Bure Bödel: Skivorna som ingen köpte eller A lost forgotten sad CD

Förr i tiden i Sundsvall fanns det något så exotiskt som skivbutiker, alltså faktiska butiker man besökte och där man kunde köpa musik i fysiskt format. Jag vet, visst är det galet?

Den största (och dyraste) vi hade i Sundsvall gjorde det lätt för sig när de skulle komma på ett namn och valde rätt och slätt “Skivbutiken”. Mången är de timmar man bläddrat i deras utbud och det är här min historia tar sin form. Det var som sagt oräkneliga gånger man besökte etablissemanget och, oftast helt utan pengar, gick igenom den skörd av skivor de erbjöd oss musiksuktande individer. Skivbutikerna vi hade här var väl så nära en ungdomsgård jag kommit i min uppväxt, inte för att det var primärt ungdomar som frekventerade butikerna utan snarare att det var dit man gick när man inte hade något annat för sig.

Något många av er som var aktiva skivköpare förra millenniet säkert kan känna igen och relatera till är de skivor man gång på gång bläddrade förbi och som aldrig verkade bli sålda.

Jag tänkte gå igenom en handfull av dessa skivor man alltid kunde lita på förblev osålda och stod där fixerade på sin plats och stirrade tillbaka på en.

Argentum – Ad interitum funebrarum

Det var faktiskt här idén till denna krönika föddes. Jag scrollade igenom mitt Facebook-flöde i vanligt manér och förbi svepte ett omslag jag direkt kände igen. Jag scrollade upp till inlägget. “Argentum”, läste jag och en malström av minnen och en vagnslast av nostalgi översköljde mig och det var som jag just då stod och bläddrade bland skivorna på Skivbutiken.

Detta album fick aldrig lämna hyllan. Såhär i efterhand när jag idag för första gången lyssnar på plattan kan jag tycka att det kan te sig lite konstigt ändå. Det var ändå Full Moon Productions som släppte detta album och även om de kanske inte levererade lika hög kvalité som sina landsfränder Necropolis Records tycker jag att de ändå har släppt en hel del bra genom åren. Algaion, Abruptum, Hades, Octinomos och Swordmaster. För att nämna några.

Nåväl, åter till Argentum. Vi bjuds på småslö black metal med lite latinska inslag i form av instrument från regionen och melodislingor som får en direkt att tänka på tacos. Black/doom metal kallar Metal Archives deras musik och det får jag väl köpa denna gång. Anledningen till att jag konsekvent vägrade att lyssna på albumet när det begav sig var för att jag visste att de kom från Mexiko. Jag gissar att de hade någon kontaktadress utskriven i bookleten och eftersom jag till 99 % vägrade lyssna på utomeuropeisk/utomskandinavisk black metal fick denna stå olyssnad. Denna giv var ett album som man så här stirrandes i backspegeln borde köpt. Förstå mig rätt, det är inte Mexikos svar på “A blaze in the northern Sky” eller något i den kalibern, men ändå ett hyggligt album för sin tid.

Black Funeral – Vampyr – Throne of the beast

Här har vi ett album som verkligen bockade av alla rutor när det kom till min lista med icke önskvärda element. Black Funeral är ett USBM-band som alla vet och är det något jag verkligen inte klarar av så är det just USBM och det gäller än i dag. Lägg därtill ett vampyrtema i tider där Cradle Of Filth började bli stora. Detta album verkade, trots rådande vampyrtrend, ingen i Sundsvall heller vilja köpa. Möjligt att alla “CoF-heads” provlyssnade på detta album och ryggade skräckslagna tillbaka då det varken var symfoniskt eller hade en sångare som lät som… ja Dani Filth. Det var nog helt enkelt en på tok för skränig historia för dessa arma stackare. Det är faktiskt under de senaste åren jag tagit mig för att lyssna på detta band och såklart är det ett av de försvinnande få banden från Nordamerika som faktiskt är bra. Detta hade jag garanterat gillat om något spelat upp för mig när det släpptes och inte berättat vilka de var/varifrån de kom.

Mystic Circle – Morgenröte – Der schrei nach finsternis

Alltså jag orkar inte, är det något album jag förstår att folk inte ville köpa så är det detta. Eller vänta, jag kan dra en anekdot kring trummisen i detta, av Satan förgätna, band som jag verkligen hoppas vara sann. Jag tror faktiskt det var Heidenhammer själv som i fordom berättade detta för några arma stackare som hade oturen att lyssna. Karln hade ett artistnamn som lyder Aaarrrgon. Argon är ett grundämne och har atomnummer 18 i det periodiska systemet och delar man detta tal med tre så blir det sex, så 6+6+6 är alltså 18. Trodde han att argon är djävulens alldeles egna grundämne? Jag vet verkligen inte om detta stämmer eller om det ens var Hammaren som berättade detta, det kan kanske vara något min sjuka hjärna på egen hand kokat ihop. Jag har aldrig och kommer aldrig undersöka saken närmare.

Kommentar Hatpastorn: Jag är 99 % säker att det var jag som klöste av argon-liknelsen, men förklaringen är faktiskt ännu dummare. Den tar vi … en annan gång.

Necromantia – Crossing the fiery path


 Trots att staden var ett vampyrliverollspelsnäste av rang verkade inte Sundsvall gilla vampyrer i musikaliska sammanhang, förutom om det var Cradle Of Filth som släppte plattor eller om man spelade i Abyssos. Läs det jag skrev ovan om Black Funeral, allt är i stort sett identiskt med detta band. “Fel” land och vampyrer och på senare år har det visat sig att det är ett smärre guldkorn. Ryktet sa att detta band inte hade någon gitarrist och att de i stället körde dubbla basister som bokstavligt talat hade på tok för många strängar på sin lyra. Detta är en faktoid jag levt med i snart 25 år, men kollar jag på Metal Archives så nog fan hade de en gitarrist i sin sättning (dock även dubbla basister). Jag börjar tvivla på allt jag någonsin lärt mig.

För övrigt, konstigt beslut av bandet att döpa låt fem till “Intro”.

Abruptum – Evil genius

Abruptum var utan tvekan som bäst under demoåren och personligen tycker jag att detta släpp är deras bästa även om det är en samling snarare än ett album.

Jag finner det väldigt konstigt att aldrig någon norpade detta album, jag menar, det är ett känt band och det släpptes på Blackmoons skivbolag Hellspawn Records, Allt är bra med detta släpp. Mörka och djävliga låtar, perfekt ljudbild, passande omslag, fenomenala ”bandfoton”. VARFÖR KÖPTE INGEN DETTA ALBUM? Självklart ägde jag denna sedan innan annars hade jag köpt det rakt av.

Darkthrone – Total death

Denna relik var det faktiskt Hatpastorn som erinrade sig existensen av när jag berättade om min idé att skriva denna krönika. ”Men Darkthrone måste ni väl ändå gilla i Sundsvall?”, tänker ni och javisst, även om det var på detta album det började spåra på riktigt så var kruxet med denna att någon hade stulit bookleten och vem vill köpa den då liksom?

När Pastorn nämnde detta drog jag mig till minnes ett liknande fall som jag själv råkade ut för. Nefandus hade precis släppt sitt debutalbum ”The nightwinds carried our names” och jag var lyrisk. Albumet hade anlänt till Skivbutiken, men just då var det tomt i portmonnän så jag fick vänta lite med att köpet. DAGEN innan nya pengar skulle erhållas så kommer en bekant till mig (samma person som blev så inspirerad av Shagraths foto på ”Stormblåst” att han försökte tillverka en stormhatt i gips och hönsnät på slöjden) och visar upp bookleten till just detta album. Han kom precis från Skivbutiken där han tydligen fått feeling och helt enkelt stulit bookleten för att han tyckte omslaget var snyggt. ”MEN VA FAN!”, utbrast jag. ”JAG SKULLE KÖPA DEN IMORGON!”. Kompisen fick då dåligt samvete och gav den till mig, men vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå till butiken och lägga tillbaka den och köpa albumet, eller det är klart att jag kunde men jag var väl rädd att åka dit för snatteri eller något. Där stod jag med en ensam booklet och krossade köpedrömmar så vad gjorde jag? Jo, jag klippte ut det upp-och-nedvända krucifixet och hade den lilla bilden i körkortsfacket i plånboken så att jag varje gång jag öppnade den kunde känna ondskans närvaro. Skivan beställde jag vid ett senare tillfälle från någon obskyr butik som hade postorder, säkert Static Age.

En annan rolig anekdot på samma tema som jag fick höra rörde en annan skivbutik vi hade i byn, nämligen den fenomenala Metal Store. Det var killarna från Near Dark Productions som under några år drev en liten skivbutik med helt rätt inriktning. Jag träffade en av dem tidigare i år och jag berättade att jag höll på att skriva denna artikel och vilka album jag kom ihåg.

Kim. Jaha, jag trodde du skulle skriva om typ Benighted Leams eller något sådant
BB: Men fanns det ens någon av hans skivor där?
Kim: Jag vet inte men jag kommer ihåg att vi hade någon och den fick vi ge bort gratis… Ibland fick vi tillbaka den från kunder vi delat ut den gratis till.
BB: Hahaha, han fick väl bara släppa skivor för att han kunde måla.
Kim: Haha, det var väl han själv som drev bolaget där han släppte sina skivor?
BB: Så kanske det var ja….

Ett svar till “Bure Bödel: Skivorna som ingen köpte eller A lost forgotten sad CD”

  1. Omslaget och titeln gjorde inte Abruptum några större tjänster, tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: