Hatpastorns likpredikan

Hatpastorns årsbästalista 2021

Ännu ett år alltså och vilket år! Har flyttat ut i skogen och byggt ett hus. Mycket musik har det lyssnats på när man stått och svurit, årets lista blir således rätt färgad av vilken situation man spisat årets musik under.

Vi kör, ingen speciell ordning. Dessa är de som .. vadå? Vad jag tyckte om senaste Darkthrone? Ja, den var väl OK. Låten ”Wake of the awakened” var bra, även om den lustigt nog ligger farligt nära Satyricons ”Walk the path of sorrow”. Slutriffet på sista låten med moogsynten var rätt bra med. Drömscenariot hade varit mer synt och några till brakriff. Kan vi gå vidare nu?

Tack.

Këkht Aräkh – Pale swordsman

Det var min helt klart bättre hälft som tipsade mig om denna och hon hade helt rätt, detta är smått fantastiskt. En perfekt mix av Gorgoroth och Minecraft-soundtracket, framfört av en gråtande orch från Ukraina. Söt black metal på den här nivån är alltid välkommet, bra längd på skivan med, strax över trettio minuter. Det har inte undkommit någon att det skett ett stort generationsskifte av musiker och lyssnare av black metal. Skönt att höra glin göra något hyfsat eget, även om de lånar friskt från de gamla banden. Däremot börjar man ju bli JÄVLIGT mätt på alla svartvita bilder med snirkliga ramar på omslaget. Estetiskt har det alltid varit snyggt, men nu närmar vi oss ormar/bägare/trianglar-tjatighet. ”Pale swordsman” har ingen ram på omslaget, det tackar vi för. Är skivan ond? Nej, allt annat än. Är Crying Orc trevliga snubben på Instagram? Ja, han verkar vara vad man i folkmun brukar kalla för en fin människa. Jag antar att den nya trenden är trevlig svartmetall och det är väl vad det är. Allt går i cykler och hellre en bussig ukrainare med frasigt hår än någon jävla återkomst av Matrix-viruset med stöddiga norrmän i nättröjor.

Countess – Banners of blood

Okej, detta kanske kräver en förklaring. För ett gäng år sedan snöade jag och Dr Panzram in på Countess. Bandet och med bandet menar jag självfallet mannen, myten, legenden Orlok, hade lagt upp hemmagjorda musikvideos till oheligt många alster. Detta höll oss sysselsatta i … ja, vi är inte klara än. Sedan dess har jag försökt skriva ett inlägg om Countess, men det går som inte. Det blir för stort. Ska vi försöka bryta ner det handlar det om holländsk black metal med enfaldiga riff och en stark aura av hopplöshet. Samtidigt är det väldigt catchy och oändligt underhållande. Man kan sitta och lyssna på en mellanlåt med Countess och tänka att detta var ju inte alls kul och då PANG dyker det alltid upp något. Det kan vara ett lingonplockarsolo, ett vokalt utspel, en textrad som får en att jubla eller en melodislinga så dum att den blir genial. Orlok är ett litet snille då låtarna sätter sig. Som superlim. På gott och ont.

”Banners of blood” har gått varm under årets renovering, det har som blivit så. Countess och Departure Chandelier.

Inte övertygad? Det kan jag förstå. Det blir udda när dåligt är bra och bra är dåligt. Men. Lyssna på ”Last man of honour” här nedan så kanske ni förstår vad det handlar om. Då låten berör … ja, alltså, det är det här som gör Countess så bra. Helt utan konsekvenstänk har de en låt med asiatiskt tema och förstärker budskapet med att bygga låten på en melodi som i bästa fall kan hittas på en suspekt kinarestaurang i Sveg. Kolla in typsnittet i videon med. Samtidigt ylar Orlok med TOTAL övertygelse. Man blir glad.

Seth – La morsure du Christ

Återigen min sambo som övertygade mig. Jag hade helt räknat ut Seth då deras tidiga alster är allt annat än kul. Blev paff när den här skivan körde över med mig med total fransk lyxsvartmetall. Dyra riff, bra lir, bra produktion, snygg layout och true texter. Kul med band som blir bra med åren och inte tvärtom som det nästan alltid annars är. Sedan har de en riktig hit i form av ” Métal noir”. Låt inte den lökiga titeln förleda er, låten är ett riktigt hantverk och texten får en att nicka gillande. Gillar man inte den här typen av lyxig välproducerad fransk svartmetall kan man alltid falla tillbaka på Vlad Tepes ”Morte lune” såklart.

Frozen Flesh Order – Extra terrestrial terrorism

“Men Pastorn, denna kom ju 2020.” Ja jo, på kassett i 50 ex. I år kom CD-versionen via pålitliga Tour De Garde. Denna giv är en vattendelare. Musikaliskt rör vi oss i ett mer lättillgängligt Xasthur-land. Kanske en skvätt Krohm om man så vill. Gott så. Det som gjorde att jag föll pladask var sångljudet. Ett sångljud som 90 % kanske hatar. Visst, man blir lätt sjösjuk efter en kvart, men då är skivan nästan slut ändå. Konceptuellt rör det sig om rymdvarelser och i det sammanhanget skapar det oortodoxa sångljudet helt rätt atmosfär. Givetvis är bandet från Kanada. Kanada och Frankrike, vilka guldgruvor för intressant svartmetall. Tack till Lustre-Henke för tipset om detta band.

The Ruins Of Beverast – The Thule grimoires

Här snackar vi band med hög lägstanivå. Senaste given är inte den bästa de släppt, men den sopar ändå mattan med så mycket annat. Som stor fantast av tyska Nagelfar är The Ruins Of Beverast en fullt rimlig fortsättning på det bandet, även om det musikaliskt skiljer sig en del. Krossande stor svartmetall med hög ambitionsnivå och djävulskt tung atmosfär.

Warloghe – Three angled void

”The first possession” är en gammal favorit. Efter det har jag som inte riktigt engagerat mig i Warloghe. ”Womb of pestilence” var inte lika bra. ”Three angled void”, tredje fullängdaren sedan 1995, är dock mer i min smak. Finsk traditionell black metal med helt rätt känsla av fördärv och obehag. Fler finska band borde anamma Warloghes släpptakt för övrigt. Och med fler menar jag alla.

Grifteskymfning – Malignant morningstar

Rent tekniskt släpptes denna i december 2020, men den har inte släppts alls på CD eller LP såvitt jag vet, bara något digitalt hittepå. Mycket udda. När Sir N får till det är det fan rena guldet. Dock är ju släpptakten på Sir N och förre vapendragaren Swartadauþuz av finskt snitt. Helvete vad många olika projekt och skivor det har kommit de senaste tio åren. Det mesta är ju rätt bra med.

Autarcie – Apogée.Ivresse.Agonie

Mer franskt. Ett band vars namn jag sett i förbifarten tidigare, men inte orkat kolla in närmare. Denna skiva bestämde jag mig dock för att spana in och blev positivt överraskad. Om Seth står för årets franska lyxblack är Autarcie minst lika franska, men betydligt ruffigare.

Kalmankantaja – Waeltaja

Kal man kan taja, ja det får man väl ändå förutsätta. Finskt på menyn. Ni vet ett sådant där band som släpper femton skivor i månaden och det finns en miljard sidoprojekt. Normalt sett brukar jag skita fullständigt i sådana här band bara på grund av släpptakten. Som skivsamlare har det en tendens att bli jävligt dyrt när måste-ha-allt-hjärnan får feber. Denna giv gick emellertid på repeat när jag höll på att spackla och den fastnade. Det är ju inget märkvärdigt egentligen. Klassisk finsk svartmetall, dock djävulskt bra sång.

Escumergamënt – …ni degu fazentz escumergamënt e mesorga…

Ödmjukt.

Friedhof, Bergënot, Boshafter Hexer, Der Gottrufende Grossartige Ehrwuerdige Meister In Dunkler Welt, Gemeinerich, Grollfried, Leichnam, Der Geschaendete, PilzKrieger, Schändermond, Sigfrid och så vidare

Att Graumsamkeit fått ett uppsving bland dagens kids är minst sagt fascinerande. Ett mycket suspekt band med en riktigt suspekt upphovsman. Dock glimmar det till ibland både i Grausamkeit och hans hundra andra projekt, typ Heroin Makes Happy. Att kidsen dyrkar en tysk superheroinist istället för att grupprunka åt något gammalt No Fashion-krafs i C-ligan är såklart ett sundhetstecken.

Vilket leder oss till Friedhof och denna unga tysks hundra andra Grausamkeit-doftande projekt. Om Këkht Aräkh är den nya generationens ljusa sida är Friedhof och company definitivt den mörka och skeva. Vi snackar otajta trummaskiner, bisarra syntar, psykisk ohälsa, droger och layouter man baxnar när man ser. Musikaliskt pendlandes mellan originellt och briljant och totalt jävla uruselt.  Föreställ er en hämningslös knarksyntande källartysk som framför något som bäst kan beskrivas som en oren blandning av Azhubham Haani, Commodore 64 och 2Unlimited och vi börjar närma oss hur detta egentligen låter. Jag älskar skiten och blir oändligt road varje gång jag ser någon fullkomligt hata det. Då svartmetallscenen, särskilt den svenska, blivit så extremt likriktad och slätstruken är det skönt att det finns band som vågar skava lite.

Och det var som allt för i år. Har säkert glömt något, typ Moorgeist, Lamp Of Murmuur eller något annat band med svartvitt omslag och snirklig ram som varit riktigt bra. Det är vad det är. Stormkeep-hypen är dock lite oväntad. Senaste Djevel är säkert bra, men jag är som inte klar med den förra. Marras platta var bra, men inte lika bra som debuten. Shores Of Ladon brakade in med dubbla alster, ingen av dem bättre eller lika bra som ”Eindringling” tyvärr. Dock bra plattor. Senaste Archgoat var råbra, men ska sanningen fram är jag inte hundra på om jag hade satt ett Archgoat-blindtest på deras senaste skivor gällande vilken som var vilken. Emperor Magicus Proscriptor McGoverns Apbszu Experience eller vad fan han döpt projektet till … har den släppts? Singeln var bra. Det lät som Absu. Skitsnyggt omslag. Funeral Mist dök i sedvanlig ordning upp som gubben i lådan. Då jag inte hört den än kommer den förhoppningsvis på nästa års lista.

Förhoppningar inför 2022.

Förbud av splitskivor.

Ta det lugnt med svartvita omslag med snirklig ram. Det är bra nu.

Att trenden med spexiga färgade vinyler som har exakt noll med grundlayouten att göra upphör.

Att nostalgi-bukkaken med återsläpp av allt gammalt rat som någonsin släppts upphör. Viktigt här att skilja på kulturgärning, typ smakfulla återsläpp av skivor/demos som aldrig riktigt släpptes och desperation. Och med desperation menar jag exempelvis en sextiotvå-kassettbox med något jävla oband där 99 % av materialet är totalt strunt, men marknadsförs som total kult.

Att fler säljare inser storheten med konceptet fraktfritt.

Att trenden med dubbelordsbandnamn på svenska upphör.

Att band lägger ner istället för att återförenas. Jag menar, behöver vi verkligen ett återförenat Mystic Circle?

Att några andra band än typ IXXI, Avslut, Månegarm, Dark Funeral, Marduk och Wormwood och så vidare spelar på alla svenska festivaler. Det vore ju kul med lite variation. De gängen har sin publik, men det blir hyfsat likriktad då är samma band jämt. Marduk och Dark Funeral fattar jag, de är som störst och drar folk och Marduk är alltid bra live. Men, är det bara jag som vill se något annat ibland? Problemet är såklart att många av de band jag vill se antingen har lagt ner, eller spelar helst inte live alls. Man kan ju emellertid drömma om Funeral Mist, Svartsyn, Panphage, Murg, Arckanum, Lustre, Throne Of Ahaz, Stilla, Wagner Ödegård, Blot Mine, Sorhin, Lifvsleda, Diabolicum, Bloodline, Grifteskymfning och ett gäng andra band. Det råder ju ingen brist på artister, däremot brist på artister som kör live.

Att gamla black metal-rävar fortsätter skämma ut sig på sociala medier. Det är som ingen hejd på hur dumt det kan bli.

Att merch återgår till att bestå av tröjor och inte en genant mardröm av partyhattar, tvålar, förtält och flytvästar.

Att alla symfoniska ia-band bara ger upp.

Att jag äntligen blir ägare av Astaarths demo.

Att något annat land än Ryssland saluför Bråkin Bråk på Discogs för fyrtio spänn.

Att Uada får solsting. Igen.

Att någon köper Third Storms skivor och merch så man slipper se dem varje gång man valsar in på Tradera.

Fred på jorden.

Att nougatknölen i Tiptop börjar säljas separat.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 11 december, 2021 at 9:50 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.