjorde med No Fashion.

Jag kommer naturligtvis skita fullständigt i de tidiga skivorna. Ni vet de där osläppen med Lunatic Invasion (Som Maja som basade på Invasion Records bankade trummor i), Excrement, Fertilizer och så vidare. Vi går direkt på 1996 och framåt till slutet 1999. Vadå? Fermenting Innards ”Myst” släpptes 1995? Ja, jag orkar inte prata mer om Fermenting Innards för stunden. Även om de är rätt kul. Vi kör dessa istället. Om jag råkat glömma någon skiva, då är det så.

På menyn, Invasion Records

Defleshed – Abrah kadavrah                                 

Embracing – I bear the burden of time                   

Vargavinter – Frostfödd                                

Scheitan – Travelling in ancient times                 

Golem – Eternity: The weeping horizons                                 

Godgory – Sea of dreams                        

Infestdead – Killing Christ                                       

Godgory – Shadow’s dance                    

Infestdead – Hellfuck                                              

Embracing – Dreams left behind                             

Non Serviam – Between light and darkness                                      

Mithotyn – In the sign of the ravens                    

Gates of Ishtar – The dawn of flames                           

The Everdawn – Poems – Burn the past                                   

Defleshed – Under the blade                                             

Ninnghizhidda – Blasphemy                                         

Non Serviam – Necrotical                               

Gates of Ishtar – At dusk and forever                           

Scheitan – Berzerk 2000                                     

Mortum – The druid ceremony                                      

Mithotyn – King of the distant forest                                

Mithotyn – Gathered around the oaken table                  

Indungeon – The misanthropocalypse                   

Infestdead – JesuSatan                              

Skymning – Stormchoirs                                                   

Hellspell – Devil’s might  

På menyn, Black Diamond                         

The Everdawn – Opera of the damned

Midvinter – At the sight of the apocalypse dragon

Mithotyn – In the sign of the ravens                    

Eternal Autumn – The storm                                                       

Sargoth – Lay Eden in ashes                                         

Nephenzy – Where death becomes art                 

F.K.Ü. – Metal moshing mad   

Herregud vad det vattnas när jag ser listan med dessa band och skivor. Givetvis äger jag i stort sett rubbet, majoriteten införskaffades då det begav sig och … ja, varför då kan man undra. Allt är inte guld och det fanns andra bättre skivor med helt andra bättre band som jag inte hade. Ändå slängde man sig över plattorna. Skumt. Jag antar att det enklaste svaret är att de fanns och att jag köpte dem. Oftast begagnat, eller billigt i Ginza-katalogen.

Defleshed – Abrah kadavrah

Den Invasion-röda färgen, motivet och den ÄKTA Defleshed-logon. Man blir glad. Detta är den första riktiga Invasion-plattan för mig, det vill säga ett svenskt band med bedrövligt skivomslag. ”Ma belle scalpelle” som kom 1994 är tekniskt före, men den har inte den där rätta känslan.

Gustaf Jorde som basade och sjöng i Defleshed var även överhuvud på Black Diamond och ungefär samtidigt som denna Defleshed-platta släpptes kom … äh, vi kommer till det. Hur låter ”Abrah kadavrah” 2022 är en bättre fråga.

”Abrah kadavrah” håller inte, lite dödsigare och betydligt hafsigare än senare alster. Inte alls samma flyt och det är många fladdrande oriff som inte leder någonstans, plus tunt ljud. ”Under the blade” och ”Fast forward” är att föredra. Layouten får såklart 10 av 10. Spana in bandfotot! Vilka fina killar. Varför de gjort så det ser ut som att de är sju pers i bandet är ännu ett av de många mysterium man brottas med.

Embracing – I bear the burden of time

Umeås Kanske ofarligaste band genom alla tider och då ska vi veta att det finns mycket lengräddat från den staden! Heidenhammer älskar skivtiteln och pratar ofta hur mycket han gillar den. Givetvis för att i nästa andetag byta samtalsämne till hur mycket han retar upp sig på Necrobutcher. Jag vet således inte vad Hammaren faktiskt tycker om själva skivan. Personligen kom denna skiva i min ägo rätt sent och då hade jag redan lyssnat in mig rejält på Embracings andra platta, ”Dreams left behind”.”I bear the burden of time” har inte direkt gått varm så det ska bli spännande att se hur den står sig. Solen skiner när jag skriver detta och humöret är på topp. Perfekta förutsättningar.

Umeå. Vad är upp med denna dyrkan av fjås? Det gnisslas osolon, oakustiskt och oslingor, metalguror tuggar frenetiskt och det byts oriff och otaktart hela tiden. Tonsatt stress. Allt under ett täcke av livsdyrkan. När jag var tonåring hade jag nästan tålamod. Nu när jag snart är 42 blir jag fan rasande. Genom åren har jag verkligen försökt komma in i den här skivan, men det går inte att minnas en ton. Och! Det kommer från snubben som LYSSNAT IN SIG på ”Dreams left behind”! ”I bear the burden of time” var inte ett trevligt återbesök.

Håller den idag? Nej.

Omslaget är sådär ljuvligt fult, att bandet godkände TVÅ återsläpp som ser sju resor värre ut tyder på grov sinnesförvirring, dagsfylla, eller att medlemmarna knutit sina respektive bandanas så hårt runt skallen att blodtillförseln hindrats.

Vargavinter – Frostfödd

Tänk att det fanns en tid när folk var lite fin i kanten och avfärdade Vargavinter som ännu ett band i mängden. Nu var de kanske det, men fan så mycket bättre än mycket annat från 1996. Här finns rens, här finns melodier man minns, här finns ett omslag som är så Invasion att man får gåshud. Texterna är kanske inte skitbra och artistnamnen Svanvit och Månstråle på gästmusikerna går inte till världshistorien som topp ett det råaste man sett. Likväl återkommer jag ofta till denna och drömmer om hur uppföljaren som aldrig kom, ”Från fornstora dagar”, hade låtit. Jag kan ge mig fan på att den finns inspelad. Här får Svarta Arkivet eller Graveless Souls kliva in och ta sitt samhällsansvar och släppa plattan.

Håller ”Frostfödd” idag? Jo, även om det är ett visst rosaskimrande nostalgifilter på denna så tycker jag att den ändå håller.

Vargavinter lyckades även att vara hemliga, genom alla år har man fått höra att det var Defleshed som låg bakom bandet, men såvitt jag vet har det aldrig lagts fram 100 % officiellt. Enligt Metal Archives, innan den informationen sopades bort, spelade Linus från ständigt aktuella Azhubham Haani i Vargavinter och det känns otroligt märkligt. Vargavinter-konnässörer som sitter inne med sanningen får gärna höra av sig och reda ut det här. Man gillar såklart ”On a snowy winternight”, men jag kan inte riktigt höra de influenserna i Vargavinter.

Scheitan – Travelling in ancient times

Det här är Invasion Records för mig. Omslaget har vi diskuterat tidigare, men jag tycker vi ändå tar en minut och fröjdas över detta fantastiska konstverk. Det är liksom det snyggaste man sett i hela sitt liv. En hornbeprydd vattenskalle i shorts i en båt. Varför har inte fler denna tatuerad?!

Musikaliskt hittar vi tidstypisk black metal från Luleå, eller Boden, eller Umeå eller … ja, att hålla reda på norrlänningarna på 90-talet är omöjligt. Det flyttades och det åktes hejvilt och alla spelade i alla band. Ofta helt sinnessjuka avstånd med. Från Boden och Luleå till Umeå är det typ 30 mil. 30 mil för att repa. Då är man dedikerad. Tänk att bo i Malmö och fara till Lübeck för att repa, det är på den nivån. Snacka om Travelling in ancient times!

Håller skivan än idag? Nä, självfallet inte, men den har ändå något visst. Det ska emellertid sägas att i jämförelse med hur Scheitan spårade ur musikaliskt är detta deras ”De mysteriis dom Sathanas”.

Återsläppet från 2016 förkastar jag. Det där omslaget har INGET att göra med mitt Scheitan!

Golem – Eternity: The weeping horizons

Vi bryter av med lite tysk döds med koppling till Fermenting Innards. I likhet med Fermenting Innards skiva ”Myst” är även denna inspelad hos Dan Swanö. Fermenting Innards … Tänk att det blivit min lott i livet att hålla minnet om Fermenting Jävla Innards vid liv!

Jaja, Golem. Otrolig layout. Inte en otrolig skiva. Introt är trevligt, sedan blir det stissig tyskbröt med riff som låter biiipboppchuggachuggabiiiipboopchuggabiiipbopp. Tänk Carcass runt ”Heartwork” och ta bort allt bra. Inte uruselt, men man måste verkligen älska metal för att slå på Golem frivilligt. Sedan vet vi att någon på fullaste allvar runkat till det här omslaget. Det är sorgligt. Nästan lika sorgligt som att beställa en sexleksak på Wish och sedan recensera den!

Och nej, Golem höll inte då och håller inte idag.

Godgory – Sea of dreams

Karlstads stolthet Godgory var dubbelt Invasion Records-aktuella 1996. Först denna som spelades in 1994, den andra kommer vi till om ett litet tag. Godgory är bandet jag ofta glömmer bort att de finns och att jag har skivor med. Samma sak hände när jag var hemma hos Heidenhammer för några år sedan.

HP: Äh, slå på Godgory.
HH: Jag har inget med Godgory.
HP: Det har du visst.
HH: Nej.
HP: Men titta under G i din skivsamling!
HH: Huh, se på fan, här fanns det en skiva, nej TVÅ, med Godgory!

True story. Godgory är inte alls tokiga utan det är både kompetent och ambitiöst och … ja. Det är Godgory och det är vad det är. Lite dödsigt, lite melodiskt. Gillar man Edge Of Sanity så borde Godgory falla på läppen. Sedan är bandnamnet roligt att säga. Godgory, Godgory, Godgory.

Håller Godgorys första 2022? Njauäää, nä, det kanske den inte gör.

Infestdead – Killing Christ   

Drette och Swanös dödsprojekt. Folk ville få det här till något bättre än vad det kanske egentligen var. Vi kommer att återkomma till Infestdead då det blev två fullängdare efter denna EP.

Det här håller inte såvida man inte är gruvligt nostalgisk.

Godgory – Shadow’s dance

För nu blir det mer Godgory! Jag som hade så mycket att säga om dem. Detta är ett lite mognare och fetare Godgory, två år har ändå gått sedan skivorna spelades in och …

Äh, vem försöker jag lura? Spana in omslaget! Det DÄR är Invasion-rött!

Jag tror att denna är bättre än debuten, kruxet är att det är hyfsat jämntjockt och inte alls min typ av metal. En timme Godgory är mastigt och … Godgory, Godgory, Godgory.

Vilka band det finns ändå, ett av dem heter Godgory.

Herregud, jag har knappt kommit en fjärdedel och har redan blivit helt sinnessjuk.  Om den håller 2022? Ja, inte fan vet väl jag. Nej?

Infestdead – Hellfuck

Mer Infestdead! “Hellfuck”. 23 korta låtar som säkert var jätteroliga att spela in, men inte jätteroliga att lyssna på. Man ska vara bra nostalgisk för att gå igång på detta, jag gick inte ens igång 1997. 2022 håller det inte.

Roligast är bootlegen som heter ”Bell fuck”.

Embracing – Dreams left behind

Denna är betydligt bättre än debuten. Även om det är olidligt Umeå-hopplöst på melodi och taktartsbytesfronten finns här fler röda trådar. Produktionen är bättre och sången är bättre, med tillägget att man klamrar sig fast i soffan så knogarna vitnar när vokalisten ylar som värst. Hur kommer det sig att jag lyssnade in mig på denna kanske ni undrar? Jo, jag köpte den billigt och då blev det så. Jag kan inte förklara det bättre. När jag var 17 år sommarjobbade jag som flyttgubbe och tog igen mig i fikarummet med att slå på Embracings ”Dreams left behind” på en liten skrotig CD-spelare som fanns där. Ja, på den tiden hade man med sig CD-skivor vart man än gick. Jag var givetvis ensam i rummet bör tilläggas. Efter en stund kom vaktmästaren som var ansvarig för oss sommarjobbare för att ta sig en kaffe och sa helt utan ironi, ”Jaha, du lyssnar på Bon Jovi. Trodde du gillade hårdare grejor.” Naturligtvis hade gubben kommit in när Embracing var som mest såsiga och sångaren gnolade om morgondagg istället för att sjunga om att knullmörda lik som vettigt folk. Normalt sett brukar jag vara snabb med att svara något fyndigt, men jag satt helt mållös. Sedan stängde jag av.

Gubben, som jag antar var exakt lika gammal då som jag är nu, hade ändå inte fel. Det är rejält sliskigt emellanåt. Utan att kunna förklara varför har jag ändå en soft spot för plattan även om den inte håller 2022.

Klassisk layout.

Återsläppet blev kanske inte superlyckat.

Non Serviam – Between light and darkness    

För många är detta det ultimata Invasion-bandet och de har såklart inte fel. Non Serviam, Kristianstads gudar. Faktum är att utan det här gänget hade jag nog inte vetat att Kristianstad ens fanns. Bör tilläggas att jag är fullkomligt handikappad när det kommer till städer, län och platser överlag. Jag har alltid bra koll på vilket håll som är norr, kalla mig kompassen från vildmarken. I övrigt är det total katastrof. Jag vet alltså att Kristianstad finns, men om någon ger mig en karta och ber mig peka ut eller dö väljer jag döden. Söder om Sundsvall är det i alla fall.

”Between light and darkness.” Layouten. Bandfotot. Briljans. Låtarna då? Jo, det är exakt såhär demokratiska band låter. Nu vet jag inte om det var så, men det låter som att alla och då menar jag alla i hela Kristianstad har fått bidra med text och musik. Någon gillar metal, då blir det lite Iron Maiden. Någon gillar Cradle Of Filth, jamen då kör vi en lång krånglig text utan innehåll och några vampyrslingor. Någon gillar thrash, pang bom chugga chugga, någon gillar slingblack, någon gillar döds, syntar, tjejsång och så vidare och så vidare. Texterna är ett kapitel för sig, vissa är kilometerlånga och hyfsat välskrivna, andra är … ja, låt oss ta ett bra exempel i form av ”Satan´s spree”:

In the forest a gasily vision appear
Raging inferno, a deadborn man swore

Let the demon free
Insects crawling upon the cross
Show yourself in Satan’s Spree
And take him down to us

Why do all faces look so dead
In the fire they burn so red

Det är alltså HELA texten.

Att jämföras med killen i bandet som köpt en Cradle Of Filth-platta och tåtat ihop ”Queen of beauty”:

The shadows surround me in the night
The visions haunt in the night

An emblazoned silhouette emerged
The Queen of Beauty I beheld
She gave me birth to the mayfly of love
And it descended upon me

Mountain of emotion
Summit of Seraph
Descending, falling as the nestling bird
Hands of desolation grasped my soul
And my inner tranquility suddenly perished

Into the opaque thou shall obediently follow me
And nourish my desires to thrive
Thou shall submit to the yoke
And woebegone thou dust moulder away…

Embraced by crushing hope
Erased by the ice of dismiss
Trapped under ice froze my hope
The healing sun appeared and the mayfly flew away

By nightfall invited I was
My arousal was caused
By the crack of dawn dismissed I was
My armageddon was caused

Texterna är saxade från Metal Archives så vissa tokroliga stavfel är nog inte Non Serviams fel.

Nu tänker ni kanske att fan vad jag sitter och hackar på Non Serviam och det kanske jag gör, men jag gillar skivan. Typ. Den gick varm när jag köpte den, det säger å andra sidan ingenting, men faktum är att jag kan nynna på i stort sett alla låtar och de dyker upp i skallen lite närsomhelst. För att vara tvättäkta Voices Of Death-metal är det stundtals galet catchy om än splittrat och valpigt. Dylik musik görs inte längre och det är lite synd. Demokratisk glesbygdsmetal har ändå sin plats. Om nu ens Kristianstad är litet, det kanske bor flera miljoner där. Och vadå Krischansta?! Kristian-stad blir man utskrattad för om man säger. Flummigt. Fun fact, jag skulle egentligen hetat Kristian. Inte efter Vikernes, utan så enkelt som att morsan hette Kristin och farsan, Jan. Fyndigt va? Denna namnplan gick dock i dass då farmor inte bara var från djupaste Västerbotten utan även hade underbett så … ja, uttalet var som när en holländare ska uttala Sorhin. Ogudaktigt.

OK, viktigaste frågan. Håller skivan? Ja, den håller för mig. Av massa konstiga orsaker.

Mithotyn – In the sign of the ravens

Den här är så bra att både Invasion OCH Black Diamond släppte den. Har inte blivit riktigt klok på det där. Mjölbys vikingar går i alla fall inte av för hackor. Vilka näpna melodier och svängiga bitar. ”Upon raging waves”-slingan är vi många som tragglat med, eller som i mitt fall råkat ta ut av misstag och sedan vrålat könsord över att man inte kläckte den först. Ljudet kanske är lite dassigt och det är en smula fladdrigt emellanåt med både arrangemang och spelskicklighet, men det här håller än tycker jag. Mithotyn känns som bandet som hade kunnat gå långt om det varit lite mer flyt. OK, efterbörden Falconer antar jag är framgångsrika, men det är power metal med bandana och låtar som på fullaste allvar heter ”Himmel så trind” och då räknas det inte. King Of Asgard är ett gött gäng, men de har inte Mithotyn-sprutten, mer grå tyngd.

Ett tecken på att världen är trasig är att ett gäng bisvärmsdödsande stockholmare med ett bandnamn taget från Sagan Om Ringen kan röna enorma framgångar som vikingar medan Mithotyn som fan var the real deal liksom bara tynade bort i ingenting. Vemodigt.

Om den håller? Oj, ja jag antar det.

Gates of Ishtar – The dawn of flames

Ingenting är roligare än skivbolagschefen Majas exekutiva beslut att panga dit en ”evil looking bitch” på omslaget. Maja förresten, en mycket mystisk man svept i legendarisk dimma. Invasion Records var ändå hyggligt framgångsrika. Ända tills hans fru lämnade honom och han lät allt förfalla varpå bolaget gick i megakonkurs. Vilket årtal? 1999 såklart. Det skulle vara intressant med en intervju med honom. Bardo Methodology får gärna leta rätt på den tjommen för ett helt specialnummer. Jag har i alla fall många frågor. Jag gissar att många av banden som låg där har en hel del frågor med.

Melodödsarna At The Gates Of Ishtar från Luleå kanske vi ska prata lite om. Inget favoritband och när de fick sin At The Gates-psykos blev man bara alldeles kall inombords.

Nej, den håller inte.

The Everdawn – Poems – Burn the past

“Glöm Dawn, här kommer The Everdawn!” Så hade jag författat annonsen för den här skivan innan jag varit tvungen att gå i exil i resten av mitt liv.

At The Gates-psykosen som drabbade Luleå är i klass med ”Secrets of the black arts”-psykosen som drabbade Sundsvall. Det enda roliga jag kan säga om den här skivan är att vissa av bilderna är uppstyrda av Ateljé Grodan vilket är topp ett det mest bedårande jag vet. Necromicon fick även de fotografihjälp av Ateljé Grodan. The Everdawn. Har ni hört ”Slaughter of the soul”? OK, bra. Då kan jag rangordna mina bästa djur istället.

1. Katt
2. Igelkott
3. Groda
4. Roliga höns
5. Varan

”Poems – Burn the past” håller inte.

Defleshed – Under the blade

Undrar om detta ändå inte är den bästa Defleshed-skivan? ”Fast forward” kanske har någon bättre låt eller två, men ”Under the blade” har mer stuns och inte lika frasigt ljud. Mer än så har jag inte att säga om detta, mer än att skivan håller bättre än jag trodde.

Ninnghizhidda- Blasphemy

Ett test för att se om någon är true nog att få vistas i ens vardagsrum är att be dem stava till Ninnghizhidda, Azhubham Haani och Tsatthoggua. Ett fel och där är dörren. Ninnghizhidda, ett gäng tyskar som spelade black metal och tillät DET DÄR skivomslaget. Det kan liksom inte gå fel. Jag vet inte hur bra det här håller egentligen, men det är ändå mina killar på något sätt. ”Blasphemy” har en speciell plats i mitt hjärta, lite som Non Serviam.

Vore det förresten inte lite kul med en Invasion/Black Diamond-festival? Banden får damma av några evergreens live och sedan ägnar man resten av helgen åt att dricka grogg och diskutera allehanda felbeslut och minnen om Maja. Vi kan faktiskt skippa livemusiken och gå direkt på groggen. En musikfri drogfestival med gräddan från Invasion/Black Diamond. Count me in.

Det håller egentligen inte alls, men för mig gör den det. Vissa dagar. Som kanske inte kommer så ofta egentligen. Äh, den är bra dassig ändå.

Non Serviam – Necrotical

Den här skivan är mycket bättre än ”Between light and darkness” och på så sätt mycket sämre än ”Between light and darkness”. Jag kan faktiskt inte förklara det på ett bättre sätt. Givetvis äger jag denna på bildvinyl. Otroligt genomtänkt.

Gates of Ishtar – At dusk and forever

Tydligen var Invasion Records tvungna att återsläppa den här med ett annat omslag eftersom det här omslaget fanns på ett annat bands skiva. Jag hade löst det med att panga dit en ”evil looking bitch”. Vilket annat band har det här skivomslaget? Någon som vet? Min första tanke var att filuren i portalen påminde om Heidenreichs ”Trance of an unholy union”, men det är inte samma. Jaja, jag hade ärligt talat ingen aning om detta. Å andra sidan är det här om möjligt den Invasion Records-skiva jag struntat mest i.

Det här håller inte.

Scheitan – Berzerk 2000      

Ett enkelt sätt att få mig att vända i dörren är att skicka in ett fräckt 2000 i bandnamnet eller i titeln. Vad fan tog det egentligen åt Luleåfolket när det börjades spelas death n roll och At The Gates-döds och gud vet allt? Debuten var ju guld! I alla fall guldfärgad. Åh herregud, den där lilla jävla figuren med äppelknyckarbyxor i båten på det omslaget på debuten. Ateljé Grodan-kul.

Det HÄR håller inte! ”Raincoat” är inte en titel man väljer hursomhelst.

Mortum – The druid ceremony

Jag och Battlefieldian Necrobat hamnade i ett underbart gräl om den här skivan. Fakta är att den är bra och alla som tycker annorlunda har fel.

Mortum, finns kopplingar till Non Serviam och således till Kristianstad. Denna mystiska plats på Jorden. Vi snackar melodisk döds med rafflande tjejsång i refrängerna. Jag fick den här skivan av en tjej som hade köpt den blint och blivit oheligt förbannad. ”Jävla Radio Rix-döds”, var hennes citat. Jag borde avsky detta och ska sanningen fram har den kanske inte åldrats med total värdighet, men ibland blir det som det blir och man står där och har ”Mother of fear” dånandes i skallen. Tyvärr blev det bara den här skivan då det prompt skulle tramsas runt med oprojektet Supreme Majesty. Det känns som att Mortum hade minst en platta till att ge och nog hade de kunnat bli framgångsrika. Tänk Nuclear Blast eller Century Media som backat upp och en riktigt bra Woodhouse-produktion.

Omslaget är en söndermanipulerad bild tagen från bookleten till Midvinters debut. Det har vi gått igenom tidigare, men det märkliga är att resten av bookleten och håll i er nu, är både snygg, enhetlig och lite originell! Totalt oläslig såklart. Visst hade det varit trevligt om jag lagt in lite bilder från den bookleten?

Vad skarpt och bra det ändå blev.

Jahaja. Då var man framme vid frågan om detta håller … och nä, egentligen inte. När det kommer till metal ligger Sverige farligt högt på listan över band som är oonda. Oonda. Så heter det, ja.

Mithotyn – King of the distant forest

Den här är inte dum! Ett mognare, tightare och rivigare Mithotyn. Vilka hits. Skivjäveln kom 1998 och sopar mattan med exakt alla finska band som ens försökt närma sig den här stilen. Att skivan är nästan en timme lång är ett problem, det kan bli duktigt kvalmigt efter en stund. Frågan är vad jag hade tyckt om jag hört den för första gången idag? Äh. Nostalgiskt skimmer eller inte, ”King of the distant forest” är en kanonskiva som håller riktigt bra.

Omslaget? Det har vi diskuterat förr, men jag tycker vi kör en repris på återsläppet.

HUR kunde detta godkännas?!

Mithotyn – Gathered around the oaken table

Mer Mithotyn. Släppordningen på dessa skivor är inte helt glasklar så om det är några skivor som kommit i fel ordning i denna text är det helt enkelt så. Jag tror dock att dessa två Mithotyn-plattor kom vägg i vägg lustigt nog. ”King …” slutet av 1998 och ”Gathered …” början på 1999.

”Gathered around the oaken table” har jag ett udda förhållande till. Jag var såklart peppad på ny skiva, men omslaget fick mig att grina illa och det är något med produktionen och låtarna som fattas. Bandet splittrades efter denna så det kanske var lite slitningar mellan grabbarna som smittade av sig i musiken. Jag vet inte, men någon favorit blev denna skiva aldrig och jag tycker inte den håller.

Återsläppet då?

Vad har Mithotyn egentligen gjort för att förtjäna dessa omslag?

Indungeon – The misanthropocalypse

Ännu ett Mjölby-projekt med många bekanta ansikten. Debuten ”Machinegunnery of doom” släpptes via Full Moon Productions 1997 och “The Misanthropocalypse”, bandets svanesång, kom 1999. Thrashdöds med oväntat många melodier och tunt ljud. Titeln är ett kapitel för sig, den frammanar en mild stroke varje gång jag försöker säga den. I övrigt har jag inget mer att säga om Indungeon. Håller den? Nä, av alla onödiga Mjölby-projekt ligger detta högt på listan.

Infestdead – JesuSatan

Mer Infestdead, varför sluta när man är igång liksom. Omslaget är det mest anmärkningsvärda. I övrigt är det satanisk döds med ironiska undertoner. Igen. Close Up ville få det här bandet till Sveriges Deicide. Det var de inte.

Skymning – Stormchoirs

Här snackar vi Invasion-band. Svenskt. Melodiskt. Strykfult omslag, Helt ofarligt. Tunt ljud. Outhärdligt. Om Skymning bara hade släppt denna kan jag faktiskt tänka mig att det kunnat bli en liten post 2010-hype i stil med Vinterland. Men nädå, Alingsås-gänget åkte på ett riktigt ruggigt Matrix-virus, släppte två genuint olyssningsbara plattor med de värsta tänkbara låttitlarna och sedan var sagan all. Tack för kaffet, Skymning!

Jag trodde ärligt talat att denna skulle vara bättre än jag mindes den, men det var gruvligt fel.

Hellspell – Devil’s might

Sist ut på Invasion-listan är Hellspell. Jag tror även att detta kan vara den sista skivan som släpptes av Invasion innan bolagskraschen var ett faktum. Som jag skrev tidigare är det allt annat än glasklart när skivorna egentligen kom. Hellspell har I.R 50, men Indungeon har I.R 54. 49, 51, 52 och 53 har jag fan ingen aning om vart de tog vägen och det är inte mindre rörigt tidigare i listan. Det spelar kanske ingen större roll, men det finns något kul med tanken att Hellspell fick avsluta denna svit. Snacka om att go out in a blaze of glory!

Om vi ska kröna en Mr Invasion måste det vara Chrille Andersson som spelat och sjungit i Non Serviam, Mortum och Hellspell. Vilken jävla kanonkille. Om jag var kommunalråd i Kristianstad hade jag rest en staty på torget med en fin plakett på sidan med texten, ”Detta är ett monument över Invasion-Chrille, en man som gett oss så många skivor att fröjdas över.”

Hellspell, makalöst hyfsad black metal och layouten … man blir rörd. Heidenhammer älskar den, jag älskar den inte, men det ÄR ändå Hellspell. Skivan kanske inte har åldrats med värdighet, refrängerna med rensång får mig på riktigt att reagera som när man ofrivilligt fyller näsborrarna med doften av ammoniak. Men … det finns ändå lite guld att vaska fram här. När Heidenhammer för ett gång år sedan hörde av sig till mig och hyllade skivan som en slags ”The secrets of the black arts part 2” for mina ögonbryn runt hela huvudet, ner på ryggen och till slut fastnade de strax under skinkorna.

Jaha, det var Invasion Records det. Låt oss frossa i Black Diamond.

The Everdawn – Opera of the damned   

Black Diamonds första stapplande steg var den här EPn med The Everdawn. Hur fan kunde The Moaning som var ett bra band läggas ner till förmån för bland annat The Everdawn? Jag begriper det inte. Det här är bara trist.

Midvinter – At the sight of the apocalypse dragon

Här har vi en gammal favorit med tung Sundsvallskoppling! Det här är riktigt bra black metal och en stor favorit från tonåren. Marknadsfördes med att Jon från Dissection och Alf från Oxiplegatz gästar. De gör de väl ändå inte alls. Dock är det Jörgen från The Kristet Utseende som sjunger rent och det står minsann ingenstans. Midvinter har jag tjatat om tidigare, men har ni inte hört skivan så gör er en tjänst och lyssna.

Mithotyn – In the sign of the ravens

Ni trodde väl inte att jag skulle missa chansen att peta in återsläppet?

Denna har vi redan avhandlat, men eftersom både Black Diamond och Invasion Records släppte den tar jag med den för ordningens skull. Undrar hur många gånger man stavat fel på Mithotyn i sina dagar? Undrar hur det musikaliska samarbetet Mithothyrfing hade låtit. Jag vågar inte titta efter, tänk om det finns ett band från Venezuela som heter det. Minst tio fullängdare där ”Total Gotland” sticker ut mest. Cthulhu på bas. Vlad Odhinn på mandolin.

Eternal Autumn – The storm

Ett band jag alltid blandar ihop med Memory Garden av någon konstig anledning. De låter inte alls lika musikaliskt. Memory Garden spelade doomig metal och släppte en bisarr julsingel 1995 medan Eternal Autumn var mer dödsmetall och var riktigt hyfsade. Önskar jag hade mer att säga om ”The storm”.

Sargoth – Lay Eden in ashes

Från Sundsvall. Kommer ni ihåg det jag skrev om Sundsvall och ”Secrets of the black arts”-psykosen? Sargoth tog en rejäl bit av den pajen. Vi snackar mangel av klassiskt svenskt snitt. Heidenhammer spelade faktiskt i Sargoth en gång i tiden. Det kanske ni inte visste. Dock inte på någon inspelning. Jag kan komma att återkomma till Sargoth när jag gör min Sundsvall-special, annars finns en risk att detta kommer bli ett olidligt långt inlägg.

Nephenzy – Where death becomes art

Jag hade för mig att Black Diamonds sortiment var bättre än Invasions, men det är helt uppenbart att så inte är fallet. Midvinter håller fanan högt, men i övrigt är det dassigt. Nephenzy blev betydligt bättre när de döpte om sig till Nephenzy Chaos Order. På ”Where death becomes art” får jag mest den där nähä-upplevelsen som Vergelmer framkallar med sin platta ”Light the black flame”. Det är inte dåligt, mest en känsla av att man förväntat sig något mer. Det är ändå Linköping/Åtvidaberg och från de trakterna kommer mycket guld. På Metal Archives har skivan betyget 88 av 100. Samma betygsättare gav Raise Hells skiva ”Holy target” 96 av 100 och då vet vi att det är en vettvilling vi har att göra med. Samma recensent gav dessutom det grekiska bandet Deviser 100 av 100 och nu kanske det bara är en handfull i hela världen som förstår hur kul det är, men om vi säger såhär då: Deviser är ett Sleaszy Rider Records-band.

F.K.Ü.- Metal moshing mad

Och sist ut på Black Diamond hittar vi putslustig kompetent lattjolajban-thrash. De blev betydligt bättre efter denna giv.

Och där var vi i mål. Vilken resa. Kul att damma av flera av de här skivorna som man inte spisat på evigheter. Märklig tid ändå 1996 till 1999, dels var jag själv tonåring och således helt slut i roten och flera av banden var inte mycket äldre. Att svensk slingallting-metal åldras dåligt är inget nytt, men att det var såhär illa ställt är fascinerande. Midvinter, Mithotyn, Vargavinter, Defleshed. I alla fall fyra band som håller än, även om vi inte snackar mästerverk här. Hade jag inte haft en romans med många av de här skivorna i snart 25 år vet jag att bedömningen varit betydligt strängare. Det är lätt att glömma att man varit ung själv. Många gubbar knotar över dagens kids som lyssnar på Lamp Of Murmuur och allt vad de heter. Mmm, var du så mycket bättre själv när du sprang till Åhléns för att köpa Embracing eller när du runkade till tyska Golem? Det mest fängslande är hur översmörigt och melodiöst mycket av det är. Det saknas helt hejd och hyfs och vassa kanter. En stark avsaknad av ondska, nerv och udd.

Men.

Vilka skivor och band det ändå är. Klyschor som tidskapsel är verkligen befogat. Att sitta på pojkrummet med Heidenhammer och kantor Aronsson och dricka folköl och lyssna på Non Serviam. Där snackar vi ändå great times. Det är lustigt det där med vad som håller och inte. Jag kommer att återkomma till det i ett framtida inlägg.

Det var kanske bra att både Invasion Records och Black Diamond la ner. Jag kan inte ens föreställa mig den post-2000-fasa som hade kunnat bli en verklighet. Skymning visade vägen där.

Vilka band finns egentligen kvar idag? Defleshed har återförenats, Eternal Autumn likaså om jag inte misstar mig. FKÜ kör på. Sedan … är det tomt? Med det sagt envisas alla band med att återförenas. Det är ju vad det är.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 11 oktober, 2022 at 1:20 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.