Hatpastorns likpredikan

2020. Ja, det var ju ett år. Personligen har det varit ett riktigt bra år, men jag förstår att många inte haft det lika lätt. Att jobba hemifrån, något av det bästa som hänt mig. Detta har gjort att jag kunnat lyssna obscent mycket på musik på dagarna. Faktum är att jag lyssnat på så mycket black metal, både ny och gammal, att jag helt omvärderat två första Siebenbürgen. Ni hörde rätt. Har alltid tyckt att de varit både charmiga och lökiga, men i jämförelse med de senaste decenniernas totala lavin av oskivor är de fan ”In the nightside eclipse” i jämförelse. Eller, ja. Det kanske var att ta i. Jag har i alla fall lyssnat på så mycket black metal att ”Loreia” och ”Grimjaur” fått en helt ny vår. Fatta allvaret.

Årsbästalistor brukar jag inte ha några problem med alls. Årsbästalistan 2020 däremot, den var inte självklar. Vad vi fick primärt var uppföljare som inte var lika bra som föregångarna samt skivor med tecknade borgar på.  Vi fick även … ja, utan att avslöja något har jag satt något på listan jag aldrig trodde skulle kunna ske. Först några band som förtjänar ett omnämnande:

Ages – Har ärligt talat inte hunnit lyssna in mig. Bra är det i alla fall.
Svederna – Blir lite jävigt när jag drömde fram en låttitel åt grabbarna. No joke.
Lifvsleda – Guld, men inte EP-guld.
Akhlys – Ett par utvalda låtar orsakar extas.
Grift – Allt jag ville ha, men som det giriga as jag är ville jag ha mer.
Paysage d’Hiver – Förväntningarna var kanske orimliga.
Havukruunu –Riktigt bra första och sista gången jag lyssnade.
Stormkeep – Som jag ville dyrka denna, tror det är den amerikanska lengräddheten som stör.
Armagedda – Att toppa “Ond spiritism” är ett otacksamt uppdrag. Dock ett gott försök.
Uuntar/Evilfeast – Introriffet på Uuntar-sidan är årslistestoff men resten föll platt.
Funeral Winds – Rivigt sångljud och trygga riff.
Revenge – Hade jag inte varit mer isolerad än vanligt och utsatts för mer folk hade denna listats.
Emyn Muil – Italiensk Summoning-pastisch som höll på att hamna på listan för att omslaget var gult.
Minenwerfer – Från 2019 och nästan skitbra.
Severoth – Ukrainare. Skönt Funeral Mist-lån till omslag.

Vi kör.

Abigor – Totschläger (A saintslayer’s songbook)

Abigor. Ett av mina absoluta favoritband de senaste tjugofem åren. Efter axelryckningen ”Höllenzwang” var mina förväntningar emellertid låga och när jag fick se det minst sagt Mayhem-doftande skivomslaget på nya given var mina tvivel högljudda. Tack och lov att ”Totschläger” levererar. Många vill få det till att detta skulle vara något i stil med ”Nachthymnen/Orkblut”. Så är det naturligtvis inte, även om Abigor flörtar med titlar och utvalda syntflöjter/akust-partier. Detta låter mer som en tät dans mellan ”Fractal possession” och ”Supreme immortal art/Opus IV”. Som en dröm med andra ord. Maken till begåvat band får man leta efter. I sedvanlig ordning är det en mastig historia man sätter tänderna i. Oklart hur länge man kommer kunna hitta nya partier, grymma detaljer och riff, men man har det man gör för en lång tid framöver.

Lustre – The ashes of light

Lustres comeback efter en tids dvala. Som en perfekt grillad korv i skogen efter man plockat hjortron. Eller en vältempererad pilsner när man fiskar. Det här, det är bra. Redan 2:38 in i låt ett är man förtrollad. Gillar man Lustre sedan innan vet man vad man får. Atmosfär och inbjudande melodier i mängder. ”The ashes of light” bjuder dock på större variation än tidigare alster gällande arrangemang och riff, samt den bästa produktionen i hela katalogen. Missa för guds skull heller inte Inlandshjärta-kassetten släppt på Tour De Garde! Det är Henkes nya projekt. Mer renodlad black metal. Tänk Nachtzeit-släppen, fast ändå annorlunda. Råbra naturligtvis.

Vröörsath – Under vast dreamskies

Min på alla sätt bättre hälft tipsade mig om denna. Rätt hade hon, jag föll pladask redan på första riffet. Kollar man på skivan objektivt finns det mycket att reta upp sig på. Glättiga melodier, suspekt sång, bas, synt och risiga trummor. Ingen gitarr alltså. En trött årets trend-borg på omslaget. Trafikskadat bandnamn. Melodier så påträngande att man måste utfärda besöksförbud.

Men.

Skivjäveln har det. Ibland behöver bra inte vara bra och dåligt vara dåligt. När man sopar in den flyktiga det-faktorn kan vad som helst hända. Jag får flashbacks av Haimads demokassetter och Evol i högform. Minus elgitarrerna då. Varma minnen om när folk inte var rädda för att göra bort sig när det vankades melodier. Mycket av dagens black metal är så irriterande strykrädd. Mer fokus på tajthet, CuBase, klick, YouTube-tutorials, derivat av bättre bands riff och näbbiga patchvästar än själ. Jag förstår att många kommer avsky Vröörsath. Bra! Då har den åsamkat mer känslor än en miljon andra svartmetallplattor av mellanklass. Själv kommer jag bläddra i tummade rollspelsböcker och njuta av varje sekund.

Ordo Templi Aeternae Lucis ‎– Ode aux années froides

Ett återsläpp av en femton år gammal demo? Det blir ju så. I början av året hörde Niklas från Bardo Methodology av sig och undrade om jag hört OTAL varpå jag replikerade att jag hade spliten med Gorgon och spliten med Blessed In Sin på CD. Baskunskaper liksom. Han frågade sedan om jag visste vad snubben bakom bandet gjort, där svek minnet. Därefter följde ett sådant äventyr att ni skulle baxna. Det kommer att komma en intervju med OTAL i kommande numret av Bardo. Gör er en tjänst och läs den. Utan att avslöja för mycket … såhär är det. Det är inte mycket som får mig att höja på ögonbrynen när det kommer till spektakulära sidoaktiviteter inom black metal. Historierna om OTAL fick mig att salivera.

Musiken då? Ja, det är hyfsad fransk svartmetall, men historien bakom ger detta en helt ny lyster.

Inquisition – Black mass for a mass grave

Oväntad comeback. Oväntat stark även. Jag förstår såklart att innan vi går in på djupet finns det en gigantisk elefant i rummet vi måste göra upp med först.

Jag pratar såklart om skivomslaget.

En blyertslieman som skiter glitter in i ett rymdanus. Mycket ska man se innan ögonen trillar ur.

”Black mass for a mass grave” är ett litet mästerverk. Visst, det är minst två låtar för mycket på skivan. Visst, det är lite väl mycket spexiga gitarreffekter ibland. Visst, de där riktiga brakhitsen från exempelvis ”Nefarious dismal orations” finns inte riktigt där. Dock finnes ett överflöd av djävulska guldriff, ett lugnare tempo och en helvetisk atmosfär, guldkantat med en av bandets bästa produktioner någonsin. Jag var såld redan när slingan på första singeln, ”Luciferian rays”, smekte mina öron första gången. Ni som hört den vet exakt vad jag menar.

Afsky – Ofte jeg drømmer mig død

Dansk black metal på årsbästalistan. Jag vet, jag är lika chockad och full av tvivel som ni är. Om ni bara visste hur många det är som skrivit till mig och i mjugg tipsat om denna. Jag har kallt ignorerat allas lovord. Sedan var det plötsligt nyårsafton och jag hade lite tid över på förmiddagen så jag slog på skivan, mest på kul. Och föll ner på knä. Det här är arketypen av svartmetall jag avgudar. Vemodsmangel med mycket hjärta. Riff man minns. Musik som får en att känna något.

Och så har bandet mage att komma från Danmark!

Verkligheten i kras, men jag tror att jag har en förklaring. Det är ett enmansband. En dansk är liksom ingen dansk … eller, såhär är det. Uppenbarligen finns det plats för två musikaliska danskar i mitt liv. King Diamond och Ole när han kör med Afsky. Jag antar att alla redan hört och lovordat skivan eftersom ALLA skrivit till mig, men ”Ofte jeg drømmer mig død” är en av årets bästa skivor. Tvivlar du? Jamen lyssna typ 11:35 in i skivjäveln då. Lyssna på riffet! Det var ju för fan Erik från Grift som skulle kläcka den melodin liksom! Ååååh, sedan höjning OCH bra sång på det. Och ett förlösande grind. Man går ju ner i spagat i ren extas.

Wagner Ödegård – Om kosmos och de tolv järtekn

När det kommer till artister som släpper mycket brukar jag hålla mig långt borta för att inte bli helt utmattad. Sedan när bandet lägger ner börjar jag kalasa på kadavret. I Fallet Wagner Ödegård går det inte att vänta längre. Detta är jävligt bra. Sådär varför-lyssnar-jag-inte-uteslutande-på-det-här-bra. Udda, punkig snudd på könsrockig och chockerande catchy black metal. Som om Ildjarn-Nidhogg skulle göra gemensam sak med det där lokala punkbandet du tyckte var svinbra när du just blivit tonåring. Det finns något ärligt och naivt över det. Som när man är på fyllan och Bergraven-Pär slår på Nuit Noire och just där och då är det fan det bästa man hört, fast i nyktert tillstånd. Kom igen, jag sågar och hackar alla andra dagar om året. Att skriva om något som faktiskt är bra är INTE skitlätt. Problemet med herr Ödegård är att alla hans projekt är mer eller mindre fantastiska så jag kommer bli helt ruinerad nu när jag måste köpa allt.

Fåntratt – Frisk kuling

Dungeonsynttrenden, DÄR snackar vi en scen som åt upp sig själv snabbare än jag hann säga Fata Morgana. I första numret av Hinsides har jag ett rejält utlägg om det. Köp den. En riktigt bra tidning. Men när en scen brinner upp inför ens ögon känns det tryggt att falla tillbaka på Fåntratt. Det här, det är dungeonsynt det. Trivsamt och vemodigt i klassiskt Hliðskjálf -tempo med en skön liten filur i hatt som ryar runt på omslagen. Jag går igång på alla cylindrar. Bandnamnet avskräckte mig när jag 2017 hörde talas om projektet för första gången, men det växte raskt när man kom in i mytologin. ”Frisk kuling”, vilken trivsam promenad.  

 Ja, det var årsbästalistan det. En minst sagt udda resa. Det kan vara 2020 som år som varit ansvarig för en del udda val. När man lyssnat på så mycket musik under ett och samma år behövs det något som sticker ut. Något som verkligen känns, berör och underhåller. Hur danskt och gitarrlöst det än må vara.

På återseende

/Hatpastorn

This entry was posted on 5 januari, 2021 at 4:43 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.