Bure Bödels årsbästalista 2020
2020 a.y.p.s. har varit ett trött år när det kommer till extrem musik. Om det är jag eller scenen som är trött är kanske subjektivt, även om jag personligen lutar mer åt det förstnämnda alternativet.
Det kom några album som är bra på riktigt och jag kommer även kortfattat lista några släpp som är i häraden: ‘Detta-hade-man-fnyst-åt-för-25-år-sedan-men-det-funkar-idag-då-man-får-vara-glad-över-att-det-inte-låter-som-Wormwood’ till “Detta-låter-rätt-bra-fast-jag-har-inte-orkat-lyssna-tillräckligt-för-att-göra-en-rättvis-bedömning”.
Den förstnämnda klassningen är just en känsla som, för mig, kännetecknar detta år. Antingen så har det kommit släpp med band som gjort mycket bättre grejer tidigare i karriären, eller så är det debutanter som inte är direkt spännande, men som man släpper igenom för att allt annat nytt är så bedövande fantasilöst.
Black metal 2020 tär på både krafterna och det psykiska välmåendet om man, likt undertecknad, är ett gammalt troll som varit med ett tag och har starka åsikter om sakers tillstånd och varande. Eller vad säger ni om detta: Ett danskt band, vars enda medlem spelar i ett annat band som aktivt jobbar med att dra in pengar till en kyrka, hyllas på bred front! Twilight Zone, nästa?
Jag vet inte ens vart man ska börja kommentera en sådan sak.
Sådant får i alla fall mig att känna en total hopplöshet inför genrens framtid vilket i och för sig är en mer eller mindre konstant känsla sedan 1998. DSBM borde vara en diagnos och inte subgenre, Deprimerad över Skrutten “Black metal”.
Kom nu inte och tro att mitt missnöje beror på den pandemi som håller världen hårt i sitt grepp, det är väl ett av få positiva inslag i mitt liv. Nu slipper jag gå på lokal för att se trötta band framföra sina ännu tröttare låtar och mellan banden förfasas över Sabaton-tröjor, flottiga och stripiga frisyrer, glasögon inomhus, goth-tjejer som ser ut som överkörda skator snarare än Dita von Teese och det på, andra sätt, allmänna förfallet hos mina “medmänniskor”.
Nåväl, vad är en Gaahl på Slottet?!
Lifvsleda – Det Besegrade Lifvet
Förra året släpptes bandets debut-EP som toppade det årets lista. I år kom det första albumet och det hamnar på samma position. Lifvsleda ÄR det JAG behöver av svensk black metal. Musik och produktion rotad i tidigt 90-tal och lyrik på modersmålet. Lägg till en tillräcklig dos originalitet så det inte låter som en tradig pastisch. Jag tror att tillräckligt många av er läsare har lyssnat på detta album att jag inte behöver orda mer om det.
Ulver – Flowers of Evil
Jag har lyssnat på Ulver sedan debutalbumet och deras diskografi har en väldig bredd men trots detta väldigt få dalar. Åsikterna om Ulvers musikaliska val genom åren är väl lika många som de genres de utforskat dock. “Flowers of Evil” är det andra albumet där de utforskar ett mer popdrivet 80-talssound och i vanlig ordning lyckas de med bravur. Det svänger i det mörker de målar upp över åtta spår. Wolves Evolve!
Underground Fire – Ashes of Life
Robban känd från bland annat Timothy Griffiths’ Psychedelic Sunrise & Nezgaroth drog igång ett nytt band för några år sedan med ett fokus på, ja enklast beskrivet, rock. Jag ska villigt erkänna att jag hade åsikter om vart han borde lägga sitt musikaliska fokus (typ på sin mer hästjazzdoftande karriär) när det projektet utannonserades, men såhär i efterhand har de faktiskt lyckats väldigt bra med låtarna och jag är ett fan. Melodisk rock blandat med herr Fjällbys mörka röst resulterade i ett av årets bättre släpp. En annan av årets höjdpunkter innefattar även frontfiguren vilket var en “trädgårdsspelning” i höstas i Sörberge av alla ställen.
Ages – Uncrown
Det lilla jag lyssnade på debuten när den kom gav ingen mersmak just där och då, jag var väl helt enkelt inte mottaglig för melodisk metal utan gissningsvis så hade jag låtit min lekamen helt sjunka ner i något Ildjarn eller Von-doftande träsk och ansåg med brinnande övertygelse att allt som hade någorlunda ren produktion var life metal.
TK, som bland annat har en historia i Obriotanya, postade den första singeln från detta album i en Facebook-grupp när den släpptes. Jag klickade på Spotify-länken och började mentalt slipa på bilan som jag i vanlig ordning skulle börja veva med i kommentarsfältet. Något som är en stor del av den dynamik som finns oss emellan. Döm om min förvåning när jag faktiskt varken blev arg eller provocerad av de tongångar som ljöd ur mina högtalare. När albumet kom så lyssnade jag igenom det och det har sedan dess upprepat sig tämligen många gånger sedan dess. Jag gissar nog att detta är det metalalbum som snurrat näst flest gånger i år.
Mer eller mindre bra släpp under 2020 levererades av följande band/artister:
Serpents
Cult of Fire
Revenge
Armagedda
Voodus
Svartsyn
Grafvitnir
Garmarna
Isengard
Begrafven
/Bure Bödel
Hatpastorns likpredikan 
7 januari, 2021 den 9:21 e m
Fnys. Ingen Ignis Gehenna.