Kasseptember – Hatpastorn om sina formativa år med Presumed Guilty-kassetten

Året var 1998. Jag gick i gymnasiet och var helt besatt i black metal. Fördelen med gymnasiet var att man hittade likasinnade på ett helt annat sätt än i exempelvis högstadiet. Här fann man en klick personer som delade ens brinnande intresse för extrem musik och som dessutom introducerade en för allehanda närbesläktade genrer som industri, dark ambient, power electronics och så vidare. Måhända inte närbesläktade rent musikaliskt, men klart närbesläktade när det kom till mörkret. Faktum är att jag var på en oljudskonsert i lördags och tyska Anemone Tube framkallade mer mörker än i stort sett samtliga metal-konserter jag varit på. Det var helt magiskt. När oljud är som bäst finns det inget som slår det. När oljud är som sämst är det så enerverande att man blir på genuint dåligt humör.

En dag när jag drällde omkring mellan lektionerna träffade jag en bekant som vi kan kalla Metzger. Han hade tidigare lånat ut allsköns skivor till mig från alla möjliga och omöjliga musikaliska håll. En del bra, en del mindre bra. Varför han exempelvis försökte få mig att gilla Dan Swanös Nightingale och The Equinox Ov The Gods är än idag en gåta. Det var dessutom han som ordnade en promoversion av Mystic Circles debutplatta till mig efter att jag pratat sönder alla om den hysteriska annonsen och sågningen i Nordic Vision. Det jag pysslar med idag på dessa sidor kan alltså spåras minst 20 år tillbaka i tiden. Skivan han hade med sig denna dag var en samlingsskiva från Misanthropy Records där även spår från underetiketterna Heroine och Elfenblut fanns med. Jag slutade dock lyssna efter att han förkunnat att på denna fanns ett osläppt spår med Burzum och ett nytt spår med Mayhem. Jag sprang fan hem med skivan i handen. Fatta peppen.

Misanthropy Records var för mig på den tiden det där bolaget som var lite mer seriöst. Lite mer vuxet om man så vill. Annonserna och utgåvorna var alltid snyggt utformade och det kändes genomtänkt. Det fanns en tanke bakom vad som fick släppas och kvalitén var hög. Även om jag inte uppskattade alla band så fanns det inga riktiga stinkare som typ Vermin eller Dunkelgrafen. Misanthropy Records var på riktigt. När man var 17 bast och läste Jung och lyssnade på typ Aphrodisiac. Ja, då kände man sig fan som elitismens fanbärare. Att man i själva verket var totalt slut i roten och inte hade en aning om egentligen någonting är en annan sak.

När jag äntligen kom hem rotade jag snabbt fram en oanvänd 90-minuterskassett av märket Phillips. CDn åkte in i spelaren, sedan rec och play. Medan musiken gick läste jag vartenda ord i den omfattande bookleten. Alla band fick säga sitt och skivbolagsdamen Tiziana hade skrivit ett smärre manifest. Det var tydligen hon som var avbildad på omslaget med vilket jag tyckte var lite coolt. 1998 tyckte jag att allt som var skrivet var helt guld. Såhär 20 år senare är det stundtals en tävling i vem av banden som kunde vara mest märkvärdig. Herregud vad skitnödigt det är ibland och jag förstår varför den norska scenen kollapsade året därpå.

Hursomhelst, jag har letat fram kassetten jag spelade in då så jag skriver några ord om varje artist medan den rullar. Hela rasket finns på Youtube med så har ni inte lyssnat på den här samlingsskivan tidigare så gör er själva en tjänst och gör det.

Dream Into Dust – ”Stormbringer”

Ett band jag vet väldigt lite om. Jag tycker den här låten är skitbra, men jag har aldrig sett en Dream Into Dust-skiva ute i det vilda. Det enda jag ställde mig skeptisk till 1998 var sången som gärna hade kunnat skippats helt. När jag vill nå mitt mentala Black Lodge vill jag inte bli störd av skönsång. Distade vrål och rena kanaliseringar går dock bra. Första gången jag hörde detta var jag helt såld och 20 år senare tycker jag att den håller.

In The Woods – ”Let there be more light”

Jag hade redan ”HEart of the ages” och ”Omnio” på CD så jag var redan såld på In The Woods. Här ska jag dock erkänna en sak. Det dröjde MÅNGA år innan jag fattade att det här var en Pink Floyd-cover. Jag skyller på att jag aldrig riktigt lyssnat på det bandet. Jag gillar det här feberflummet som fan, men om det är en bra cover låter jag vara osagt. Om den bästa Celtic Frost-skivan är ”Panzerfaust” med Darkthrone så är In The Woods iallafall på god väg att toppa Pink Floyd. Undrar hur många Pink Floyd-fanatiker som sprängde ett blodkärl i hjärnan nu?

Solstice – ”The sleeping tyrant”

Mitt första möte med Solstice. Skivomslaget till ”New dark age” var omöjligt snyggt och jag gillade verkligen musiken. Sedan började sångaren ta ton. Herregud vilken klen filur. Lägg därtill det där klassiska TBV-darret på sången. Det här hade varit omöjligt bra om sångaren hållit betydligt högre klass. Rent musikaliskt är det en fullpoängare. Jag vet inte om näktergalen blev bättre med åren. Jag hoppas det iallafall. En återinspelning med bättre ljud och bättre sång hade smakat.

Hagalaz Runedance – ”The oath he swore one winterday”

Okej. Andrea från Aghast och Samoth från Emperor. Folkmusik. Jag gav det här projektet högsta betyg utan att ha hört en ton. Sedan fick jag höra hur det här lät och luften gick ur mig. Nu ska sägas att just den här låten måste vara den absolut bästa i diskografin för jag hyllade detta besinningslöst ända tills jag fick höra hela skivan. Hujedamig. Det är inte det att det är uruselt, men det finns inga rimliga skäl till att det inte är bättre. Den här biten kommer emellertid alltid ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag lyssnade på den otaliga gånger när kassetten gick från pärm till pärm. Synd bara att Hagalaz Runedance inte var bättre. Förutsättningarna fanns ju. Sedan fnissade jag högt när jag fick höra bandnamnet. Jag fnissar fortfarande.

Primordial – ”Journey´s end”

Mitt första möte med Primordial. Första gångerna jag lyssnade på denna bit tyckte jag den var rätt trist, sedan föll allt på plats och jag blev helt tagen. ”A journey´s end” var en skiva som beställdes rätt omgående efter att den här samlingsvolymen fått snurra ett gäng varv. Än idag är Primordial ett av mina absoluta favoritband och än idag tar det rätt många lyssningar innan magin kommer fram. Men när magin uppstår. Ja, ni som fattar, ni fattar. Sjukt bra sång och råbra texter. Varför sjöng inte Naihmass Nemtheanga i Solstice för? Karln kan ju frammana känslor man inte trodde fanns. När man var tonåring och lyssnade på detta på styv kuling i hörsnäckorna när man drällde i naturen. Religiöst. Sedan har texten till den här låten varit en av mina absoluta favorittexter sedan första gången jag hörde den.

Shafts of morning dew, fade to dusk
Fires in the distance, make shadows dance
Under this Blood Red Sky, a million martyrs died
And beneath the pale moon’s face
They shall Again Arise…

Some things are best left in dreams
Reality, can be a cruel mistress
Are your lessons learnt?…
Chapters close, veins collapse
A passage ends,
A rite is earnt…

Their Blood hath quenched the land
Their spirit has set the stone
And forever the Pagan lands shall cry
With a heart so heavy…
…and limbs so weary

Let no man for his sins atone our days of Glory have gone…

Amen.

Burzum – ”Et hvitt lys over skogen”

Om man inte redan var knäsvag efter Primordial kom då Burzum och slog undan benen för en totalt med ett tidigare osläppt spår. Mycket kan sägas om Greven, men det finns ingen som slår honom när det gäller den här typen av black metal. ”Et hvitt lys over skogen” är en sanslöst kall låt. Tänk att den ursprungligen skulle ersatt ”Tomhet” på ”Hvis lyset tar oss”.  Drömmen hade varit att den här hade varit med på skivan tillsammans med ”Tomhet” som avslutningsspår.

Amber Asylum – ”Dreams of thee”

Första gången jag hörde denna var jag tvungen att lägga mig ner en stund. När tonårshormonerna rasade som värst var den här låten så vacker att det kändes som en dolk av silver rätt i hjärtat. Än idag blir jag smått paralyserad när ”Dreams of thee” spelas. Det var såhär jag ville att goth skulle låta. Sedan kom Crematory och bara bajsade mig i munnen. Nu är detta såklart inte goth utan mer neoklassisk dark ambient av något slag, men som sjuttonåring tolkade jag goth som gotisk, alltså mörk sakral musik som lät som gotisk arkitektur. Gud så fel jag hade. Jag har inte ens vågat lyssna på något mer med Amber Asylum. Låter allt såhär bra? Då dör jag. Och! Ingen kan anklaga en för att ha smal musiksmak när man uppskattar både Mortician och Amber Asylum.

Babylon Whores – ”Somniferum”

Och sedan kom några finska jävla pajsare och förstörde allt med svettig dödsrock av hopplösaste sort. Efter Amber Asylum kändes Babylon Whores stök som ett skändande av allt som är vackert här i världen. Jag ogillar än idag Babylon Whores. Man kan ju för fan inte sjunga ”Come on” efter Primordial, Burzum och Amber Asylum. USCH!

Madder Mortem – ”These mortal sins”

Tack och lov kom Madder Mortem och styrde skutan på rätt köl igen. Jag var och är inte direkt såld på norrbaggarnas musik, men de frambringar en rätt skön atmosfär och de är ju allt annat än obegåvade. Om jag inte minns fel var Madder Mortems ”Mercury” en av de sista skivorna som Misanthropy Records släppte innan de lade ner verksamheten. Genremässigt, jadu, någon sorts form av progressiv doom. Mer coolt än bra i min bok.

Mayhem – ”Ancient skin (True version)”

Sedan kom Mayhem. Jag hade ännu inte hört ”Wolfs lair abyss” så detta blev min introduktion för nya Mayhem. Jag var golvad. Helvete vilket rens och vilken atmosfär. Maniac sjöng som en blandning av en laserkanon och den tasmanska djävulen och var väl den enda plumpen i protokollet. Men låtmaterialet och produktionen. Wow. Efter breaket i slutet där Hellhammer dundrade iväg utan en tanke på morgondagen. Min haka var nere vid golvet. När jag kort därefter fick höra ”Wolfs lair abyss” blev jag paff att den versionen av ”Ancient skin” lät så pass annorlunda. Jag undrar varför de inte körde på singelversionen då den har bättre energi och bättre ljud. Sedan var det något mycket märkligt med att Mayhem signade på samma skivbolag som Burzum. Det har förbryllat mig lika mycket som Thorns medverkan på Nordic Metal-samlingen.

Beyond Dawn – ”Need”

Beyond Dawn är ett jävligt konstigt band. Anledningen till att jag uppskattar ”Need” är mycket tack vare att jag hade den avspelad på kassett så det här med att hoppa över låtar var inte en supersmidig process. Detta på gott och ont. Man lyssnade verkligen in sig på låtarna och lärde sig uppskatta dem. Trumpet/virvel-partiet på denna bit är något jag kan få på hjärnan vid de konstigaste av tillfällen. Jag vet inte om det är särskilt bra, men man hamnar i ett speciellt sinnestillstånd.

Endura – ”Vestigial horn”

Endura hade kanske de snyggaste annonserna man sett så när jag till slut fick höra hur de lät var jag idel öron. Jag blev inte besviken även om ”Vestigal horn” inte har samma sprängkraft som exempelvis monumentala ”The devils stars burn cold”. Sedan är låten löjligt kort. Knappt två minuter. Man törstade efter mer.

Aphrodisiac – ”Lux et tenebrae”

Den här skivan, ”Nonsense chamber”, har jag varit på jakt efter i 20 år. Jag har ALDRIG sett den ute i det vilda. Det stör mig. Obehagligt flum av och med folk från Dödheimsgard. Första gången jag hörde det ruskade jag mest på axlarna, men för varje år som gått har mitt habegär vuxit explosionsartat. Nu har jag bara hört den här låten och den är hellre än bra, men det är något i atmosfären som drar mig tillbaka. Jag vill höra mer.

Monumentum – ”The colour of compassion”

Mitt första möte med Monumentum. Och ett gott sådant bör tilläggas. Jag var såld direkt. Total David Lynch-känsla. Stort fan av Monumentum än idag.

Det bästa med den här samlingen var mötet med så många nya stilar av musik som man knappt ens hade hört talas om innan. Som jag skrev tidigare så gjorde kassettavspelningen att man inte skippade låtar utan man lyssnade verkligen från pärm till pärm. På så vis gjordes många fynd som formade ens framtida musikkonsumtion. Även om det fanns samlingsskivor med bättre låtar på så kommer ”Presumed guilty” alltid ha en speciell plats i mitt hjärta då den var en utmärkt grundkurs i mörk musik som gjorde att man hittade oceaner av bisarr tonkonst man aldrig hade letat efter annars. För det är jag evigt tacksam. Ja, minus Babylon Whores då såklart. Uff.

På återseende.

/Hatpastorn

3 svar to “Kasseptember – Hatpastorn om sina formativa år med Presumed Guilty-kassetten”

  1. Entzauberung Says:

    Här blir jag för första gången lite stött av något jag läst hos förintelseförsamlingen då BH är ett av mina absoluta favoritband :). Proggpunkig Danzig-rock med fantastiska texter.

    (De känns eventuellt lite malplacerade på den här samlingen dock :))

  2. Man tackar, en spännande resa. Dream into dust imponerade. Hagalaz-låten likaså. Och helt enig om solistice, verkligen grymt förutom sången

  3. Pixelworship Says:

    Jag är född 1980. Har lyssnat på black metal och sånt sedan jag var 11. Älskat Burzum sedan jag köpte Filosofem (ja, jag var sen på bollen – men det är den snygga bok-utgåvan) och jag har ett svagt minne av att jag läst titeln Ett Vitt Lys Over Skogen nån gång, men inte fan hade jag då hört låten innan idag, då jag lyssnat på den fem gånger i sträck. Fan.

Lämna ett svar till Gurgel Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: