Historien om Norges Big Four

Man kan kalla följande textmassa för vansinnig fan fiction. Man kan också kalla följande text för en självuppfyllande profetia. Bara tiden kommer ge oss det rätta svaret. Idag tänkte jag bjuda på historien om vad som hände när Norge fick för sig att göra en Big Four-turné. Detta fullkomligt trafikskadade koncept föddes när jag och Hammaren satt och lyssnade på gamla skivor i sedvanlig ordning och började fantisera om hur konstigt det här skulle bli. Att få ihop stoff till en total dystopi var inte svårt.

Och för er som redan nu kliar er i skallen. Big Four kallades turnén när Metallica, Slayer, Megadeth och vidriga Anthrax tröskade runt och drog in storkovan på gamla meriter. Tyskarna var inte sämre, eller jo, det var de fan. Sodom, Kreator, Destruction och Tankard av alla jävla band körde också en Big Four. Inte lika framgångsrik som amerikanernas såklart.

Vi lever i en era där äldre män far land och rike runt och spelar gamla klassiska låtar med energin hos ett löskokt ägg. Det är vad det är. Hur många poänglösa jubileumsspelningar kan man egentligen genomlida innan måttet är rågat? Nostalgi är kul, men tomheten den efterlämnar kan aldrig beskrivas i ord.

Och innan hela Norge vill ge mig stryk. Nej, jag har inte släppt lika bra skivor. Ja, jag har också framfört gamla album i jubilemsformat live. På Baroeg till och med. Nej, jag har inte för mycket fritid. Ja, jag är en idiot. Nej, jag tänker inte åka till Oslo för att få en lårkaka, ni skulle passat på när jag bodde i Trondheim i två år. Ja, ibland tycker jag faktiskt att jag är jävligt rolig. Ja, detta var kanske det dummaste ni läst, men till mitt försvar säger jag bara en sak: erotisk fan fiction med gamla Dimmu Borgir- medlemmar. Läs de historierna först innan ni börjar hacka på mig.

Är vi klara nu?

Nu kommer historien om när Norge bestämde sig för att göra en Big Four-turné.

Det var en kulen dag i Notodden. Ihsahn och Samoth satt och åt mazariner på det lokala fiket.

”Det var gott det här, Samoth. Mazariner är mitt älsklingsfika.”

Samoth drack ur den sista slurken kaffe och flinade.

”Jadu Sverre. Det här kan vi gott unna oss. Den senaste jubileumsturnén för Prometheus-plattan blev en riktig succé.”

”Jag älskar succéer.” Ihsahn myste. Med all rätt. Både Europa och Japan hade varit lukrativa marknader. ”Så mycket röj och jag behövde inte ens ta av mig glasögonen eller släppa ut håret!”

Samoth skrattade. Något som gladde Ihsahn. Samoth hade haft några tunga år. The Wretched End. Det ville inte riktigt lossna. Ihsahns solokarriär hade rullat på rätt hyfsat dock. Idén att ta in lågavlönade ex-studenter som kompband, genialisk.

”Hur gör vi nu då?”

Ihsahn skruvade på sig. Han visste att frågan skulle komma förr eller senare.

”Ja, nu har vi som inga fler skivor kvar.”

”Vi kanske ska spela in en ny?”

De tittade på varandra ett par sekunder innan de brast ut i ett rungande gapskratt.

”Du är så jävla rolig du!” Ihsahn torkade en tår ur ögonvrån. ”Förra skivan spelade du väl mest PlayStation vill jag minnas?”

”Additional guitars, ja”, muttrade Samoth surt. “Vad fan skulle jag göra då? Orkade aldrig lära mig dina riff. De var inte speciellt bra heller. På tal om riff, vill du höra lite nytt The Wretched End-material?”

Ihsahn gjorde en grimas. ”Tyvärr. Har så himla ont i huvudet just nu. Måste vara sockret.”

”Det blir ju så.”

Det blev tyst runt bordet. Samoth rev lite i en servett och Ihsahn kattbläddrade förstrött på Instagram. Det var Samoth som bröt tystnaden.

”Tror du vi kan göra fler jubileumsturnéer? Börja om igen liksom. Kanske köra demon?”

”Jag vette fan”, Ihsahn såg besvärad ut. ”Var och vartannat band kör det här konceptet nu. Det börjar bli gammalt.”

”Ja, jag hörde att Bloodthorn och And Oceans skulle ut på en jubileumsturné för deras versus-skiva.”

”Aj aj aj. Ja, du hör ju själv. Men du … jag tror jag har det!”

Samoths ögon spärrades upp till bristningsgränsen. ”Berätta! Berätta!”

”Minns du Big Four-turnén?”

”Den med Metallica och subbet?”

”Exakt den ja.”

”Sverre Vegard Tveitan! Du är fan ett geni! En norsk Big Four-turné! JÄVLAR vad deg!”

Ihsahn lutade sig tillbaka på stolen och lade händerna bakom huvudet.

”Jag älskar att vara ett geni.”

Utanför kaféet ven vinden. En vind av sorg kanske? Vem vet. Vi spolar fram en vecka. Våra hjältar sitter hemma hos Ihsahn. Ihriel och ungarna är på IKEA.

”Okej, vilka band ska vi fråga?”

Samoth satt med en tuggad blyertspenna i mungipan och klurade. ”Ja, Burzum blir svårt.”

”Ja, Varg är ju Varg liksom.”

”Louis menar du?”

”Ursäkta?”

”Ja, han heter det numera. Louis. Louis Cachet.”

Ihsahn såg genuint förvånad ut.

”Varför då?”

”Jag har fan ingen aning. Men Burzum kan vi stryka från listan innan vi ens har skrivit det.”

”Bra där. Du är duktig på att stryka, Samoth.”

Samoth drog några streck i kollegieblocket medan Ihsahn visslade på Modern Talkings ”Brother Louie” med långsamt gubbvibrato.

”Enslaved ska med i alla fall. Det är bra folk. Jag messar Grutle på en gång.” Samoth knappade vant på telefonen och tryckte på Skicka-knappen. Efter ett par sekunder plingade det till.

”De är på!” Samoth och Ihsahn knöt nävarna i triumf.

”Ja, då har vi två band. Vi och Enslaved. Två kvar då. Har du några förslag?”

Nu var det Ihsahns tur att klura.

”Ja, nu blir det lite knivigare. Darkthrone liksom. Fan vad fett det vore, men Fenriz lär tvärvägra som vanligt.”

”Ja, den mannen hatar verkligen kontanter.”

”Nocturno Culto är ju garanterat på liksom.”

”Jo tack, äh, vi sätter Darkthrone som bubblare ändå.”

Samoth plitade vidare i blocket.

”Mysticum!”

”Har du sett deras ljusshow? Den kan vi aldrig konkurrera med. Stryk innan du skrivit.”

”Mayhem såklart. Tänk att jag nästan glömde bort dem. Jag messar på en gång.”

Ett jakande pling i telefonen. Mayhem var på, men Ihsahn fick återigen den där förbryllade minen i ansiktet.

”Vadå Mayhem? Finns de kvar?”

”OM de finns! De släppte en ny skiva för inte så längesedan.”

”Jaha, men … hur då? Vilka är med?”

”Men du vet. Hellhammer, Necrobutcher, Attila … ”

”Ja, det är ju nästan alla faktiskt. Är Snorre med?”

”Man kan tro det eftersom det låter extremt mycket Thorns, men jag tror att han är upptagen med att mata Satyr med riff.”

”Satyricon då?”

Samoth grimaserade. ”Ja, alltså. Satyricon är säkert på, men jag har på känn att det kan bli strul med vilka som ska spela först och så vidare.”

”Mmm, Satyr älskar att vara huvudakt. Minns du affischen han gjorde för giget med Dissection och Darkthrone?”

”Vem kan glömma? Satyricon-logon hade storlek en miljard medan Darkthrone och Dissections namn knappt syntes. Och så en gigantisk idolbild på Satyr såklart.”

”Sätt Satyricon som bubblare.”

Samoth antecknade flitigt.

”Dimmu Borgir, jag messar Shaggie på en gång!”

Nu var det Ihsahns tur att skicka SMS. Det tog lite längre tid. Ny mobiltelefon. Blir alltid lite krångligt då. Efter en obehagligt lång stund kom svaret. Ihsahn frustade av ilska.

”Vilka jävla nördar! Lyssna på det här! Hej Sverris, vore kul att spela ihop men vi har faktiskt en symfoniorkestersväng att tänka på. Vi snackar miljonklassen. Puss.”

”Ja, där fick vi för att vi vägrade låta dem vara förband i Lübeck 1997. Långsinta jävlar.”

”Har vi spelat i Lübeck?”

”Jamen inte fan vet jag. Vi var säkert lite dryga mot grabbarna.”

”Fan också!” Ihsahn slog näven i soffan.

”Ildjarn håller mest på med cykling numera, Limbonic Art verkar bara vara en jävla röra. Gorgoroth?”

”Blir inte det bara ett massa stök med eld och corpse paint? Jag pallar INTE att ta på mig paint bara för att tävla med de gubbarna.”

”Hades?”

”Kul.”

”Aeternus?”

”Aldrig hört talas om.”

”Immortal?”

”Rörigt det där. Deras fjärde trummis eller vad det är stämde väl Demonaz över bandnamnet och Abbath är inte med längre.”

”Arcturus?”

”Bara massa jävla snablar och lustiga hattar. Har inte de lagt ner förresten?”

Samoth gäspade. ”Nej, inget band lägger ner längre. Det borde väl du veta. Dessutom har de startat Mortem igen.”

Ihsahn begravde ansiktet i sina händer och stönade högt. Samoth fortsatte med full styrka. Ivrig att få ihop fyra band.

”Kampfar?”

”Nej.”

”Malignant Eternal?”

”Samoth, nu hittar du bara på band. Var seriös nu.”

”Gehenna!”

Ihsahn tittade upp, en strimma av hopp tändes i hans ögon. Innan den slocknade igen.

”Nä, de började spela döds sist jag hörde något.”

”De har börjat spela black metal igen. Typ.”

”Och bryr sig någon?”

”Nej.”

”Kuken. Ja, det blir Satyricon då. Jag messar Satyr på momangen”.

Ihsahn tog återigen upp sin mobiltelefon.

”Fan vad knepigt.”

”Vadå?”

”Jag fick precis ett SMS från Satyr. Han säger att han är på.”

”Hur fan kunde han veta det innan vi ens frågat honom?” Samoth såg skräckslagen ut.

”Emperor, Enslaved, Mayhem, Satyricon. Det är ett bra paket.”

Samoth nickade. ”Bra paket och jag tror faktiskt att Satyr lugnat ner sig. Han kan säkert agera förband några gånger på turnén.

Samtidigt som Samoth yttrade de sista orden började åskan att dundra.

Det dröjde inte länge innan ryktet om en norsk Big Four började florera. Ryktet blev snabbt sanning när alla större hårdrockssidor utannonserade detta event. För att få maximalt med klick tävlade de mot varandra. På bara en dag hade Blabbermouth lagt ut 17 artiklar. Fem av dem rörde Slipknot-Coreys åsikter om turnépaketet. Två av dem hade något med Ratts gamla trummis Bobby Blotzer att göra. Han hade inte hört talas om ett enda av de norska gängen. Inte Corey heller egentligen, men det hindrade honom inte från att ha en åsikt. Metalsucks gick all in för att desperat tävla med Blabbermouth om läsarnas uppmärksamhet. Sju inlägg om själva turnén. Likadana allihop, bara nya bilder. Tretton inlägg som var ren smutskastning. Enligt uppgift hade Ihsahn sagt något problematiskt när han fick parkeringsböter 2001. ”Cancel him now!”, var den allmänna konsensus som rådde i kommentarsfältet. De amerikanska veganerna i Uada-shorts var rasande. Eller ja, det var bara en snubbe, men han hade sju olika konton. Privat kallade han sig Seattles Legion, eftersom han var många, men han hade inga kompisar att säga det till. LoudWire pangade ut otaliga Youtube-videos där de uttalade samtligas bandnamn fel. Kommentarsfälten var ren humor så i pur desperation lade de ut en repris när de intervjuade Ivar från Enslaved. En djuplodande historia där tittaren fick veta allt från vilken fiskgratäng som var godast samt vilka riff Ivar gillade att spela på fritiden. Black metal-kontona på Instagram bokstavligen exploderade. Nu fanns det all anledning att återigen rapa upp samma gamla bilder som alla redan sett en miljard gånger. Givetvis kunde de aldrig koppla bild med rätt artist så kommentarsfältskrigarna fick gå in och rätta som vanligt.

TruePaganGuy1997 ”Hey, Bruderdeslichtsblog, that is not Satyr! That is Caller of the storms!”

AngantyrIsMyFavoriteBand1998 “Hey pelle_dead_fan, Pelle will not be playing live with Mayhem. I think. He is busy with Morbid. Check your facts!”

TotalGotland88 “Hey, Fenrizara, Fenriz will be playing live! Hail northern repaganizingification! Please check DM. I send cock picture. Very hard. Like Stonehenge and Easter Island-statues.”

Världen var redan galen, men blev ännu galnare.

Mest galen, men av ilska, var Hades-Jørn. Hans lägenhet i Bergen var nedsläckt. Hatet kokade. Han reste sig upp från soffan, gick bort till fönstret. Vred på persiennerna och tittade ut. Mulet. Som vanligt.

”Fy fan, här står man. Känd norsk kulturpersonlighet. Vad möts man av? Förakt!”

Han vred på persiennerna igen och slog lite väl hårt med handen på fönstrets spanjolett. Fönstret darrade till. Monologen fortskred.

”Jag fattar det inte! Har jag spelat med Amputation? JA! Har jag spelat med Old Funeral? JA! Har jag spelat med Immortal? JA! Var jag tidigt ute med Hades? JA! Satt jag på kåken med Greven? JA! JA! JA!”

Han skakade av vrede.

”Varför får inte jag vara med?”

Plötsligt tändes en tanke och han började skratta. Först ett tyst skrockande, men allt eftersom växte skrattet i styrka tills han till slut skrek av skratt. Han var ett snille. Nu gällde det att agera snabbt. Han sprang till sin dator och började jobba. Tiden blev ett töcken. Efter ett par dagar var han klar. Han skulle göra en egen Big Four-turné.

Detta hade inte varit en enkel uppgift. De flesta han frågat hade nekat, några hade tackat ja och sedan backat ur. Han misstänkte att något var i görningen där. Infernus var ju normalt sett en bra snubbe. Till slut hade han följande paket.

Jørns Hades Experience. Hans gamla medlemmar orkade inte turnera, men eftersom själv är bäste dräng fick han sköta den biten själv. Det var inte helt klart vilka sessionmedlemmarna skulle vara, men eftersom hela Sydamerika skulle ställa upp som kompslavar var detta inget problem. I teorin.

Dismal Euphony AD. Forlorn och Perished hade vägrat, men de tipsade, lustigt nog oberoende av varandra, om att kanske Dismal Euphony var intresserade. De hade rätt. Eller nästan rätt. Frode och Sven-Aksel var på. Resten ville inte vara med. För att lösa eventuella legala komplikationer fick de lägga in ett ”AD” i bandnamnet. Namnet Frodes Soria Moria Slotts Musical Castle Resurgence var på tapeten. ”Lite väl långt”, tyckte Jørn. Resterande medlemmar fylldes snabbt upp av ivriga killar från Thy Grief och Kråke. Bara eliten var gott nog.

Harald Helgesons Eld. Till och med Jørn tyckte att detta var en slamkrypare. Att ta in Enslaveds gamla trummis Harald som i ensamt majestät skulle framföra låtarna från ”Eld” från pärm till pärm var kanske ingen solklar succé. Trumvideos på Youtube var emellertid extremt populära. Det konceptet i liveformat. En dark horse. Det kunde bli bra, det kunde bli mindre bra, men för att vinna måste man chansa. Harald själv bedyrade i alla fall att konceptet var fullkomligt briljant.

Frost. Om Harald Helgesons Eld var en slamkrypare var detta i det närmaste ett rent bedrägeri. Det hade inte varit lätt att hitta ett turnébolag som ville sjösätta detta Big Four-koncept när det redan fanns ett befintligt med betydligt starkare akter. Av en ren slump lyckades Jørn få tag i Folter Records-Jörg när Jörg höll på att ta det tyska rekordet i bakfylla. Jörg var skeptisk, Jørn fick panik och sa i all hast att Frost skulle vara med. ”Satyricons trummis alltså? Ja, då snackar vi.” Jørn höll tyst om att detta rörde sig om Frost från Trondheim. Bandet som inte ens spelade black metal, men de hade tackat ja till inbjudan såklart. Om detta skulle uppdagas fanns en plan B. Jørn hade köpt en svart peruk och hade en robust rökmaskin sedan tidigare. Exakt vad han skulle göra om han tvingades klä ut sig till Frost var ännu oklart. Han var ingen fena på trummor och den riktiga Frost spelade inga andra instrument vad han kände till. Det fick lösa sig helt enkelt. Mest var han lättad över att Jörg inte tog upp den uppenbara paradoxen i att Frost körde med Satyricon i det första Big Four-paketet och som soloartist i det andra.

”De andra banden är i alla fall ren utfyllnad. This is my turn to shine.”

I en annan del av Bergen satt Infernus med en rejält tilltagen mind map för att kunna hålla reda på vad som var vad i hans Big Four. Att han inte ens blivit tillfrågad gjorde honom både arg och besviken. Gorgoroth var ändå typ det enda gamla norska bandet som aldrig slutat spela black metal. De andra hade ju splittrats och/eller mesat till sig. Orättvist var bara gatuadressen. Han rättade till glasögonen och drog några streck till med en neongul märkpenna.

”Nu tror jag fan det är klart.”

Gorgoroth. Detta var huvudakten. Infernus på gitarr, Atterigner eller Hoest på sång, Vyl på trummor och Guh.Lu på bas. Planen var att som vanligt framföra de största hitsen från den långa karriären. Ett väloljat maskineri.

Gorgoroth featuring Pest. Samma line-up, men med publikfavoriten Pest på sång. Genialiskt. Här skulle det bjudas på gamla evergreens som Pest sjungit på. Låt ett, fyra och fem från ”Antichrist”. Ett par nyckellåtar från ”Under the sign of hell”. ”Profetens åpenbaring”, undrade Pest. ”Har grodor vattentäta arslen”, svarade Infernus.  Låt två och fem från ”Destroyer”-plattan och som avslutning ett rungande ”Quantos possunt ad Satanitatem trahunt”-medley.

Gorgoroth featuring Hat. Samma line-up, men med publikfavoriten Hat på sång. Genialiskt. Här skulle det bjudas på gamla evergreens som Hat sjungit på. ”Pentagram” från pärm till pärm. Låt två, tre och sex från ”Antichrist”. Kanske demon beroende på humör och form.

King Ov Hell and Gaahl performs Gorgoroth. Här var det många stridsyxor som var tvungna att begravas innan vägarna skulle nötas och arenorna fyllas. De hade bokat en tid med familjejuristerna Luttinen & Luttinen och allas inställning var initialt mer positiv än väntat. Gick detta i lås skulle Infernus spela gitarr, King Ov Hell lira bas, Gaahl sjunga och Vyl fick fan ställa upp och spela trummor igen vare sig han ville eller inte. Här låg tonvikten såklart på de klassiska albumen ”Twilight of the idols” och ”Ad majorem Sathanas gloriam”.

Sjt. Erichsen on ”Incipit Satan”. Introakten. Sjt. Erichsen kör spoken word och reciterar lyriken från ”Incipit Satan” till tonerna av lågfrekvent muller. Stämningsfullt.

Infernus var nöjd. Gick allt detta i lås var det sannerligen en kväll för fansen. Det skulle bli slitigt att spela fyra set per kväll och att hålla alla sams skulle bli en utmaning. Det visste han. Men jävlar vad de skulle visa de andra Big Four-nördarna vilket Big Four som var mest Big Four. Hans Big Four var ju för fan ett Big Five!

I andra delar av Norge pyrde det i stugorna, men elden slocknade snabbt. Ragnarok, Taake och Carpathian Forest fick tekniskt strul när de skulle ha ett Google Teams-möte och lade ner projektet. Mortiis var för upptagen med att buda hem Venom-bootlegs på Ebay så han missade allt. Annars hade han varit den solklara introakten. Dödheimsgard, Ved Buens Ende och Aura Noir funderade på att kolla med Manes, Strid och Inflabitan om de ville köra, men då det var samma medlemmar i alla sex band gick alla fyra på bio istället. Tenet. Strulig film, var det allmänna omdömet. Aldrahn tyckte emellertid att den var skitbra, även om han somnade halvvägs. Galder nämnde i förbifarten på ett Dimmu Borgir-rep att han var sugen att köra med Old Mans Child. Blicken han fick från Shagrath var så kall att detta aldrig togs upp igen. Borknagar och Ulver var skrämmande nära att göra något tillsammans. Där föll det på två saker. För de första var det minst sjutton sångare för mycket och att vara på turné med en sångare var fan illa nog. För det andra var det svårt att hitta andra akter. De ville ha Windir men eftersom Windir inte fanns längre var de tvungna att fråga Vreid och … ja, varför man ens skulle göra det var ju fullkomligt befängt. Enligt rykten var det någon som nämnde Morgul och Wallachia i en konversation på nätet. Det var felaktigt. Det visade sig vara en tråd på Familjeliv som handlade om gul lacknafta.

Det blev således bara tre Big Four-turnéer med norska band och vad som hände där kanske ni kommer att få läsa om i ett framtida inlägg.

På återseende.

/Hatpastorn

6 svar till “Historien om Norges Big Four”

  1. Entzauberung Says:

    Mycket underhållande, ser fram emot fortsättning 🙂

    Nu åkte Dimmu på en teknikalitet i denna text, men på en riktig sån här turné skulle de nog vara med p.g.a. sina kommersiella framgångar. Så vilka ersätter de? Tänkte först på Enslaved eller eventuellt Satyricon, men till skillnad från de andra nämnda banden har de ju varit igång och relativt framgångsrika hela vägen från starten.

  2. Hahahahaha! Lysande!

  3. Harald Helgessons Eld. En febermardröm i 7/8 takt.

  4. ”Total Gotland” är uttrycket för folk som är seriösa med sin svartmetall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: