Hatpastorns likpredikan

Påhitt för att driva skivförsäljning är inget nytt. De senaste åren har det här med flerfärgade vinylskivor exploderat. Gärna ska samma skiva släppas i minst tio olika färger så att samlarna måste köpa tio exemplar av samma skiva. Jag undrar om denna fas kommer vara lika hopplöst ute som bildvinylerna kom att bli om något år eller två. Färgad vinyl kan vara snyggt, men när det har ballat ut fullständigt som det gjort nu och färgerna har exakt noll med omslagskonsten/temat/känslan att göra är det bara tragiskt. Jag vet flera skivbolag som inte alls är bekväma med att släppa diarréfärgad splattervinyl, men de gör det för att det säljer som smör. Fascinerande.

Jag minns inte när det här med bildvinyler mattades av, men när man var runt de 20 var det allt annat än ovanligt att väggarna pryddes av skivor. Den ena värre än den andra givetvis. Jörg från Folter Records hade en imponerande vägg. Där stod jag och var häpnadsväckande avundsjuk för 20 år sedan. Avundsjuk och hundrädd. Jörgs galna hund var ökänd för att bita folk i kuken. Hade varit lika avundsjuk idag för det var gott om råa artefakter på de väggarna och garanterat lika hundrädd för jag kan ge mig fan på att den där besten är odödlig. Numera trycks det inte alls upp bildvinyler i samma utsträckning och det är sällan man ser folk skylta med dem. Oftast står de i LP-lådan/hyllan och skäms. Jag brukar ta upp mina egna och känna ett visst vemod och prata med dem en stund. ”Jadu, spegelvända Ånden av Mortiis. Här ligger du och är alldeles fin och felvänd. Hej hej Heaven shall burn, rosa orcher är lite fett ändå. Och där var du, In the sign of the ravens. Trevligt att ses igen. Oj, det var längesedan, Pure holocaust. Vi ses! Mjahaja, Deathcrush. Du är fin du.”

Så kan jag hålla på i timmar medan sinnessjukdomsfebern rasar. För lyssnar, det gör jag väldigt sällan på dem. Förutom Vargavinter där bildvinylen mot alla ljudtekniska odds låter bättre än CD-versionen!

Minns ni picture-CD? Det var ett påhitt som är så dumt som det låter. En CD med bild istället för det sedvanliga silvriga tjohejsan som det oftast var på äldre CD-skivor. Tror inte det blev någon större grej för metal. Nu sitter det säkert någon och kliar sig i skallen. ”Vadå bild-CD, det är ju alltid tryck på skivorna?” Nä, picture-CD var faktiskt en grej, men kanske mest för att sälja Jimi Hendrix och sådana äldre artister. Det är superflummigt.

https://www.discogs.com/release/6181950-Jimi-Hendrix-Picture-Disc

Doft-CD var också något som aldrig riktigt lyfte. Dark Funeral släppte en doft-CD-version av ”Diabolus interium”. Den luktade parfymerat as och jag har nämnt den förr. Outnyttjat format ändå. Watain borde släppa en doft-CD, förslagsvis på en liveskiva.

Sedan har vi alla boxar, digipaks, kassetter med heltryck, diskettversioner, lathe cut och allt mellan himmel och jord. I det stora hela har jag inte något emot sådant här alls så länge det finns en värdighet i produkten.

Vilket för mig till dagens ämne: shape-CD!

I slutet av 90-talet var det primärt två bolag som var skyldiga till detta. Nuclear Blast och Massacre. Jag tycker vi kikar på några exempel på hur udda det här kunde bli för det är rätt gränslöst.

In Flames – Black-ash inheritance

Huvudet på ”The jester race”-fordonet fick agera modell för denna EP som innehåller två gamla låtar, ett akustiskt medley (wow!) och en livelåt. Tyskarna SPRANG till skivbutikerna för att köpa denna. Sedan stoppade de in skivan i bilstereon och det gick rätt i dass. Flera av dessa skivor har varningar för just detta, men inte denna har jag för mig. Att stoppa in en skiva som inte är formad som en skiva i något som är väldigt känsligt för saker som inte är formad som en skiva resulterar inte sällan i haveri. För cirka tio år sedan lyckades min far pressa in en skiva i sin bilstereo trots att det redan fanns en skiva i. Ingen av dem gick att få ut och det slutade i en ny bilstereo. Det blev kanske inte bättre av att jag skämtade om dubbel-CD när han ringde och ville ha hjälp.

Dissection – Where dead angels lie

Här har vi en tydlig varning. Spela inte denna i din jukebox eller i din bilstereo. Älskar att tyskarna skrivit denna uppmaning inom citattecken så alla svenska ironiker kunde stoppa in den och bara ”Spela ”inte” den här i jukeboxen höhö”.

Blandat krafs på denna skiva med. Jag har aldrig gillat låten ”Where dead angels lie”, men jag vet att många gör det så denna lär ha sålt som smör. Dissection-symbolen med tribalkorset och ögonen har aldrig varit estetiskt tilltalande och i detta format ser den fan inte klok ut. Påminner primärt om en rund fiende i något gammalt TV-spel, eller en Pokémon vars kraft är att skita isbitar. Tänk att jag nästan kan höra folks knogar vitna redan när jag skriver detta. Lustigt det där, det finns inga som är grinigare än Dissection-fans. Det räcker med att säga att man helt enkelt inte känner så mycket för ”Storm …” så slås det hatvolter. Skaka raseriet ur ögonen och bara titta. Blev det här snyggt? Blev det här en värdig representation för ditt favoritband?

Dimmu Borgir – Enthrone darkness triumphant

Ingen EP denna gång utan vanliga fullängdaren, med tillägget att den är formad som en sågklinga. Gud vad snyggt det blev med klisterlappen som varnar för bilstereoanvändande. Tänk att det sataniska korståget mot vite Krist gick i sank på grund av de konstigaste av anledningar. Jag menar, här kommer folk och vill sprida budskapet och så är det en jukebox som hindrar en. I jämförelse med de ovan är en sågklinga ändå lite kul. Får mig att tänka på Hellraiser 3. Undrar hur bra skivan fungerar att använda i kapen? Har inte skivan själv, men ramlar jag över den lovar jag att spela in en video där jag testar att såga något med den. Om inte annat kan det kanske vara underhållande att se mig fly till skogs över det faktum att det är gröna och silverfärgade plastbitar över exakt hela tomten.

HammerFalls ”Glory to the brave” finns även den i sågklingeversion. Just saying.

Hypocrisy – Maximum abduction / The final chapter

Okej grabbar, hur får vi den här o-EP:n med Roswell 47 och en Kiss-cover att sälja?

Bra fråga, snygg digipak?

För enkelt, kom igen nu. Tänk!

En shape-CD då?

BINGO!

Frågan är bara vilken form?

Ja, vad fan har vi att välja på? Någon bild av oss? Logon?

Nä, det känns lökigt. Ta någon bild från skivan.

Guld, jag ringer Marcus Staiger och ber honom ro ihop något snyggt.

Några dagar senar står herr Staiger och bara, ”Ja, das ist gut. Dieses bild eines gegrillten huhns wird von den kleinen geliebt!”

Det kanske inte gick till så, men det gick till så.

Hypocrisy kom tillbaka för en andra portion med en variant av ”The final chapter” formad som en alien. Kanske den slöaste shape-CDn jag vet eftersom … ja, den är ju knappt formad alls!

Det har varit ett oändligt snack om Tägtgrens pung där han enligt uppgift ska ha tatuerat ordet ”holk”. DÄR har vi en idé till en shape-CD! Skicka in lite doft på den med när man ändå är igång.

Dismember – Death metal

Det finns egentligen bara ett problem med denna och det är själva trycket. Jösses vilka färger de fick till. Maja från Invasion måste ha praoat på tryckeriet den dagen. Om man ska göra en shape-CD är detta ändå rätt rimligt, formmässigt alltså.

Crematory – Believe

Där satt den! Hela jävla ”Believe” med Crematory formad som, vad det där nu är. Crematory, det tyska bandet som hotade att lägga ner om folk inte köpte deras skivor. Då är man duktigt slut i roten. Jag har väldigt mycket att säga om Crematory, kommer att återkomma till dem någon annan gång. TEMPLE OFFLOFF! Ni som vet, ni vet.

Nightwish – Show intimo

Vi ska strax bege oss över till Massacre Records, men först ett litet snabbt instick från Nightwish. Detta har jag faktiskt inte sett förut, en biljett-shape-CD. Släppt av något argentinskt bolag inför en spelning. Fyndigt! Det är till och med hål i den så man kan ansluta hiphop-slipsen och använda den som ett klassiskt laminat. Jag blev på gott humör nu. Jag vet inte om det har med åldern att göra, men ibland kan jag få små attacker av ömhjärta. Som i detta fall. Superpeppade argentinare som trycker upp en biljett som även kan spelas på stereon. Det är, och nu ska jag använda ett ord som aldrig skrivits förr på dessa sidor, rart. Med det sagt brukar verkligheten komma och daska mig hårt i skallen med en hoprullad tidning när hjärtat ömmar och jag kan ge mig fan på att låten som är med på denna Nightwish-biljett är något helt fruktansvärt, läs Nymphomaniac fantasia!

Puh.

Det var Wishmaster.

King Diamond – King Diamond

En o-EP med King Diamond i formen av King Diamond. Jag hade inga större betänkligheter angående denna innan herr Fogg berättade att han tyckte det var kul att tänka sig King Diamonds huvud snurra jättesnabbt runt, runt, runt inne i stereon. Efter den mentala tatueringen kan jag inte ens tänka på den här skivan utan att skratta. Det blir inte ett dugg bättre av att man tänker sig King Diamond snurra panikartat i ens stereo när hans falsett dundrar igång.

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Theatre Of Tragedy – Theatre Of Tragedy

Samma sak med denna. Jag förstår varför miss Tits på omslaget tar sig för pannan i galen migrän. Efter att ha virvlat runt tiotusentals varv bara för att vi lyssnare ska få skaka rumpa till Der tanz der schatten har jag full förståelse för hennes huvudvärk.

Catamenia – Catamenia

Den här äger jag. Till mitt försvar är det inte riktigt mitt fel. Det här är en skiva som går runt som en vandringspokal i den mörka skivsamlarsekten jag är med i. Nu var det min tur att äga den. Det är tur att man mot alla odds lyckats skaffa sig vänner som har lika smala specialintressen som en själv och förstår hur kul en shape-CD med Catamenia egentligen är.

Ni ser ju vad ni ser. En o-EP med Catamenia med motiv och form som får en att bara sjunka ihop av kraftlöshet.

Totenmond – Totenmond

Etta på listan över saker som inte behövs. En shape-CD med Totenmond! Jag känner nog ingen som äger något med Totenmond. Tysk myskopunkdöds med betoning på tysk, DET är kall lyssning. Och då känner jag fler än fem personer som har imponerande diskografier med Thirdmoon, Dunkelgrafen, Grabnebelfursten och Morgenstern i hyllorna! Fler än fem var väl kanske att ta i. Sedan att många av skivorna härstammar från mig och att jag skickat dem till personer som inte riktigt var intresserade … äh, INGEN lyssnar på Totenmond i alla fall.

Atrocity – Atrocity

Det finns tio shape-CDs i mardrömmen som är Massacre’s Classix Shape Edition. Vi avrundar med Atrocity och lämnar Anvil, Skyclad, Liv Kristine och de andra till en annan dag.

Behöver jag ens säga vilket år Massacre släppte dessa skivor? Rätt gissat.1999.

Det värsta är att jag skulle ändå vilja ha alla tio.

God natt.

/Hatpastorn

This entry was posted on 24 oktober, 2022 at 11:28 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.