Hatpastorns likpredikan

Korten på bordet, jag har själv bidragit med covers. Vi snackar bonusspår på skivor och nödlåtar på sjutummare. Två band som jag spelat med har till och med medverkat på sådana där härliga tributskivor. Det kan säkert vara fler band, jag minns inte. Vilka låtar har avhandlats? Tja, små ödmjuka sånger som ”Warfare”, ”Inno a Satana” och ”Storm of evil”, bland annat. Ja, sedan får vi inte glömma min ”Han som reiste”-cover i Fasttracker som Dr Panzram än idag hävdar är den sämsta Burzum-covern han någonsin hört. Trist då att han aldrig fick höra min ”A lost forgotten sad spirit”-tolkning där jag iskallt tryckte på play och körde in hela låten på gitarr utan att värma upp innan. Den krampen. Faktum är att titeln på den här serien, ”Spela en cover!”, är lyft från en spelning jag gjorde 2005. Bandet jag spelade med hade inte kört live sedan en turné 1997 med Malignant Eternal och In Battle så det fanns ett visst sug. Mitt i mellansnacket hörs någon i publiken tjoa ”spela en cover!”. Man tappade som musten. Efter giget kom Dödskommendanten och klagade att vi körde för lite pre-demomaterial. Ja, han hade väl kanske inte fel.

Covers, det är som kul att spela dem. Mindre roligt att lyssna på. Sedan finns det ett enormt problem med hela grejen, hybrisfaktorn. Om vi tar filmbranschen som exempel. Hur många remakes har du sett som är bättre än originalet? Exakt, försvinnande få. Det går inte att återskapa magi. Därför borde man göra remakes på dåliga filmer som ingen brydde sig om. Exempelvis filmer som har en bra idé, men ett bedrövligt utförande. Enligt samma logik blir det ju automatiskt stolpe ut när man försöker göra en cover av en klassiker. Varför inte göra en cover av en riktigt medioker bit som ändå har vissa kvalitéer och försöka göra den riktigt bra? När mitt gamla band körde in covern på ”Inno a Satana” till en av alla dessa tributskivor lade jag sången i mitt eget vardagsrum. Jag minns att jag stod där med händerna i midjan, halvstressad över att hinna lägga allt innan grannarna började dunka för aggressivt i väggarna, att ”ja, det är ju inte Grieghallen det här direkt”.

Ett annat problem är när black och dödsband bestämmer sig för att göra covers på låtar med melodisk sång. Jävlar vad pajigt det blir. Sentenceds tolkning av Iron Maidens ”The trooper” frammanar gåshudsdriven feberdiarré än idag. Det är i det närmaste omöjligt att ersätta vanlig sång med någon storidiot som ska vråla skiten. Ni vet Six Feet Unders coverskivor? Jo tack. Dessa monstrositeter har vi i Församlingen dansat runt likt katten kring het gröt. Oftast är det Heidenhammer som åker på skiten när det är riktigt tunga analysuppdrag av hela skivor, men inte ens han har haft tålamodet. Jag minns att jag och Hammaren klöste igenom hela plattan där Chris Barnes och company tolkar Judas Priest och Iron Maiden. Oj, vilken dålig stämning det blev. Man undrar ju vad Six Feet Under ska hitta på härnäst. Vad skulle vara dummast, Six Feet Under tolkar Skyclad? Absurd? Spin Doctors kanske? Six Feet Under tolkar Timo Tolkkis Avalon! Aaah, hjärnan går snart av. Jag hör låtarna i skallen medan jag skriver detta och det är ingen rolig lyssning.

En cover kan givetvis vara bra, men bättre än originalet? Ytterst sällsynt. Jag gillar Tulus cover av David Bowies ”Space oddity”. Den är oväntad liksom. Är dock övertygad om att riktiga Bowie-purister vill ha mitt huvud på ett fat för det påståendet.

Ett av mina första black metal-band förvandlades till ett coverband för en kväll. Trummisens syrra hade en polare som fyllde 30 och utan att riktigt veta vad för musik vi spelade så ville hon att vi skulle stå för underhållningen.

Om vi bara pausar där en stund.

Förstå vilken dålig idé det här var för alla inblandade. Vi sa givetvis ja så vi repade in typ två Venom-låtar och sedan tänkte vi väl att det löste sig på plats med resten. Födelsedagsfesten utspelade sig på en golfbana utanför Sundsvall, eller ja, i en sådan där dyr klubbstuga med rejält tilltagen altan. Vi baxade upp vårt PA och våra instrument och helt plötsligt var allt i full gång. Vilket kaos. Som tur var så var publiken rätt packade så de tyckte det var lite käckt med långhåriga smågrabbar som levde djävulen på altanen. Golfspelarna ute på banan var INTE lika roade. Ett av få minnesfragment jag har var att mellan en av låtarna vrålade ägaren till en av Sundsvalls äldsta pizzerior, Bella Italia, att han inte hörde sången. Tro mig, den hördes. Och vad fan HAN gjorde där har jag undrat över i drygt 20 års tid. När vi äntligen var klara och min sociala fobi nått sin absoluta zenit ville publiken ha mer och de löste det själva genom att börja slå på trummorna till vår trummis stora irritation. Samtidigt stod gitarristen i vild underhållningspanik och körde solot till ”The final countdown” om och om och om igen samtidigt som någon 30-årig sportkille tagit min mikrofon och skrek könsord. Själv stal jag födelsedagsbarnets whiskey. Bilresan hem ska vi inte ens tala om, den var stökig. Och lång. Sedan blev vi väl så jävla osams i sedvanlig ordning att vi lade ner bandet innan vi startade igen vid millennieskiftet.

Så kan det gå.

På tal om covers och det bandet. Har jag berättat om när vi spelade på en nudistrand utanför Timrå? Smack-festivalen? Camilla Henemark som konferencier? Det måste jag ha gjort. Om inte, hojta så får jag plita ner den historien igen. Vilket äventyr det var. Efedrin, mygg, bar överkropp och halva Blot Mine/Sorhin som gjort en egen skogsbar i skogen. A night to remember. Vi körde i alla fall en cover på ”Du som hater Gud” och … ja, nu minns jag i stort sett aldrig något från spelningar jag själv gjort, men bekantskapskretsen i publiken minns mycket väl vilket haveri det var. Ett tips är att om det låter skrot i replokalen finns det inga mirakel i världen som kan få det att låta bra när det framförs inför publik.

Som jag har sagt tidigare, det är mycket att stå i när man är dum i huvudet. Nu ska jag lägga mig och lyssna på tributskivan till Judas Iscariot. Hejdå.

/Hatpastorn

This entry was posted on 22 oktober, 2020 at 6:01 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.