Historien om Sveriges Big Four
En dag efter att jag publicerat historien om norska Big Four tog jag mig en tur ner till macken för att köpa senaste numret av 91:an och en dubbeldaim. Såhär i en rasande pandemi gäller det att prioritera sina inköp. Precis när jag skulle korsa motorvägen som går rätt genom Sundsvall var det en svart Van som tvärbromsade framför mig. Ut flög fyra maskerade män och innan jag hann säga Fabian Bengtsson var jag hopbuntad, försedd med handfängsel och inkastad i bilen. Allt var som ni förstår både konstigt och obehagligt. Kul att åka bil dock. Det gör jag inte så ofta.
Jag försökte kommunicera med mina kidnappare, men det var lönlöst. De ignorerade mig så gott de kunde och en av dem gav mig dessutom några sparkar över låret med sina militärkängor när jag frågade efter en nackkudde. Jag lade mig således tillrätta och var tyst. Detta var exakt som att vara på turné, fast utan att behöva spela musik. Sämre situationer har man varit i.
Resan måste tagit några timmar då jag var sjösjuk av nikotinbrist när bilen väl stannade. Skjutdörren öppnades och jag fördes bryskt ut. Av lukten att döma var jag i Stockholm. Stanken av avgaser, uteliggarurin och bottenlös sorg var aningens mildare än hemma så det var lätt att förstå vart jag var. Skyskraporna tornade upp sig. Inte helt olikt omslaget till ”Stormblåst” faktiskt. Fast inga träd såklart. En av mina kidnappare såg att jag tittade mig omkring så han tryckte en svart tygpåse över mitt huvud så att jag inte skulle kunna se något. Hade ändå glasögonen hemma så jag vet faktiskt inte om detta gjorde någon större skillnad. Påsen luktade bekant. Nytt tyg av dubiös asiatisk kvalitet och en svag doft av vit tryckfärg. En sådan där tygkasse från Sound Pollution? Mysteriet tätnade.
En knuff i ryggen signalerade att jag skulle gå framåt och framåt jag gick. Lukten av människor. Ett lågt sorl. Var det tonerna av Insania Stockholm jag hörde eller var det bara min tinnitus som spelade mig ett spratt? Svårt att säga. Pling. En hiss minsann. Roligt. Jag åker nästan aldrig hiss privat. De knuffade in mig i hissen. Dörrarna stängdes och upp vi for. Huset måste ha varit högt. Dr Panzram bor på sjätte våningen i sitt hyreshus och det är med Sundsvallsmått mätt skyhögt. Detta var högre. Det svindlade i magen.
Pling. Hissdörrar som öppnades. Obligatorisk knuff i ryggen. Kom igen liksom. Jag är inte helt slut i roten. Vi fortsatte till fots en bit. Heltäckningsmatta. En svag arom av rengöringsmedel och automatkaffe. Den elektriska laddningen av datorer som stått på lite väl länge. Någon som hamrar med handflatan på en kopiator. Välbekanta intryck för alla som jobbat på kontor. En hand på axeln gjorde att jag stannade.
”Han är här nu.”
En dörr öppnades och jag fördes in i ett rum. De frigjorde mig från mina bojor och tog av mig tygpåsen. Prio ett, snus.
”Välkommen.”
Jag tittade upp från snusdosan och mina ögon mötte en man jag inte kunde koppla vart jag sett honom förr. Glasögon, skägg, rakad skalle. Äldre. Välklädd. Det här störde mig, vart hade jag sett honom? Jag drog till med en chansning.
”Ja, hej. Vem fan är du?”
”Inget du behöver bry dig om för tillfället. Du är här av en anledning.”
”Och den är?”
”Det var du som skrev om norska Big Four, va?”
Nu blev det faktiskt lite svettigt.
”Jo, det stämmer, men skyll inte allt på mig. Heidenhammer …”
”Tyst.”
”… var faktiskt med också. Det var han som kläckte Harald Helgesons Eld bland annat. DET var roligt.”
”Tyst.”
”Var tvungen att kapa en hel del. Nagash bland annat. Tänk dig denna, Troll, Covenant och Carpe Tenebrum som kör Mirrored hate painting och Universal från pärm till pärm. Hahaha!”
”Du har svårt att vara tyst, va?”
”Egentligen inte, normalt säger jag aldrig någonting, men när det väl kommer igång är det svårt att sluta.”
”Sätt dig ner.”
Lika bra att sätta sig ner. Jag passade på att kika på väggarna. Välbekanta skivomslag. Mycket No Fashion. Ett namn dök upp i skallen. Calle Von Schewen. Var det han som hade en vals eller var det han som höll i Sound Pollution? Det måste vara han.
”Calle Von Schewen?”
Han såg på riktigt chockad ut.
”Hur fan?”
”Måste sett en bild på dig i en gammal Close-Up. Har fotografiskt minne, men bara när det kommer till saker som inte spelar någon roll.”
”Kaffe?”
”Nä, jag blir så stissig.”
Ska ärligt erkänna att jag kände mig som James Bond. Det gör man inte varje dag. Fick aldrig den där agentväskan i julklapp som barn. Inte konstigt att man blev som man blev.
”Okej, jag ska berätta varför du är här.”
”Är det för att jag ska få träffa mina idoler i Wolf?”
”Nä, du ska hjälpa mig att sätta ihop ett svenskt Big Four.”
För min inre syn såg jag hur universum exploderade.
”Nu skämtar du, det måste väl ändå finnas hundratals bättre lämpade.”
”Man kan tro det.”
”Men jag är ju som Lars Ohly! Skitduktig på att klaga, men har noll lösningar på problemen.”
”Vi får väl se.”
”Då ska jag fan ha Vinterland-skivan som tack för besväret.”
”Tycker inte du den är citat sjukt överskattad?”
”Jo, men jag har den inte och det stör mig.”
”Vi kan nog komma överens om något.”
”Bra.”
Carl reste sig upp och drog fram en whiteboardtavla.
”Bara så du vet kommer det under inga omständigheter ritas några kukar på den här.”
”Jag lovar.”
Jag ljög.
”Okej. Såhär är det. Lyssna noga nu. Norrmännen håller i detta nu på att mobilisera flera Big Four-turnéer tack var dig. Det här kan vi såklart inte tolerera. Jag är så satans trött på att de får all jävla uppmärksamhet hela tiden. Vi svenskar var precis lika betydelsefulla när det kommer till black metal. Vi ska släppa lös minst en svensk Big Four och vi ska göra det före Norge. Är detta uppfattat?”
”Ja … jo. Vi har ett ganska stort problem dock.”
”Jaha, vad är det nu då?”
”Ärligt talat har vi inte så mycket att sätta upp när det kommer till gamla klassiska black metal-band.”
”Jo, jag tackar jag. En svenskhatare. Det kunde man väl ge sig fan på! Jag säger såhär jag, Bathory!”
”Död.”
”Alla ITs band då?”
”Död och ärligt talat var de inte speciellt bra.”
”Dissection!”
”Tyvärr alltså, du vet vad jag kommer att svara och ska sanningen fram var det dödsmetall.”
”Faaaaaan!”
Carl drämde en penna i tavlan så det bokstavligen sjöng om det. Venerna i hans panna pulserade. Han fortsatte.
”Men hur gör vi då? Kan vi inte köra Bathory som ett hologram? Funkade för Dio.”
”Nu är jag ingen hologramexpert, men jag tror det är svindyrt och eftersom det finns så lite filmat material med Quorthon kan du lika gärna köra med kasperdockor. Dessutom, vilka andra medlemmar ska vara med?”
”Ja, säg du, det är du som så stort är experten!”
”Åkerlund kan knappast spela trummor. Driller Killer-Cliff repade i alla fall med Bathory, men jag vette fan om man kan släppa lös han hursomhelst. Det skulle vara om du kör en helt galen slamkrypare.”
”Jag lyssnar.”
”Ex antal personer var Vvornth och Kothaar. Vilka det var är inte helt glasklart. I teorin skulle man kunna stoppa in vem som helst bara de kan spela låtarna.”
”Taget.”
”Va?”
”Ja, nu blir det så. Jag har några grabbar från Thyrfing som löser det där.”
”Men Quorthon då? Säg inte att du tänker blanda in Jennie Tebler?”
”Fungerade för Windir. Där klev brorsan in på farvälspelningen.”
”Det är inte samma sak.”
”Inte?”
Carl var slipad. Det märktes.
”Jennie Tebler minsann. Kan hon skriksjunga? Carl, du kan inte mena allvar.”
”Det tror jag inte. Att hon kan skriksjunga alltså. Vem som får vråla löser jag senare.”
”Jaha, då var Bathory klara. Jag kan skriva på tavlan om du vill.”
Carl räckte över pennan. Inte samma som han kastade, utan en röd.
””””””””””””””””””””””””””””BATHORY”””””””””””””””””””””””””””””
”Verkligen moget och konstruktivt.”
”Fick tyvärr inte plats med fler citattecken på tavlan. Det är i alla fall inte en kuk. Ska jag skriva Mefisto på samma gång? De har i alla fall återförenats och har säkert minst en gammal originalmedlem.”
”Skriv.”
”Jag var inte seriös. Du kan väl ändå inte … ”
”SKRIV!”
”Mefisto. Ja, det är ju ett gammalt band. Vet inte hur de står sig ute på kontinenten om jag ska vara helt ärlig.”
”Men stryk då!”
”Då har vi Bathory kvar. Mot alla juridiska odds.”
”Kom igen nu, du var så jävla märkvärdig när du räknade upp norska band.”
”Marduk och Dark Funeral. De platsar. Jag skriver upp dem här under Bathory.”
”Ja, skriv du. Ett band till, sedan kikar vi på paket nummer två.”
”Mmm, det är nu det inte blir jättelätt.”
”Vet du hur många black metal-band som finns i Sverige?”
”Inte exakt, men ett bra hum. Kruxet är att det finns många bra band, men jag kan inte tänka mig att sätta så många av dem i ett sådant här sammanhang. I stort sett alla har dött eller lagt ner. Sedan får vi nog även fokusera på band som släppte skivor på 2000-talet och framåt. Där finns det ett helt gäng band som det gått bra för. Funeral Mist, Watain, Shining …”
”Nej, 90-tal ska det vara. Är du trög? Klassiska band, grabben. KLASSISKA!”
”Mörk Gryning kanske? Tusen år har gått är bra. Men hur stora de är ute i resten av världen … ”
”Fortsätt.”
”Throne Of Ahaz vore lite coolt. Nifelheim-skivan från pärm till pärm. Tjugofem år sedan de sist släppte något dock. På tal om Nifelheim har vi ju faktiskt Nifelheim.”
”Mmm mmm, fortsätt.”
”Lord Belial? Kiss the goat och Enter the moonlight gate. De håller nog fortfarande på. Tror det står i grundlagen.”
”Tvek där. Blev lite dålig stämning efter Purify Sweden.”
”Jahapp. Men seriöst, man kan väl ändå inte jämföra Mörk Gryning och Mayhem?”
”Kan man inte?”
”Och det ska vara black metal? Man får inte skruva lite på konceptet? Finns gott om Unanimated, Naglfar, Dawn, Merciless, Necrophobic, Sacramentum och band i den skolan. Svartdöds. Miljontals faktiskt.”
”Nej, nej, nej. Black metal ska det vara. Inga gränsryttare.”
”Alltså … Arckanum skulle jag personligen tycka varit mäktigt. Men han är upptagen med att spela in dark ambient. Trumma och reverb du vet. Svartsyn och Sorhin likaså, bra band, men är det Big Four-tyngd? Thornium live? Triumphator känns svåraktiverade. För att inte tala om The Black.”
”Säg du.”
”Nu är vi på Napalm Records-nivå. Siebenbürgen, Unpure, halva Sundsvall.”
”Något du är lite för fin för?”
”Inte ett dugg. Bara vi inte landar på Invasion Records-nivå är jag nöjd.”
”För då blir du lite för fin i kanten. Har jag förstått dig rätt då?”
”För all del, jag kan sätta Non Serviam eller Hellspell här bredvid Bathory, Dark Funeral och Marduk och det här med att jag överhuvudtaget skrivit Bathory på tavlan strider mot allt som är fint här i världen. Vargavinter, ska jag skriva Vargavinter?”
”Skriv du.”
I ren protest ritade jag en kuk så den saken var ur världen. Carl såg det ändå inte. Han stirrade ut genom fönstret på sitt kontor och svettades ymnigt trots att det var ganska kallt i rummet.
”Carl, jag kanske har ett första paket nu. Lyssnar du?”
Han nickade till svar.
”Dark Funeral, Marduk, Lord Belial och Mörk Gryning. Det är paket ett. Det är band och medlemmar som finns i verkligheten. Samtliga har släppt minst en populär skiva var på No Fashion på 90-talet. Dark Funeral och Marduk har även fortsatt sina respektive karriärer med framgång. Detta är inte helt orimligt.”
”Skippa Bathory? Du kan inte mena allvar? FAN!”
”Nu är vi där igen. Det blir inget Bathory.”
”Ett Bathory-coverband då?
”Är det ett avsnitt av Sikta Mot Stjärnorna det här? Småstjärnorna kanske?”
Det blev helt tyst i rummet.
”Calle, ska vi kanske fokusera på paket nummer två?”
”Mmm.”
”Okej, jag tänker lite högt här så kan du stoppa mig om du hör något som kan passa.”
”Mmm.”
”Ja, vi får kliva rätt in i B-ligan. Så är det bara. Thy Primordial, där får vi in lite Mjölby. Men då sätter jag hellre in Setherial som jag direkt stryker från listan. Vi körde Nord på Baroeg. Vet du vad som hände då, Calle? Ska jag berätta vad som hände då?”
”Mmm.”
”Det kom fram en full holländare efter giget och klagade över att vi inte körde något från Nord.”
Carl stod som fastfrusen vid fönstret. Reagerade knappt när jag nervöst hostade till. Jag fortsatte.
”Sorhin, Nåstrond och Blot Mine live, det blir inget med det surt nog. Thornium tror jag är för smala om jag ska vara helt ärlig. Siebenbürgen har väl … ”
”Sätt Siebenbürgen på listan.”
”Du är bossen. Har inte de lagt ner förresten?”
”Oroa dig inte för det, inga lägger ner.”
Siebenbürgen hamnade på tavlan. Jag passade på att med hjälp av handryggen sudda ut könsorganet jag ritat i affekt.
”Battlelust från Luleå hade Baron Samedi på trummor. Om du visste hur kul det är om man tänker efter. Baron Samedi. En voodooande. I Luleå. Han borde tagit den svenska översättningen när han ändå höll på, Baron Lördag!”
”Det finns i nuläget väldigt lite jag tycker är roligt. Fortsätt bara.”
”Necromicon, Ishtar, Scheitan. Jag får ingen live-feeling här. Noll av de banden har väl varit aktiva på hundra år heller. Ancient Wisdom, The Abyss, Algaion, Vergelmer, Unpure. Känns osannolikt att de skulle bemöda sig. Parnassus och Octinomos likaså.”
”Mmm.”
”Jag skriver Nifelheim här ovanför Siebenbürgen.”
”Gör du så.”
”Katatonia är bortom all gränsritt, Diabolical Masquerade vore å andra sidan kul att se. Calle för fan, nu rullar det. Jag sätter Diabolical Masquerade på tavlan!”
”Mmmm.”
”Ett band till. Midvinter och Melek Taus kan vi räkna bort. Allegiance har jag också svårt att tro att det skulle kunna bli något live med. The Darksend. Över min döda kropp. Skivor släppta före år 2000. Fullängdare alltså? Nu blir det inte lätt. Nä, nu orkar jag inte mer. Calle, häng med här. Jag har paket två klart nu.”
Carl vände faktiskt sig mot mig. Han var blek. Glansig blick.
”Spana in. Som huvudakt, Nifelheim. Det är ett bra band som hållit på länge. Svinbra live med. Det kan nog bli så att de hamnar i grupp A vid närmare eftertanke. Vi har kvar dem här så länge.”
”Jag lyssnar och ser.”
”Före Nifelheim kliver Diabolical Masquerade upp scenen. Har ingen aning om hur det ska gå till med medlemmar och liknande. Eller om Blackheim ens har tid. Katatonia har liksom en karriär.”
”Lämna alla sådana detaljer åt mig.”
”Okej. Före Diabolical Masquerade. Siebenbürgen.”
“Det ser ut som du skrivit Siebenbürgen där på tavlan, ja.”
”Kvällen startar med Vargavinter.”
”Nifelheim, Diabolical Masquerade, Siebenbürgen och Vargavinter.”
”Fan vilket konstigt turnépaket nu när du säger det sådär. Tre av banden är dessutom totalt nedlagda. Och Vargavinter var mest på listan för att det är lite kul. Gästspel av Svanvit och Månstråle. Kom igen, DET är roligt.”
”Svanvit och Månstråle finns det något humoristiskt med. Tror du folk skulle betala för det här?”
”Konstigare saker har väl hänt, men jag skulle inte tömma sparkontot direkt.”
”Bathory-coverband?”
”Broder, jag tror du tänker för smått. Jag tänker lite såhär jag. FYRA Bathory-coverband och flytta Nifelheim till A-gruppen. Du får singla slant mellan Mörk Gryning och Lord Belial vilka som får vara kvar.”
”Tack, du kan gå nu.”
”En fråga bara. Var det verkligen nödvändigt att kidnappa mig? Du kunde ha ringt eller mailat.”
”Håller med, men det var inte min idé.”
”Nähä, vems idé var det då?”
”Vet du hur många svenska band du hackat på? Vill du ha en lista?”
”Jag tror jag förstår poängen, vi hörs Calle. Sköt om dig!”
Det var inte läge att fråga om den där Vinterland-skivan så jag letade upp närmaste tunnelbana som tog mig till Centralen. Sedan åkte jag hem.
Fortfarande sugen på den där Vinterland-skivan dock.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
13 januari, 2021 den 10:12 f m
Är det sant det där med Baroeg och Nord? Det är ju helt fantastiskt!
28 januari, 2021 den 6:30 e m
Kul… Men ni skjöt er själva i foten med OTAL-teasandet. Det är svårt att koncentrera sig på något annat än att vänta och trycka ”refresh” på Bardo hundra gånger om dagen.
23 februari, 2021 den 1:55 e m
Haha, den kommer inom kort!