Hatpastorn kliar sig i huvudet över Moon Lore

När det kommer till skivbolag på 90-talet där man kunde köpa blint var tyska Malicious Records ett säkert kort. Bolaget bildades 1993 och drevs av Gerrit Weiher, under de fyra år som de var aktiva hann de släppa klassiker med bland annat Vond, Mortiis, Strid, Gorgoroth, Zyklon-B, Borknagar, Dødheimsgard, Aura Noir och Kampfar. Man får handsvett bara av att skriva bandnamnen. Bolaget var även duktiga på att annonsera och antalet annonser/flyers jag läst från Malicious Records är oräkneliga. Inte sällan utannonserades skivor som aldrig kom, eller släpptes med ett helt annat namn. Gorgoroths skiva ”Død” är ett bra exempel. Såvitt jag vet var Gerrit aldrig aktiv själv i något band, däremot var hans brorsa snubben bakom Silexater. Ett mycket bra band. Silexater utannonserades på Malicious Records, men av någon anledning släpptes aldrig ”Mad sorcer” där, mer än att den kunde beställas. Tror jag. Det är … inte så lite rörigt.

Man kan tycka det är udda att ett bolag med ett så starkt stall kom och gick på bara fyra år. Jag är inte hundra på varför Malicious gick i en så tidig grav, men jag gissar att det är det vanliga strulet med ung skivbolagsdirektör som kanske inte hade blykoll på hur man driver ett företag i kombination med att större bolag rovgirigt norpade åt sig band. Sedan hör det inte till ovanligheterna att annat kan spela in med, vi minns alla när Maja lät Invasion Records implodera efter en skilsmässa.

Borknagar-videon blir man nyfiken på

Mortiis blev efter en tid på egna äventyr upplockad av Earache Records och DET var ju en sorg för alla inblandade.

Borknagar gled över till Century Media och fördömdes till en evighet av bedrövliga skivomslag. Inget är fulare än en skiva släppt på Century Media.

Gorgoroth hamnade på Nuclear Blast, musikaliskt hamnade de i diket.

Strid hamnade i evigt limbo där de är än idag. Visst, de spelar live ibland men … ja, Strid är en udda fågel. Enligt uppgift ska flera skivor spelats in, men skrotats. Bådar inte gott. Om en ny skiva väl kommer finns det en stor chans att man blir Inflabitan-förbannad.

Aura Noir anslöt sig till holländska Hammerheart efter sin sejour hos Malicious, så även Kampfar.

Dødheimsgard hamnade i klorna på Satyr och Moonfog och det … ja.

Zyklon-B var egentligen dead on arrival då det var ett projekt Samoth satte ihop innan han åkte in på kåken.

Vilka har jag inte nämnt? Wretched Lord, tysk döds som 1995 släppte en EP vid namn ”Black as death, loud as hell”. Jag vet att uttrycket ”ingen brydde sig” är slitet i dessa skrifter, men när det kommer till Wretched Lord … ingen brydde sig. Sedan har vi då Moon Lore.

Peter Pendragon och ett par bröst

Moon Lore var ett norskt gäng som bildades 1992. Hjärnan bakom projektet gick under namnet Peter Pendragon. Det är inte ett skitcoolt namn. 1993 kom ”Demo 1993”. En liten gömd tvåspårsjuvel skulle jag vilja påstå. Frasig, obskyr småpoppig black metal som får mig att nicka gillande. Samma år kom ”Rehearsal 1993”, två låtar till med exakt samma ljud som ”Demo 1993”. För att göra detta ännu mer märkligt har vi ”Promotion tape 95” som INTE är listad på Metal Archives, dock nämns ”Rehearsal 1994”. På Discogs finns ”Promotion tape 95”, dock inte ”Demo 1993” eller ”Rehearsal 1993/1994” listade … det är en jävla röra.

Jag äger inte dessa släpp själv så jag kan inte dubbelkolla och såvitt jag vet känner jag inga Moon Lore-entusiaster. Har heller inte läst en enda intervju med bandet så detta är ett mysterium. Vad vi vet är att bandet har släppt låtar som varit rätt hyfsade. Vid tidpunkten tillräckligt bra för att leda till ett skivkontrakt. Och kontrakt fick de! På Avantgarde, innan Avantgarde sa tack men nej tack och licenserade över den inspelade fullängdaren till Malicious Records.

”The sphere beneath the heavens” såg dagens ljus 1997 till exakt noll fanfarer. Faktum är att det inte alls var många år sedan jag upptäckte att skivan ens fanns. Jag satt hemma i tron att min samling gällande Malicious Records-släpp var komplett när jag förvånat ramlade över denna och skrek rätt ut, ”Moon Lore! Vadå Moon Lore?”. Beställde den illa kvickt, den kostade INTE många kronor. Jag ska ärligt säga att jag hoppades att detta skulle vara rena guldet. Norskt, Malicious Records … det KUNDE inte misslyckas!

Det kunde det.

”The sphere beneath the heavens” är en sådan där mystisk skiva som hamnar någonstans i gränslandet mellan debil goth, typ black metal och elektroniskt. Tänk att någon slagit Sisters Of Mercy och Manes stenhårt i skallarna med en djupfryst regnbågslax och sedan skickat in dem i Frogner Lydstudio (Isvind, Enthral etc) för att under kraftigt reducerad mental kapacitet sno ihop något riktigt jävla märkvärdigt. Med det sagt finns det ljusglimtar, skivan är minst sagt fascinerande och stundtals finns det riktigt bra partier. Det gäller bara att hålla i sig när man är mitt i de korkade partierna, inte sällan där Peter Pendragon får för sig att sjunga/mumla/viska/låta som en idiot i mikrofonen. Jag vill inte sträcka mig till att säga att skivan är bra, för det är den inte. På den här nivån har man självfallet släppt igenom tidigare, men det säger å andra sidan ingenting då min toleransnivå är högre än de flesta andras. Fascinerande, stundtals bra, stundtals helt otroligt dåligt är väl slutbetyget.

Vad den här plattan gör på Malicious Records har jag ingen aning om. Faktum är att hade den släppts som den var tänkt på Avantgarde runt den här tidpunkten hade man bara ryckt på axlarna åt ännu en stolpe ut-skiva i stil med Raventhrone eller Godkillers andra.

Vi kan ta låten ”Vampire” som ett exempel på hur det kan gå när Moon Lore är i farten.

Frasiga smygockulta utslag följs av gotkomp och ett pumpande oriff. Sedan tar de ner tempot och vi bjuds på ett stämningsfullt parti som för tankarna till tidiga Cultus Sanguine. Detta gillar jag. Då. Då ökar tempot och sången kommer. Det är här man skriker rätt ut av skratt. Texten och sången, herregud. Tempot sjunker, det bra partiet kommer igen så man kan andas ut. Vi gör sedan ett ovälkommet återbesök till versen. Fan vad det låter. Ett nytt riff gör entré, ett oriff som följs av samma oriff fast med tugg på gitarren, datakaggar och bedrövlig sång. Tack och lov får vi en respit med ett lugnare mer ockult segment igen. Synd bara att han sjunger, viskar och allmänt lever om över riffet. Datakaggar över en näbbig Katatonia-slinga för oss vidare och där mynnar låten ut i ett ingenting.

En av anledningarna till att jag ville släppa skivor själv på Avantgarde var att få möjligheten att åka till Italien och ta fram min pärm med frågor till Roberto. Min plan höll på att gå i lås ända tills en viss liten pandemi satte käppar i hjulet för resande. Nu när det är löst och andra skivan närmar sig sitt slutförande ser framtiden ljus ut. Jag ser följande konversation i kristallkulan.

”Hi, nice to finally meet you, was the flight …”

“How about that Kvist-album! I thought it was the epitome of northern darkness. Let us now discuss Moon Lore. First up, I want a complete guide to their early stuff.”

“Well … I don´t really remem… “

“Demo 1993 and rehearsal/Promotion 1993/1994/1995 is all the same recording session? How about that 8 track rehearsal?”

“Like I said …”

“And you paid for their studio visit in Frogner, but dumped the album on Malicious?”

“Do you want to sit down?”

“I want to understand!”

“OK, well … “

“Peter Pendragon then went on with Mök and Råte and that went nowhere.”

“I have no idea what you are talking about now.”

“Neither do I, Mök is fart in Swedish.”

“…”

“Is it correct that you signed Moon Lore based on their first releases, then got cold feet when the full length turned out the way it did, so you forced Malicious to release it instead?”

“Well … um … How about that Kvist-album! I can tell you everything.”

“Please do.”

“It all started when … what exactly is it in that huge folder you got?”

“Questions. I have many questions. Just wait until we arrive at R as in Raventhrone. Especially the SECOND Raventhrone!”

“Oh dear.”

“Oh dear indeed.”

/Hatpastorn

2 svar till “Hatpastorn kliar sig i huvudet över Moon Lore”

  1. Ett stämningsfullt och passande Fasttracker-outro har han petat ihop också, Peter Pendragon. Sorgligt nog det minst stötande inslaget på hela skivan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: