Heidenhammer: Godblender. Intervju med Håkan Eriksson.

Heidenhammer här. I ett tidigare inlägg här på bloggen skrev jag ett inlägg om Härnösands förlorade söner – dödsmetallbandet Godblender, vars första självbetitlade demo blev lite av en ledstjärna för mig under den mörka himmel som stavas glesbygdshårdrock under nittiotalet. OK, Härnösand var kanske inte direkt ”glesbygd”, om sanningen ska fram – men jag kan lova att det definitivt kändes så i en tid då man var lovligt ung och nymodigheter som internet, mobiltelefoni och allehanda kommunikationsapparatur knappt existerade.

För att kort sammanfatta det hela: i den redan nämnda lilla staden – som på eget bevåg kallade sig för ”Norrlands Aten” – fanns det inga extremmetallband då jag växte upp. Nada. Det enda undantaget var just Godblender, som spelade riktigt hård och bra death metal, men som försvann spårlöst någon gång 1994. De hann krysta ur sig en i mina öron sinnessjukt bra demo, som jag fortfarande vårdar ömt. Ryktet gick att de kollektivt hade flyttat och fortsatt karriären med bandet nere i Stockholm. Efter något år dök ytterligare en demokassett upp, men dessvärre var bandet en skugga av sitt forna jag. Dödsmetall hade fått ge vika för någon slags neothrash, och den gudabenådade growlsångare som brölade sig igenom den första utgåvan var utbytt mot en … ja, jag vet inte. Han var gnällig och det lät verkligen skitdåligt. Sedan var sagan all.

Den enda medlem som gjorde sig ett namn var bandets trumslagare, Håkan Eriksson, som bankade vidare i Face Down och i Blackshine. Idag är han främst verksam med sitt Pale Horse Clothing, med vilket han kränger metalrelaterade produkter som merchandise och film. Efter lite detektivarbete spårade jag upp och kontaktade vederbörande, och undrade om han kunde tänka sig att svara på lite frågor om gångna tider. Det kunde han, och här är resultatet …

HH: Jag är född 1980, och första gången jag såg Godblender framträda måste ha varit på Stadsteatern i Härnösand någon gång tidigt 1994. Hur länge hade ni existerat innan dess?

HE: Godblender bildades på höstkanten 1993, och första spelningen gjorde vi på Fyren i Härnösand januari 1994.

HH: En märklig grej med Härnösand på den tiden, var att det på grund av bland annat den musikestetiska gymnasielinjen fanns många duktiga aktiva musiker och band, men i stort sett inga inspelningsmöjligheter att utnyttja. Ändå spelade ni in en demo år 1994, vilken gick varm i mitt kassettdäck. Låtarna var svinbra, men ljudkvalitén var väl … sådär. Soundet skvallrar om en bandspelare med inbyggd mikrofon i replokalen, men stämmer det? Hade ni fått tag på en portastudio, eller liknande?

HE: Ditt antagande om portastudio är helt korrekt. Och jag kan hålla med om att ljudet är inte det bästa, haha. Den spelades in i replokalen på en portastudio lånad från vår gitarrist Johan Walls pappas jobb. Den spelade Jonas och jag in en massa grejer på under ett par år.

Härnösand var en märklig stad, musikaliskt sett. Precis som du nämner fanns det ju många duktiga musiker i stan på grund av musiklinjen, men det förde också med sig ett elitistiskt tänkande hos många av de som gick den. Metal var ju inte speciellt “kreddigt” i Härnösand. Jag upplevde själv att många som spelade hårdrock i Härnösand “lekte” hårdrockare. I Sundsvall och Kramfors var inställningen till sådan musik en helt annan. Där fanns “riktiga” hårdrockare på ett helt annat sätt.

HH: Jag uppfattade det som att ni var helt unika med att spela death, eller hårdare thrash, i hemstaden. Stämmer det, eller fanns det flera band som tidigare gjort väsen av sig? Om man var en svartklädd yngling med smak för hårdrock av det mer extrema slaget var Härnösand i mitten på nittiotalet en synnerligen ensam plats. Jag har räknat det till att vi var två, eller på sin höjd tre, personer som smög omkring i death- och black metal-merchandise. Hur träffades ni i bandet? Var samtliga medlemmar inne på musiken? Själv upplevde jag det som fullkomligt omöjligt att få ihop passande medlemmar till det band jag själv var med i …

HE: Din uppfattning om att vi var ensamma om att spela hårdare metal i Härnösand är riktig, enligt min uppfattning. Det här med att få ihop passande medlemmar var ett högst reellt problem även i Godblenders fall. Bandet bildades på mitt initiativ av mig och gitarristen Jonas Mattsson, som skrev det mesta av musiken medan jag skrev 90 procent av texterna.              

Sen blir det lite rörigt hur vi alla kände varandra. I första sättningen av Godblender var det jag på trummor och Jonas Mattson på gitarr. Erik Åkesson sjöng och Peter Wicander körde bas. Den sättningen gjorde 3 spelningar januari-februari 1994. Jag och Jonas hade spelat tillsammans i ett kortlivat thrashcoverband, Gorby Park. Peter Wicander spelade bas i Drebin, ett hårdrocksband som även jag var med i 1991-1993. När Wicander sen gjorde lumpen från mars 1994 ersattes han av Johan Selleskog på bas. I samma veva plockade vi in Johan Wall som leadgitarrist. Även han var med i Gorby Park och Drebin.  

Så från mars 1994 var sättningen följande: jag på trummor, Jonas Mattson och Johan Wall på gitarr, Erik Åkesson på sång samt Johan Selleskog på bas. Den sättningen spelade in den första demon i Härnösand och gjorde ett par spelningar i Härnösand, bl.a. på Fyren i maj 1994. Musikföreningen Bastuba (som vi var aktiva i) arrangerade en spelning med Meshuggah, på vilken vi också passade på att spela.

Sen på frågan huruvida samtliga medlemmar var inne på musiken, så kan jag nog säga att det var nog främst jag som var 100 procent inne på hård metal. Jonas var också inne på musiken, men han var aldrig något riktigt metalhead. I första hand var han mer av en svartrockare och inne på Sisters of Mercy och sådant. Han tröttnade rätt snabbt vilket ledde till att han hoppade av bandet redan på våren 1995. Erik Åkesson gillade att growla, men tog aldrig bandet på jättestort allvar. För mig var det aldrig någon tvekan om att det var metal jag ville hålla på med.

HH: OK, så sångaren Erik tog inte Godblender jätteallvarligt och gitarristen Jonas var inte ett riktigt metalhead. Ändå valde ni att kollektivt – minus Erik – flytta ned till Stockholm för att fortsätta mer seriöst. Hur kom detta sig? Var det bara för bandets skull ni flyttade, eller var det något som ni pratat om att göra även för andra skäl?

HE: Flytten till Stockholm var inte enbart driven av en seriös satsning på Godblender. Jag vill minnas att det var Jonas som först började prata om att flytta, och det skulle han troligen gjort vare sig Godblender hade fortsatt eller inte. Sen hakade jag på den idén, vilket ledde till att även Johan Wall och Johan Selleskog valde att flytta med. Härnösand erbjöd inte några större framtidsutsikter då, och det var också en stor del av valet att flytta. Samt att man ville komma till storstan.

HH: Plötsligt var ni bara försvunna, och jag fick höra att ni hade flyttat till Stockholm för att där spela in ytterligare en demokassett. Jag fick tag på även denna, men blev för att vara ärlig ytterst besviken över att ni bytt ut er ursprunglige sångare Erik Åkesson – och hans growlröst – mot en annan filur vars vokala insats var väldigt annorlunda. Jag tyckte att denne nya karaktär, Nille om jag minns rätt, inte hade någon pondus i lungorna och mest lät ganska gnällig. Vad var tanken bakom bytet?

HE: Vi flyttade till Stockholm på hösten 1994. Det var aldrig aktuellt för Erik att flytta med, och vi kände att vi ville ha lite annan typ av sång. Dock var det i princip omöjligt att få tag på någon sångare, och Nille Fredell snubblade mest in i bandet. Vi ville ha en sångare i stil med Phil Anselmo eller Robb Flynn – som han lät på ”Burn my eyes” – men de var inte lätta att hitta.

Så Nille var en nödlösning, och kort därefter slutade Jonas i bandet. Jag kommer ihåg när vi spelade in demon med Nille, och han precis lagt sången på låten ’Wardance’. Vi tänkte att det var en uppvärmningstagning, och att han skulle köra mer på allvar efteråt. Men han var nöjd med den, och jag tror vi alla blev så paffa och insåg där någonstans att det inte blev så mycket bättre än så med honom. Gnälligt är ju en mycket korrekt beskrivning av hans sång.

Den seriösa satsningen blev ju tyvärr aldrig mycket mer än en ambition. Det var inte helt lätt att komma in i metalscenen i Stockholm, så det var svårt att rekrytera en ny sångare, vilket ledde till att vi överhuvudtaget tog med Nille i bandet. Vi hoppades att han skulle utvecklas i rätt riktning, men när vi spelade in demon blev det uppenbart att det minst sagt var en lång väg kvar att gå, haha. Ironiskt nog la vi faktiskt om vår musikaliska inriktning en del efter demon. Då Jonas, som ju skrev merparten av musiken på de första två demoinspelningarna, slutade så tog Nille över som huvudsaklig kompositör. När Nille började med oss var hans kännedom om extrem metal inte speciellt stor, men jag introducerade honom för en hel del death metal, vilket han fastnade för. Detta ledde till att han faktiskt började med growlsång senare, och låtarna blev mycket mer dödsiga. Tyvärr blev de aldrig ordentligt inspelade.

I början av 1996 blev det rätt struligt. Musikaliska meningsskiljaktigheter ledde till att Johan Wall fick sluta i bandet. Nille hade spelat andragitarr förutom att sjunga, och när Johan försvann blev Nilles bristande förmåga på gitarr smärtsamt uppenbar. Han grejade väl det grundläggande, men det blev inget utrymme för några finesser. Dessutom blev Nilles ego mycket tydligare när vi var reducerade till en trio. Ibland dök han helt enkelt inte upp till repen och gick inte att få tag på heller. Det blev också tydligt att hans ambition var att forma om bandet till sitt band snarare än att vara en del av Godblender. Detta ledde till ordentliga slitningar vilket ofrånkomligt ledde till att Nille slutade i bandet på hösten 1996. Formellt sett upplöstes inte Godblender där och då – jag och Johan Selleskog tog åter kontakt med Johan Wall, och vi jammade väl lite halvhjärtat några gånger. Men allteftersom självdog det liksom.

HH: Med detta i åtanke blir jag nyfiken på vilka band som ni först influerades eller inspirerades av. Jag tycker att ni skiljde er rätt rejält från den dödsmetall som utgjorde merparten av tidigt svenskt nittiotal, men också från de amerikanska banden. I mina öron låter första demon som mer extrem thrash, fast med growlsång. Fanns det något uttalat mål att verka inom en viss genre? Särskilt då ni sedermera ville ha en sångare mer i linje med Rob Flynn …

HE: Extrem thrash är nog en rätt korrekt beskrivning. Jag skulle nog vilja hävda att Sepultura var en av de största influenserna, tillsammans med Slayer som är mina husgudar. Jonas var väldigt inspirerad av Sepultura på den tiden. Tidiga Metallica, Entombed, Dismember, Ministry, Nailbomb, Meshuggah, Fear Factory var också betydande. Pantera måste nog också räknas in där. Sen när Machine Head släppte ”Burn my eyes” senare 1994 blev vi alla golvade av den. Vi ville nog spela hård thrash i modernare tappning, typ Meshuggah, Machine Head, Sepultura och liknande.

HH: Jag har alltid undrat varifrån namnet Godblender egentligen härstammar?

HE: Det kommer från en låt med bandet Thought Industry, ’Smirk the godblender’.

HH: Thought Industry! Jag trodde seriöst inte att någon kände till dem. Jag har någon urgammal promo med dem någonstans. Jag minns dem dock mer som ett experimentellt band med småindustriella inslag.

HE: Haha, jag har själv knappt hört dem. Det var Jonas som var inne på dem, och på liknande band.

HH: Du fortsatte sedermera att spela i Face Down och Blackshine. Var detta musik som låg närmare din egen musiksmak än Godblender? Valde du att hoppa av de banden efter ett tag, eller vad hände? Vad gjorde resterande medlemmar i Godblender efter att ni lagt av? Kan inte påminna mig att jag sett något om vidare musikaliska karriärer för någon av dem …

HE: Godblender sprack någon gång på slutet av sommaren 1996. Sen blev jag tillfrågad att hoppa in i Face Down på hösten 1997, när Peter Stjärnvind slutade för att börja i Entombed. Jag skulle säga att musiken i Godblender såväl som Face Down var den typ av musik jag ville syssla med. Dock var allting fokuserat på ett helt annat sätt i Face Down. Framför allt hade det bandet en riktig sångare …

I Godblender var jag dock en originalmedlem och hade stor frihet att experimentera. Jag blev styrd på ett helt annat sätt i Face Down även om det var helt naturligt. Det blev dock lite tråkigt för mig i längden. De var även rätt desillusionerade under min tid i bandet. De hade blivit rätt hypade med deras första platta “Mindfield”, men sen hände inte så mycket mer. Jag gjorde en turné på två veckor i England med dem i februari 1998 och spelade även in en demo på tre låtar i Sunlight samma år. Men motivationen var brusten under andra halvan av 1998. Sångaren Marco Aro annonserade t.o.m. sitt avhopp från bandet mitt under pågående turné efter ett episkt bråk i turnébussen, varpå vi skulle genomföra resterande spelningar under rätt tryckta omständigheter. Men några veckor efter hemkomsten var han med i bandet igen, och sen tuffade det väl på till början av 1999, när han slutade för att börja i The Haunted. Då föll Face Down samman. De återförenades några år senare, men då hade jag tappat all kontakt med dem för länge sen.

Blackshine hade jag väl egentligen aldrig någon större passion för. På den tiden ville jag spela hårdare musik, men de var trevliga killar och jag fick chansen att spela in en platta med dem. Vi spelade på Wacken 2001 och gjorde bland annat några spelningar som förband till Entombed. Jag var väldigt oinspirerad mot slutet av min tid i Blackshine, och till slut kom vi tillsammans fram till att det var bättre att jag hoppade av. Jag uppskattar nog Blackshines musik mer idag än vad jag gjorde då, ironiskt nog.

Angående medlemmarna i Godblender och vad de gjorde efteråt, så har de väl inte gjort något större väsen av sig. Lite hobbyspelande, men inte mycket mer.

HH: Då den här bloggen främst fokuserat på black metal, blir jag också nyfiken på hur ni förhöll er till att svartmetallen fick allt större fokus inom extremmetallen. I intervjuer med Face Down uttalade sig Marco minst sagt skeptiskt över nämnda fenomen, om jag minns rätt …

HE: Vi var nog inte helt förtjusta över hur black metal kom att ta över mer och mer. Jag har personligen aldrig varit så inne på svartmetall och det är inte riktigt min grej, förutom någon tidig Dark Funeral, ”Secrets of the black arts”, och Dissection – som väl är mer av en blandning mellan death och black. Band som blandar på det viset uppskattar jag, som Behemoth och Necrophobic till exempel. Jag har dock inget uttalat motstånd mot svartmetall alls.

På Godblender-tiden var nog inte black metal-scenen något som vi fäste jättestor uppmärksamhet vid, men det märktes ju att ett skifte skedde. Dock hann musikklimatet förändras en hel del till dess jag började i Face Down sent 1997. Face Down låg på Nuclear Blast då, men var komplett bortglömda då bolaget fokuserade på band som Dimmu Borgir och Hammerfall. Så man kan väl säga att både black och power metal sänkte Face Down rätt rejält. Marco gillade inte ens speciellt mycket death metal, och än mindre black metal, iaf på den tiden. Han var mer av en thrash- och hardcore-kille som jag uppfattade det.

HH: Avslutningsvis: har nu någon nuvarande koppling till Härnösand?

HE: Mina föräldrar bor i Härnösand, så jag har absolut koppling dit fortfarande. Min bror, Stefan, driver idag Comfort Erikssons VVS som tidigare drevs av min pappa Kurt-Ivan. Jag har lekt lite med tanken på att flytta tillbaka till Härnösand, så vi får se hur det blir med det.

HH: Då tackar jag för kaffet.

// Heidenhammer

Ett svar till “Heidenhammer: Godblender. Intervju med Håkan Eriksson.”

  1. Förvisso, förvisso… Men när kommer nästa pod-avsnitt? Helst med Vivi Section.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: