Heidenhammers årsbästalista 2020

1. AC/DC, ‘Realize’. Från “Power up”.

Jo, men det här är en bra öppningslåt. Första gången jag hörde den var jag inte helt imponerad, men efter ett par lyssningar lossnade det. Kan bara hälsa gubbarna välkomna tillbaka.

2. AC/DC, ‘Rejection’. Från “Power up”.

Som alla vet behövs det inte många sekunder för att höra vilket band det rör sig om. Med det sagt, är det inte per definition så att samtliga av AC/DCs låtar verkligen är bra. Något som de senare albumen lider av är att soundet är hugget i sten, medan ackordföljder och sångslingor inte alltid är minnesvärda. Den här låten placerar sig ovanför genomsnittet. Likt med ‘Realize’ tog det ett gäng lyssningar innan den började sätta sig på riktigt. Bra låt, men tiden får utvisa om den kommer att bestå som ett av de bättre mellanspåren bandet kläckt ur sig.

3. AC/DC, ‘Shot in the dark’. Från “Power up”.

Första singeln och därmed den första låten från skivan jag hörde. Videon var inte så mycket att hoppa jämfota över, men AC/DCs promoklipp är sällan cineastiska mästerverk. Sannolikt är detta en av de mest popinfluerade bitarna på skivan … eller, egentligen rör det sig kanske mest om Rolling Stones. Ett band jag aldrig förstått storheten med, om jag ska vara ärlig. Tja, vad ska man säga? Visst svänger det, men nog finns det bättre spår på det här albumet.

4. AC/DC, ‘Through the mists of time’. Från “Power up”.

För att vara det här bandet: ovanlig titel på en därtill ganska ovanlig låt. Börjar med ett i sammanhanget udda trumkomp (även om det kanske inte behövs mycket för att vara just ett sådant när det gäller AC/DC) … och en udda text. Formeln ändras och det fungerar ganska bra. Flera av gruppens riktigt bra låtar gör just det – som t ex ‘What’s next to the moon’, ‘The razors edge’ och  ‘Thunderstruck’. Det här är melodiöst och med stark refräng. Hade kanske gjort sig ännu bättre med en riktig Bruce Fairbairn-produktion från 1991.

5. AC/DC, ‘Kick you when you’re down’. Från “Power up”.

Enkel text till en enkel låt, som ändå lyckas få med det där lilla extra. Ettrigt riff som sitter i likt en könssjukdom. Det slår mig att just sådana här småriff dessvärre saknats i alltför stor utsträckning på merparten av AC/DCs senare skivor. Och för att vara en gubbe med grava mentala – och andra – problem ger Phil Rudd trumskinnen här en omgång de sent kommer att glömma. Likt Knoll och Tott efter ett kok stryk signerat en argsint Kapten Bölja.

6. AC/DC, ‘Witch’s spell’. Från “Power up”.

Det här hade kunnat vara ett överblivet spår från antingen ”Blow up your video” eller ”Ballbreaker”, om än med bättre ljudbild. Konceptmässigt undrar jag lite vad detta är tänkt att handla om. AC/DC med Brian Johnson bakom mikrofonen brukar inte innebära några viktigare textmässiga budskap, vilket är synd. Bon Scotts lyrik var nämligen på sina håll fantastisk. Här kan man ana ett aningens mer underfundigt ordtrixande, men det går dessvärre lite förlorat … för mig, i alla fall. Bra låt dock.

7. AC/DC, ‘Demon Fire’. Från “Power up”.

‘Mists of time’, ‘Witch’s spell’, ‘Demon fire’ … det hade kunnat vara titlar från en skiva med Venom. Nåja. AC/DC brukar ju vara ett minst sagt konsekvent band. Här låter det dock som om tämligen disparata delar satts ihop till en mindre koherent historia, för refrängen har väldigt lite att göra med resten. Pop och hårdboogie. Det funkar sådär. Och att rimma ”desire” med ”higher” … inte ens Australiens finest kommer undan med det längre.

8. AC/DC, ‘Wild reputation’. Från “Power up”.

Stampar på i ett lite snabbare midtempo och låter mer senare AC/DC än något annat. Givetvis är det inte dåligt, men kanske inte värst fantasifullt heller. Bäst är Johnsons pratsång i djupare tonläge, som fungerar förvånansvärt väl.

9. AC/DC, ‘No man’s land’. Från “Power up”.

Det glittrar till. En udda gitarreffekt ledsagar en in i ett stabilt komp. Tempot sänks lite, vilket faktiskt bara är en fördel. Udda det där. Ibland är det lätt att glömma bort att bandet fick sjukligt mycket av sitt sväng och sin dynamik tack vare att låtarna går betydligt långsammare än man tror. På något sätt låter ändå liveversionerna – som går i ett avsevärt högre tempo – svinbra.  Men men. Det här är bra skit.

10. AC/DC, ‘Systems down’. Från “Power up”.

På tal om det här med rim … ”Feed” och ”feet”. Magiskt. Lite som textraden ”Some like it hot/Some like it quite not so hot”, från ‘Playing with girls’ på skivan ”Fly on the wall”. Märker att även den här låten kommer till sin rätt först efter ett par genomkörare. Lite kontraintuitivt: man tänker sig att man antingen gillar AC/DCs verk omedelbart eller inte alls, men vid flera tillfällen krävs det ändå en del tålamod för att hitta nyanserna i spåren.

11. AC/DC, ‘Money shot’. Från “Power up”.

Även om titeln halvt antyder det, är det inte någon uppföljare till ‘Moneytalks’. Vilket kanske är lite synd, för skivan hade mått bra av en riktig kanonrefräng av det slaget. Vi befinner oss på näst sista låten, och även om helheten är fullt adekvat vill den där låten inte riktigt infinna sig. Man minns refrängen mer på grund av att titeln upprepas än på grund av melodin. Synd.

12. AC/DC. ‘Code red’. Från “Power up”.

En bra, om än inte en fantastisk, avslutning. Ett bra riff mot dunkande komp. Hybrid mellan sjuttio- och åttiotal. Lite mer tryck i ljudet hade gjort det hela ännu bättre, men vad fan. Återigen, välkomna tillbaka.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Tjena. Hatpastorn här. För er som glömt eller missat:

Ett svar till “Heidenhammers årsbästalista 2020”

  1. Fnys. Ingen Ignis Gehenna.

Lämna ett svar till TBOJ Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: