Kasseptember – Dagen då Dr Panzram blev hårdrockare.

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet glittrade i nostalgins skymningsröda sken. Jag sitter på min klasskompis Krilles rum och fipplar med hans Amiga 500. Det var sommar och vi borde väl egentligen varit ute och byggt barkbåtar, täljt sälgpipor eller puttat runt på ett hjul/kadaver med en pinne. Men problemet var att ingen av de aktiviteterna hade en chans mot hans rykande färska kopia av ninjaspelet ”Shinobi” (om du tycker att det är vanligt med piratkopior idag, ta då en titt i en gammal diskettlåda nästa gång du får chansen).

Det var bara vi och hans tre år äldre bror Sebastian hemma och eftersom vi var ett par småglin så var det som bäst att vi höll oss på vår kant och han på sin (nu när jag läser detta så ser jag att detta börjar likna ett kapitel i någons självbiografi där författaren berättar om sin första homosexuella förälskelse). Vi sitter vid Krilles skrivbord och försöker desperat att få vår pixliga ninja att parera och eliminera huliganer och allmänt slödder. Under tiden har Sebastian, garanterat efter att syrligt ha poängterat alla våra tillkortakommanden, suttit och tryckt i sitt av hårdrock och tonårsodörer marinerade pojkrum och på högsta tänkbara volym lyssnat på vad som för mig mest lät som om en säck med katter skulle vara inblandade i en förödande flygkrasch.

Visst fan hade jag hört metal förr!

På dagis gick man ju runt och högljutt proklamerade ”Vinet under täcket” och ”Aj wanna raak” (samma dagis genomgick även en kort med intensiv Herreys-mani) och inte långt efter det så fick vi stifta bekantskap med Sveriges och USAs nya nationalsånger i form av The Final Countown och Heavens on Fire. Så visst hade jag hört metal förr, men jag hade aldrig ”lyssnat” på det. Så där satt vi nu som så många gånger förr, mitt i den slentrianmässiga svenska villaområdeallmogen, men så bytte Sebbe skiva och allt jag trodde mig veta om världen ställdes på ända… Första minuterna så reagerade jag inte nämnvärt då det mullrade på som vanligt genom väggen, men så plötsligt var det något som reste sig ur kakofonin, något som lät som änglarnas sång, syndarnas klagan och *insert-vitsig-liknelse-här*.

Det var med andra ord det coolaste gitarrsolot någonsin!

Jag frös till is, jag kunde se rummet från ovan, Krille pratade, men jag kunde inte höra vad han sa. En elektrisk omvälvande känsla slog som en behaglig pungspark rakt i mellangärdet och gick likt en tjackrysning genom min unga, men ack så värdelösa lekamen. Jag föll djupare och djupare in i en längtande trans, en längtan som snabbt slog en helnelson på min vilja. Jag släppte allt jag höll för händerna och ställde mig upp på ren reflex och gick sedan bestämt genom vardagsrummet och utan att knacka på (en dödsynd), så kliver jag rakt in i Sebastians rum och innan han hinner vädra sitt missnöje så kräver jag att få höra vad han lyssnade på. Han fann sig snabbt från chocken, lutade sig tillbaka och försökte låta så arrogant och hård som möjligt när han sa att:

– Det här är ”I´m Alive” från ”Keeper of the Seven Keys pt. 1” med det tyska speed metal bandet Helloween.

Jag lyssnar några sekunder, vänder på klacken, går ner för trappen och ut på deras gård, sedan springer jag genom skogar och ängar för att komma hem så fort som möjligt. Till min mors stora förtret så slänger jag upp ytterdörren och med skorna på (ännu en dödsynd) stormar jag uppför trappen till min fars musikrum, drar ut en låda och tar första bästa 90-minutersbandet jag kunde hitta och sedan sprang jag lika snabbt tillbaka till bröderna Nilssons residens.

Efter vad som kändes som att lyssna på en Eminenz-låt så var kopieringen äntligen klar. Sebastian förklarade att han valt bort en smäktande ballad för att han tyckte att den bara var ”en massa mjukt fjoll” och hade där istället slängt in en låt som hette ”Starlight” från deras första självbetitlade mini-lp.

Det är egentligen otroligt att jag minns denna 30 år gamla trivia för jag stod på helspänn och bara väntade på mitt tillfälle att kunna få tacka för mig, så jag kunde ta mig hem igen och kasta mig in i denna nya sköna värld som jag just upptäckt.

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet var redan på väg utför.

/Dr Panzram

7 svar till “Kasseptember – Dagen då Dr Panzram blev hårdrockare.”

  1. Proscriptorsson Says:

    Kasseptember har bara fått mig att inse….att jag aldrig har kommit över det faktum att det tjugonde århundradet nådde sitt slut.

    (underhållande läsning — som vanligt)

  2. >>(om du tycker att det är vanligt med piratkopior idag, ta då en titt i en gammal diskettlåda nästa gång du får chansen).

    Monkey Island II, 12 disketter + en save disk. Jag tror jag har sett 3 officiella amigaspel i hela mitt liv, ALLT var piratkopierat. Som sig bör.

  3. De var ofta arslen. Kompisarnas storebrorsor. Men de menade säkert väl. Jag fick en klasskompis att kopiera någon metallicaskiva. Kan ha varit justice. På B-sidan hade jag fått med Pungent Stench då hans storebror tyckte det var för mesigt annars 🙂

  4. Det har inte vi heller, därav denna blogg.

Lämna ett svar till Johan Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: