Hatpastorns likpredikan

Tjena, Hatpastorn här. För en tid sedan köpte jag en mystery box med 600 promoskivor. Det utlovades döds, black, thrash och annan metal i alla dess färger och former. Man gick ju igång. Dagarna gick och när paketet anlände var jag i sjunde himlen. Ja, ända tills jag bar hem det. Satan vad tungt. Väl hemma startade en sorteringsprocess och när jag var klar hade jag två högar. En hög med 350 skivor som jag ville behålla, chockerande många bra plattor ska tilläggas. Samt en hög med dubbletter, band jag inte är så inne på, olyssningsbart rat och skivor jag fan inte hade en aning om vad det ens var. Jag messade Heidenhammer att han hade en hög med 250 godbitar att hämta om han ville. Det dröjde inte många minuter innan han plingade på min dörr. I ren taktik hade jag delat upp hans hög i fyra mindre högar där den första innehöll de bra skivorna och sedan … ja, ni anar ju vart detta är på väg. Glad i hågen började han bläddra i sin nyfunna skattgömma, men när det vankades hög två, tre och fyra blev det annat ljud i skällan. Ni som minns när jag och Heidenhammer köpte norra Europas största restlager av Sleaszy Rider Records-plattor kan ana uppgivenheten. Vi körde en snabb lyssning av några av plattorna och det garvades friskt. Tänk vad mycket musik det finns. Sedan cyklade Heidenhammer hem i natten med två pappkassar fullproppade med CD-skivor.

Heidenhammers högar

Vi spolar fram ett par dagar och jag är på väg hem till Hammaren för en kopp kaffe efter jobbet. Redan i hallen möter jag Hammarens sambo som ger mig bannor över den generösa gåvan. De hade nämligen köpt massa nya hyllor för att få plats med hans skenande samlingsmani och min gåva hade således sprängt allt varpå de tvingats fylla köksskåp och hallmöbler med skivor. Från botten av mig hjärta vill jag framföra ett enormt och genuint ”förlåt”. Alltså på riktigt. Förlåt. Sedan finns det å andra sidan något oerhört fnissigt med att öppna ett skåp i jakt efter ett skohorn för att krossas under en lavin av ogudaktiga skivor.

Efter en första kopp kaffe i Heidenhammers soffa diskuterade vi det sjuka i att samla på saker och andra tunga existentiella frågor. Han tog sedan fram en enorm hög med skivor och placerade dem på bordet, gav mig en ond blick och undrade vad fan han skulle göra med dem. Jag svarade att alla omöjligt kunde vara dåliga och att det måste finnas guldkorn i gödselstacken. Vi enades om att göra lyssningen lite roligare genom att han fick agera annonsförfattare och jag skrev min genuina uppfattning. Vi tog varsin laptop och började lyssna och skriva. Detta är resultatet.

Anthenora ”The last command”

 

HH: PANG på mozzarellan – här snackar vi en välsmakande, kryddig italiensk huvudrätt. Över 52 minuter kaloririk pasta special, och det snålas inte på parmesanosten. Italiens svar på Megadeth går direkt på knockout och man hämtar sig inte i första taget. Vad kan man säga förutom: bravissimo!

HP: Kallsvetten. Jag har också ett exemplar av denna då jag fick dubbletter. Olyssnad, givetvis. Pumpande metal ljuder, lätta stråk av actionrock ligger som en pestdimma i Heidenhammers lägenhet. Jag vet inte om det är bättre än jag trodde, förhoppningarna var rekordlåga, men jag har hittills inte fått en stroke av hat. Frågan är återigen, vem köper detta? Finns det verkligen en marknad och om den nu finns. Borde inte den vara mättad? Och det är ett uttalande från mig som gillar black metal vars marknad är mättare än Jon Oliva.

Tierra Santa ”Indomable”

 

HH: Som en lyxigare tapastallrik bullar Spaniens bästa kockar fram en buffé av riffmackor som inte lämnar huvudet på flera dagar efter första genomlyssningen. Bandet sjunger på modersmålet och vi kan garantera att du kommer att ångra att du skolkade spanskatimmarna i skolan – det här är historieberättande av allra mest exklusiva power metal-sort. Olé!

HP: Heidenhammer mumlar något om att bandet verkar komma från Spanien. Jag får svindel. Efter två sekunder börjar jag skrika. Tänk Europe runt ”The final countdown” i en ekivok dans med finsk doddelidoddelidoddeli-metal. Och en läspande spanjor på sång. Här snackar vi kristendom och ljusdyrkan av värsta sort. Riktigt vidrigt faktiskt. Paralleller kan dras till ständigt aktuella Wonderland. Ni som vet, ni vet. Den här skivan kan med all fördel galoppera rätt ner i Hades och dö.

Throwdown ”Venom & Tears”

 

HH: Texas svar på 2 Ton Predator river av sig linnet och blottar en vältatuerad och uppumpad torso – det här är grabbar som skjuter först och frågar sedan. Efter bejublade framträdanden klockan två på dagen på Ozzfests minsta scen har bandet bara gått från klarhet till klarhet. Pantera, Biohazard, Machine Head och andra fjantar får se upp – det är en ny sheriff i stan!

HP: Att ge Heidenhammer 250 skivor var en sanslöst dålig idé då jag nu sitter här och tvingas lyssna på dem. Throwdown. Snarare Throw Up. Vi snackar Truth Denier. Alltså på riktigt. Det här ÄR Truth Denier. Tänk er ett ännu mera testosteronsvettande 2 Ton Predator med en street smart-attityd som får Biohazard att framstå som Alcest. Det här är mitt personliga helvete. Panterastölderna står som spön i backen och jag vill bara sluta att finnas.

Time Requiem ”The inner circle of reality”

HH: En maffig prog metal-tårta med extra mycket arpeggiodelikatesser och med garneringar av syntmattor i rokokostil? Du beställde, Time Requiem levererar! Skånes absoluta elit visar resten av Sverige att Skurup utan tvekan är den nya metropolen för framtidens heavy metal. Time Requiem har såväl forntidens som framtidens storhet för sig!

HP: Snacka om o-titel på en o-skiva från ett o-band. Time Requiem, vi snackar överpretentiös musikermusik av absolut hemskaste sort. Skånes Dream Theater liksom. Fast lite mörkare och med ett syntljud som hade platsat sömlöst på Ancients ”God loves the dead”. Fy. Time Requiem, jojo. Time Requiem of a dream där scenen med det sönderstuckna armvecket visas om och om och om igen i all evighet. Ackompanjerat av dubbla kaggar och en sångare som dör om han inte får sjunga hela tiden. Ja, förutom när det gnisslas fram solon på synten som mest låter som ett epilepsiframkallande Sega Megadrive-spel. Det här får bara inte vara sant.

To-Mera ”Transcendental”

 

HH: En spännande matmix mellan gulasch och njurpaj utgör stommen i denna exotiska och erotiska upptäcktsfärd. Lee Barrett från Extreme Noise Terror visar upp en helt ny sida av sig själv i sällskap med den dramatiska ungerska primadonnan Julie Kiss, känd från legendariska Without Face. You wanted the best – you got the best. The hottest band in the world. Kiss? Knappast, det här är Julie Kiss i absolut högform! Du kommer att Julie Kissa på dig av upphetsning!

HP: Att det här inkluderar medlemmar från Extreme Noise Terror är kanske det konstigaste jag hört. Samarbetet med KLF känns i sammanhanget lika naturligt som spliten mellan Hate Forest och Ildjarn. Enchanting keyboards, angelic female vocals, lovelorn guitars liksom. Progressiv knullgoth med Extreme Noise Terror-folk. Nu har jag fan hört allt. I jämförelse med det vi hört tidigare under aftonen var detta inte helt själsdödande. Eller vänta, jag tar tillbaka allt. Minns ni Aghora och Alas? Detta låter som en blandning av de två banden. Med lite extra syntpomp som grädde på moset. Herregud, alltså. Jag hittar på en ny genre: Transcendental knullgoth.

Efter To-Mera eller Panta-Mera om man så vill var vi tvungna att ta en paus. Heidenhammer fiskade fram Venoms ”At war with Satan” som fick rensa luften samtidigt som vi drack en till välbehövlig kopp kaffe. Tänk vad bra musik kan göra med humöret. Och vad dålig musik kan göra. Rond två!

Arachnes ”Parallel worlds”

 

HH: Det här är inte power metal – det är bara POWER! Vi beger oss återigen till det stövelformade landet i söder och träffar på ett band som stampar klacken i backen och visar vilka det är som bestämmer! Oerhört läckra keyboardkaskader sätter prägel på ett ovanligt starkt låtmaterial. Bandet har gjort en fantastisk utveckling på denna sin fjärde skiva. Omvärlden har kapitulerat – och nu är det din tur!

HP: Scarlet Records. Vi möts igen. Tänk att jag har släppt inte mindre än två skivor på det bolaget. Jösses. Här har vi italienskt mög i form av Arachnes. Femtiotre minuter, sexton låtar, varav sex av dem instrumentala. Power metal. Pianointrot gjorde Heidenhammer genuint förbannad. Otroligt roligt faktiskt. Ja, sedan blev det standardiserad power metal av torraste slag. Heidenhammer fnyser likt Joakim Von Anka. Arachnes är inte det sämsta jag hört, men jag kommer under inga omständigheter lyssna på detta igen. Är det inte meningen att power metal ska ha tydliga refränger? Är inget jättefan av genren, men jag har i alla fall vett nog att förstå varför vissa band funkar och andra inte. Det här är bara meningslöst.

Deadsoul Tribe ”S/T”

 

HH: Det här är bandet som uppnått oanade höjder redan med sin debut, och då snackar vi inte bara i alperna i hemlandet Österrike! En välsmakande metalschnapps i kombination med en läcker progg-weissbier, och med lätt distad sång som grädde på apfelstrudeln. När skivan är slut kommer du att böna och be om en andra portion!

HP: Från Österrike tydligen. Ett land vars black metal är magisk, men när det kommer till övriga musikgenrer får man hålla dem under sträng uppsikt. Deadsoul Tribe kan väl bäst liknas vid någon sorts form av progressiv halv-chuggachugga-metal med extremt lätta industriella inslag. Tänk er soundracket till typ The Crow 5, fast blodfattigare. Vidrigt givetvis.

Easy Rider ”Animal”

 

HH: Sångaren som var nära att bli Savatages nya vokalist slår tillbaka med Easy Riders femte skiva, och det med besked! AOR-doftande kraft möter hårdrockens tyngd i tio medryckande kompositioner som berättar om en grubblande själs bryderier med enbart heavy metal som terapeutiskt hjälpmedel. Glöm Fates Warning och Queensrÿche – det HÄR är ”the thinking man’s metal!”

HP: Oroväckande bandnamn och titel. Sleaszy Rider-varningslampan sprängdes. Åh fy fan, kristen power metal från Spanien. FEMTE skivan! När kaggarna inte puttrar på likt kastanjetter i en mardröm vävs olustiga partier av partyrocksriff in i mixen. Tydligen var sångaren påtänkt att sjunga i Savatage. Ja, han är inte helt kass men Easy Rider måste vara ett av de största o-banden. Sedan blir jag genuint kränkt över det faktum att de stundtals låter lite Iron Maiden. Ge fan i det.

Crystal Ball ”Hellvetia”

 

HH: Dra åt hellvetia, vilket mangel! Inte sedan Asterix och Obelix härjade i Schweiz har det delats ut sådana här smockor! Crystal Ball heter bandet och det behövs ingen sierska för att förstå att det här bandets framtid redan är skriven i renaste guld. Gotthard och Gurd kan ta semester, för Crystal Ball visar att det här landet inte är neutralt när det gäller kampen om hårdrockstronen i Alperna!

HP: Heidenhammer fick två Crystal Ball-skivor av mig. Nu tvingar han mig att lyssna på dem. De inledande tonerna lät dock inte helt tokigt. Tills de började joddla. Nu tror ni att jag skämtar. Heidenhammer dog. Sedan blev det standardiserad öldrickarhårdrock av allt. Vi skippar den andra skivan. Bara tanken på att Crystal Ball eventuellt drabbats av ett Matrix-virus skrämmer skiten ur mig.

Callejon ”Zombieactionhauptquartier”

 

HH: Tysklands absolut hårdaste metalcoreband spelar fram sitt starkaste kort och resterande band får finna sig utslagna i turneringen. Galopperande kaggar, skarpa riff – ja, RÄKNA med riff – och en engagerande sånginsats pulvriserar dina högtalare snabbare än du hinner uttala skivtiteln. Kalle? Vilken Kalle? Jo, Callejon på spången!

HP: Jag orkar inte utläsa titeln för en blick på bandfotot gav mig nog med information. Tysk metalcore berättar Heidenhammer myndigt och mycket riktigt är det tusende klassens At The Gates-kopia med töntrefränger som bjuds. På Nuclear Blast. Hur är det möjligt att sådant här kan existera? Finns det verkligen så många mesar i kort hår och keps som lyssnar på skiten att det kan gå runt? Callejon. Jävla hjon.

Threat Signal ”Under reprisal”

 

HH: Här snackar vi ingen trött repris av redan uttjatat material, för Kanadas stjärnskott på den tekniska metalcorehimlen tar vid där Meshuggah och Linkin Park tog semester. Ladies and djentlemen – tag plats, för nu rullar tåget!

HP: Nuclear Blast igen med ett band jag aldrig hört talas om. Suckarna i Heidenhammers lägenhet är nu så djupa att syret tar slut. Och PANG! Truth Denier är tillbaka, nu i aggroskrud. Eller kanadensisk ”technical metalcore” som de själva hotar med. Ja, grabbarna har ju lyssnat på Fear Factory. Trist bara att de primärt lyssnade på Burton C Bells överjävligt värdelösa rensång. Jag vet att jag låter grinig, men den här sittningen tog på krafterna.

Mahavatar ”Go with the no!”

 

 

HH: Från de hårdaste avkrokarna i New York kommer en massiv groove metal-smocka som får bandanan att åka ned över ögonbrynen, kedjan att smälla mot baggypantsen, och boxershortsen att sticka fram under dem! Inte sedan Biohazards glansdagar har en sådan vätebomb exploderat i stan, vilket får elfte september att framstå som en kinapuff i jämförelse. De första hundra exemplaren kommer med exklusiva bonusspår du kommer att ångra om du missar!

HP: ”NO”, skriker jag direkt innan skivan startar. Heidenhammers CD-spelare stönar av smärta. Groove metal. Från New York. Jag vet att vi tjatar om Truth Denier, men vad fan ska vi göra då? Jag kan inte tro att någon faktiskt lyssnar på det här och tycker det är bra. Att skivbolagsbranschen är döende är en lögn större än livet själv. Just när jag trodde det inte kunde bli värre börjar grogghaggan att sjunga med sin sexigaste Gula Blend-röst. Jag var tvungen att spotta ut snusen. Alltså lyssna!

En till paus. Jag och Heidenhammer diskuterar missmodigt över vad vi just genomlidit. Det är liksom inga små bolag. Nuclear Blast, Candlelight, Inside Out, Scarlet och så vidare. Ändå har vi inte hört ETT ENDA RIFF som vi hajat till över. Är inte vitsen med att driva skivbolag att tjäna pengar? Hur kan man då som stora bolag släppa otaliga skivor som är ingenting? Snackar vi bra B/C-gäng som typ Rage, Morgana Lefay och Grave Digger framstår de som Iron Maiden och Judas Priest i jämförelse då de har riff och refränger man minns. Mycket märkligt. Och all denna metalcore som är så identitetslös att de får Hypocrite att kännas fräscha och nyskapande. Jag kan bara inte förstå hur det kan gå runt. Den enda rimliga teorin är att banden själva betalar en hög summa för att få släppa sin skiva. Så jobbar Massacre och Sleaszy Rider liksom. Sorgligt. Tänk att ur egen ficka pynta typ femtio-hundra tusen för att släppa en skiva som ingen köper. Bolaget tar klumpsumman, trycker upp plattorna billigt och eftersom de ändå annonserar för sina större riktiga band får investerargängen sin skiva annonserad med en frimärksstor bild under typ Nightwish och Tiamat. Ny genre: Investment metal. Eller extremely expensive demo released by a somewhat major label metal. Kan ni ens tänka er de drivor av osäljbara plattor som måste ligga förpackade någonstans. Rena rama Indiana Jones-lagret liksom.

Heidenhammer tröstäter pizza och muttrar könsord. ”Allt det här är bara förgäves”, säger han mellan tuggorna. Solklar sammanfattning.

Thy Majestie ”Jeanne d’Arc”

 

HH: Jakten på den försvunna Jeanne d’Arcen fortsätter, och det är i Palermo power metal-skatten hittas av inga mindre än Thy Majestie (ex-Thy Majesty)! En oerhört mäktig skiva som inte lämnar någon oberörd. Många skivor utger sig för att vara konceptplattor, men ytterst få klarar av att bära upp de legender de baseras på. Det här är en av dem! Deras tredje skiva, och det är tredje gången gillt! Ett av Scarlet Records absolut bästa fynd. BUY OR DIE!

HP: En temaskiva minsann. Scarlet Records. Smäktande Skyrim-syntar och stilla pianoplink. Jag går ju igång direkt. Hoppas hela skivan låter såhär. Kan det vara som Melek Taus, att introt är bäst? Mycket riktigt, när de börjar spela metal låter det som en power metal-version av Burzums ”War”. This is – UGH! – Jeanne d’Arc! Mesig sångare? Självklart. Ja, i jämförelse med det övriga vi lyssnat på och att introt var tjusigt får detta anses vara kvällens ”vinnare”. Smaka på den karamellen.

Dawn of Silence ”Moment of weakness”

 

HH: Aldrig har en skivtitel varit mer opassande, för här snackar vi svensk urkraft! Hårdrocken dog aldrig i Finspång och de här grabbarna är ute på korståg för att få resten av Norden att kapitulera. Tiotusen pumpande nävar i luften förutspås så fort det här bandet får inta sin rättmätiga plats på Sweden Rocks huvudscen. HAIL AND KILL!

HP: Oroväckande talande skivtitel. Dawn Of Silence från Finspång … jag orkar snart inte mer. Jag tar tillbaka exakt allt jag sagt om Morifade. På riktigt. Här har vi urtypen av glesbygdshårdrock med noll framtidsutsikt. Det sjuka med sådana här band är att de oftast är de störigaste jävlarna när man spelar med dem på festivaler. Minns speciellt en episod när jag spelade i Boden och mitt band valde att sätta oss i ett helt annat hus för att slippa ett aspackat glasflaskkastande loge-mongo från ett av power metal-banden som spelade. I flykthuset träffade vi Draconian som såg exakt lika trötta ut som vi. Trevligt folk de där Draconian. Dawn Of Silence verkar dock vara yngre förmågor så de är säkert trevliga. Det är när 40-årsgränsen sprängts som gubbkukeriet verkligen blommar ut. Har jag förresten berättat om min andra spelning i just Finspång där jag fick blåsa i en alkoholmätare för att ens komma in på spelstället? Otroligt roligt.

En till paus. Heidenhammer tappar en The Elysian Fields-skiva i backen som går i tusen bitar. ”Lätt fånget, lätt förgånget”, liksom. Einherjer får agera palettrensare med sin ”Odin owns ye all”. En i sammanhanget läskande skiva. Tänk att det fanns en tid då folk garvade åt just ”Odin owns ye all”. Ja, alla utom jag som köpte den för riktiga pengar när det begav sig och herregudvadhardetblivitavmittlivegentligen!

Ensoph ”Opus dementiae”

 

HH: Italien fortsätter att imponera, nu med en synnerligen vass blandning av goth, metal, rock och suggestiva syntpartier. En intrikat och delikat historia! På den här specialutgåvan medföljer också den numera utsålda 2006 års EP:n ”The seductive dwarf”. Vissa släpp är för bra för att inte vara tillgängliga för allmänheten!

HP: Italiensk gotisk avantgarde metal. Ni kan nog lista ut hur det låter och vad jag tycker om det. Tacka vet jag Evol. De är iallafall jävligt roliga. Ensoph är inte alls kul. Eller bra. De tröttaste riffen som de desperat försöker dölja med oändliga pålägg av allt. Som en smörgåstårta med mögligt bröd. Inte helt olikt norska Source Of Tide med ständigt aktuella Lord PZ på sång. Just det, fåntratten i hög hatt som sjöng i Peccatum eftersom han var Ihsahns frus brorsa. Ja, här sitter man. En del skaffar barn eller gör karriär. Själv sitter man och lyssnar på Ensoph. Och det är typ det bästa bandet hittills. Det som gör allt ännu mera likt en Kafka-berättelse är att så fort Heidenhammer berättade att de släppt en EP vid namn ”The seductive dwarf” växte habegäret i mitt bröst.

Montany ”New born day”

HH: Melodisk power metal från tulpanernas land. En urladdning som …… som …… nej. Jag ger fanimig upp. Nu är det nog.

HP: Sista skivan. Målet var tjugo, men det går bara inte. Vet ni vad det bisarra är? Vi letar inte efter det sämsta utan vi har valt ut de som ser mest intressanta ut i hopp om att hitta iallafall ETT bra band. Introt får mig att tänka på Donkey Kong Country. Jag fick ett Super Nintendo med det spelet och Iron Maidens ”Somewhere back in time” samma jul. Man var glad. Ett sinnestillstånd som är mig helt främmande nuförtiden. Montany. Holländsk power metal som är så standard att det inte går att skriva något om det.

”Tack” för kaffet och de 250 skivorna önskar Heidenhammer. Förlåt, hälsar jag.

/Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 4 augusti, 2019 at 8:37 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.