Jeff Walker Und Die Flüffers

Carcass var som vi alla vet ett riktigt kanongäng och inte ett öga var torrt när de lade ner verksamheten runt 1996. Visst, ”Swansong” föll mig aldrig riktigt i smaken, men det är trist när bra gäng lägger ner när man känner att de fortfarande har något att ge. Nuförtiden vill jag inget hellre än att band lägger av, men 1996 var mentaliteten annorlunda.

Det började snabbt spekuleras i vad medlemmarna skulle pyssla med istället för Carcass. Först fick vi en platta med sidoköret Blackstar. Inte det sämsta man hört, men heller ingen magkittlande upplevelse. 1999 drabbades trummisen Ken Owen av en hjärnblödning, samma år startade gitarristen Bill Steer bandet Firebird, ett band jag inte kunde bry mig mindre om. Basisten/sångaren Jeff Walker då? Ja, han låg väldigt lågt.

Sedan blev det tyst.

I mitten av 2000-talet började det dock snackas om att Jeff Walker startat ett nytt projekt. Det vattnades i munnen. Min polare Holy Records-Danne som är ett fanatiskt Carcass-head höll på att gå upp i atomer av förtjusning och han finkammade hela Internet efter mer information om detta projekt. Själv höll jag tummarna att det skulle vara brittisk medicingrind a la ”Necroticism”.

Till slut kom dagen då allmänheten fick veta vad detta rörde sig om. Jag minns detta så väl. Holy Records-Danne ringde upp mig, helt lyrisk över att äntligen få veta vad detta var. Han berättade att bandet hette Jeff Walker Und Die Flüffers och att det skulle röra sig om någon sorts form av country/rock. Jag blev helt kall. Jag gillar inte country. Eller rock. Jag hatar kombinationen av country och rock. Allra mest motsätter jag mig när extremmusiker ska försöka ge sig på den genren då det i 9 fall av 10 faller mellan exakt alla stolar i hela solsystemet. Lägg därtill bandnamnet som stank buskis. Innan jag hann vråla ett riktigt Darth vader-Noooooo förklarade Danne att han redan beställt skivan. Sedan minns jag inget mer.

Plötsligt kom dagen när jag fick höra hur det här faktiskt lät. Skivomslaget var det första njurslaget. Innan jag hann protestera dundrade musiken igång. Det var mycket värre än jag kunde ana. Mycket. Värre.

Mycket.

Värre.

Jag tänkte att vi går igenom hela skivan tillsammans, låt för låt. Observera att jag inte hört den här skivan på tio år så det här kommer göra lika ont för mig som för er. Ladda med lämplig psykofarmaka, vi kommer behöva all hjälp vi kan få.

”The man comes around”

Vi inleder med en Johnny Cash-cover. Sådana här spår har man med ironiskt på någon jävla Japan-utgåva. Nädå, detta inleder alltså ”Welcome to Carcass cuntry”. Johnny Cash i all ära, men kan vi inte bara svära en ed att aldrig någonsin göra en cover på någon av hans låtar. Det slutar aldrig lyckligt. Och du där! Du som börjar muttra om Impaled Nazarene och deras ”Ghostriders in the sky”. Lägg av. Om det finns två låtar jag kategoriskt hoppat över sedan dag ett är det just Impaled Nazarenes Johnny Cash-Cover på ”Tol cormpt norz norz norz” och Dark Funerals cover på Vons ”Satanic blood” på ”Secrets of the black arts”. Vi är alltså på låt ett nu och jag pratar redan om två helt andra band. Fan vad bra Impaled Nazarene och Dark Funeral var när de var unga och hungriga förresten. Jeff Walker är proppmätt. Lyssna på hans sång. Vad ska det här tjäna till? En småpackad britt som pseudokraxar sig igenom Johnnys Cashs kanske mest utnötta låt. Det rent musikaliska då? Ja, det är samma glöd som på en sådan där tragisk karaoke-skiva utan sång som snurrar på typ Daltons Saloon i Sundsvall. Skillnaden är att man har kul på Daltons. Detta är bara plågsamt.

”I Can’t Help It (If I’m Still in Love with You)”

Tydligen en Hank Williams-cover. Har såvitt jag vet aldrig hört Hank Williams. Sura gitarrer, snigeltempo och rent genant sång. När Candlemass tolkade Sigge Fürst skakade man på huvudet. Nu skakar hela kroppen. Av olust. Det här det värsta jag vet. Om country låtit som musiken till TV-spelet Gunsmoke hade jag dyrkat. Och! Jag har ett enormt brett sinne för humor, allt från brittisk knastertorr humor till Onkel Kånkel får mig att garva så att tårarna rinner. Jag tar bara för givet att detta spelades in som ett skämt. Vilka är då målgruppen, för den här plattan finner jag noll procent festlig. Jag är renodlat intresserad.

”You’re Still On My Mind”

Luke McDaniel någon? Som sagt, mina kunskaper om country och närbesläktat strunt är tämligen begränsat, men jag har aldrig sett namnet Luke McDaniel ens i skrift. Och då menar jag ALL skrift. Eftertexter till filmer, på flingpaket, i böcker. Nu strutar jag inte ner det här till musikern Luke McDaniel utan alla på planeten Jorden som fötts med det namnet. Luke McDaniel. Det låter som ett hitte-på det här. Nu ska vi se, vi trycker på Play och ser vad ”Luke McDaniel” har tillfört människosläktet.

Oj.

Vi slog just världsrekord i sämst. Jag kan bara inte förstå. Jeff Walker, coolaste rösten och grymmaste texterna. DEN Jeff Walker. Jeff är född 1969. Den här tragedin till platta släpptes 2006. Trettiosju. Han var trettiosju år. Det här måste röra sig om en helt fruktansvärd fyrtioårskris. Det måste finnas mer information om det här. Nu ska vi se. Han lyckades lura med sig bland annat Faith No Mores Billy Gould, Ville Valo från H.I.M, Danny från Anathema, Bill Steer and Ken Owen. Vilka som gör vad och när är oklart.

Oj.

Håll i er nu, detta är ett citat från Decibel Magazine:

”It’s really not that original of an idea when you consider that Mike Ness has already done a country-hybrid album. But I don’t think anyone from a background like mine has done it, and done it with a bit of respect — not turning it into a piss take.” – Jeff Walker

Ridå.

”Sunday Mornin’ Comin’ Down”

En Kris Kristofferson-cover. Originalet är säkert väldigt finstämt. Men. Alla som hackar på David Vincent för att han spelar country får gärna lyssna på den här skivan från pärm till pärm. Gud alltså. Låt fyra av ELVA. Jag fattar inte hur Heidenhammer klarar av att göra sina hatmatcher med TVÅ skivor.

”Mississippi”

Werner Theunissen är upphovsmannen bakom den här biten. Inget namn som får det att ringa i klockan. Jeff Walker gör sitt bästa för att låta som Dave Mustaine på en riktigt dålig dag. I övrigt är det som Black-Ingvars, fast tamare. Ja, ni hör ju själva. Bokstavligen. Ni hör ju vad jag hör. Sitt inte där och läs utan att lyssna. Nu ska det lidas. Tryck på Play. Pärm till pärm är det som gäller nu. Kan jag, kan ni. Vi gör det här tillsammans.

”I Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In)”

Mickey Newbury är det som tolkas nu. Han hade lika gärna kunnat heta Glosoforf Flim-Flam för på min topp ett-lista över musiker jag aldrig hört talas om ligger Mickey Newbury etta. Som ni märker blir beskrivningarna kortare och kortare för varje låt som går. Det är som svårt att beskriva hopplöshetens absoluta solhöjd. Här är det iallafall lite grind på trummorna och det låter såklart inte riktigt klokt. Fy fan, här sitter man. Kvavt och jävligt. Svetten porlar. Beordrad övertid på jobbet. Vad gör man när man äntligen får lite egentid? Jo, då ska det lyssnas på Jeff Walker Und Die Flüffers. Jag har tusen och åter tusen skivor bokstavligen inom räckhåll. Nädå. Det ska sittas i köket och skrivas om det här. Vilket djävulskt dåligt initiativ det här var. Jag önskar jag kunde skylla på någon. Heidenhammer. Jag skyller på Heidenhammer. Om den ormen inte varit på semester hade jag garanterat varit hemma hos honom istället. Kaffet nybryggt och vetelängden färsk, kanske ett par mellanplattor med Eminenz. KOM HEM!

”I’m So Lonesome I Could Cry”

Mer Hank Williams. Hurra. Det bara kokar i mig. När jag letar rätt på låtarna på Youtube märker jag dessutom en mycket obehaglig trend. Samtliga bitar har en övervägande majoritet gilla-markeringar. Korten på bordet. Hur jävla slut i roten måste man vara för att inte bara aktivt leta efter det här på Youtube, man trycker även på gilla-knappen och skriver en trevlig kommentar. Är det inte på Internet som alla är elaka? Man ramlar över en fnissig och oskyldig kattvideo och PANG i kommentarsfältet hittar man folk som skriver de mest stötande och negativa sakerna. Vad fan är det med folk egentligen? Alltså, på riktigt. Att det är fel på mig råder det inget som helst tvivel om, men jag har iallafall vett nog att förstå att Jeff Walker Und Die Flüffers mycket väl kan vara det tröstlösaste som någonsin spelats in.

”Once a Day”

Bill Anderson. Ja, fråga inte mig vem fan det är. Tänk att det fanns en tid när jag tyckte att Metallica lökade till det med sin ”Whiskey in the jar”. Den covern är fan Emperors ”In the nighstide eclipse” i jämförelse. Jag förstår ju att det är själva texten som är en stor del av behållningen i sådan här musik. Ett problem. Jag lyssnar aldrig på texten. Jag lyssnar primärt på sångmelodin. Texterna läser man i bookleten. Ja, förutom när jag lyssnar på könsrock då. Därför blir genrer som blues och country väldigt abstrakta för mig då det oftast saknas bra sångmelodier/strukturer. Det kanske är därför jag uppskattar en del av Johnny Cashs prylar då det faktiskt är minnesvärda/vemodiga sångmelodier. Blues är fan värst. Någon lallare som spelar samma trötta bluestolva om och om igen och efter det inledande ”Oh, my baby left me” zonar jag ut totalt och hör bara ett sömnigt mummel. ”Men lyssna på texten då?”. Tack, men nej tack. Jag lyssnar på Summum Malum. Där behöver man inte höra vad som sjungs för att förstå att grabbarna menar allvar.

”The End Of The World”

Arthur Kent och Sylvia Dee är ansvariga för originalet. Eller, vad fan vet jag egentligen? Jag saxar informationen om upphovspersonerna från Internet. Vem vet? Det kanske är någon från Veles som skrivit den här. Pianomelodin är trivsam, men det torpederas fullkomligt av skivans kanske sämsta sånginsatser. PUST! Och Dr Panzram då? Vad fan gör han i detta nu? Han är säkert och glassar på någon kanonspelning. Förmodligen sitter han dock och klipper podcasts och är lika upprörd som jag.

”Rocky Mountain High”

John Denver! Ett namn jag känner igen! Wohoooo! Oj. Nu kände jag mig precis som ett sådant där miffo som applåderar när det ser en ljussabel i trailern till typ Star Wars part en miljard. En filmserie som är så kreativt bankrutt att den får zombiegenren att kännas fräsch och nyskapande.  Näst sista låten nu. Jag är så trött att jag fnissar hejdlöst åt min hjärna som tycker att John Denver the last dinosaur är den fyndigaste ordvitsen någonsin. Låten är inte så pjåkig, men sången. Anal Cunts ”Picnic of love” är bättre. Framförallt roligare. Bure Bödel ska få fan för det här när jag träffar honom på jobbet imorgon. Han borde veta bättre än att släppa hem mig ensam med Jeff Walker Und Die Flüffers i tankarna.

”Keep On Rocking In The Free World”

Det här ju Neil Youngs ”Run to the hills”, det vill säga hans sämsta och mest populära låt. Farsan hade ”Harvest moon”-plattan på kassett i sin bil när jag var elva. Rena guldet. Därför blev jag så paff när jag blev äldre och insåg att folk gillade den här Neil Young istället. Covern är exakt sådär trött och hopplös som man väntar sig. Sedan tar den aldrig slut.

Ja, det var Jeff Walker Und Die Flûffers ”Welcome to Carcass cuntry”. Ett album som får en att känna sig som en mytoman när man berättar att den ens finns. Jag försökte hitta recensioner på skivan och orkade ärligt talat inte ta mig längre än Wikipedia-artikeln som förtäljer följande:

”PopMatters complimented the album for being ”fun”.”

Kul?

När Loa Falkman tolkar Nordmans ”Vandraren”. Det är kul. Att få höra sin barndomsidol Jeff Walker, med page-frisyr, jeans och cowboyhatt med en totenkopf på, sjunga skralt över oinspirerade covers. Det är inte kul.

På återseende.

/Hatpastorn

2 svar to “Jeff Walker Und Die Flüffers”

  1. Proscriptorsson Says:

    Det var då självaste Fan… _en_ platta var allt som stod mellan begreppen ”lyckligt ovetande” och ”olyckligt vetade”.

    ..och som om man behövde fler orsaker till att avsky countryrock

  2. Heidenhammer Says:

    Hade jag varit hemma hade jag dessutom kunnat tillägga att omslaget till den här skivan består av en tecknad pornografisk karaktär vid namn Cherry Poptart – faktiskt den första porrserien jag stötte på, när jag var i väldigt unga år. Tydligen var serien tänkt som en slags erotisk version av Acke. Hittade av en bisarr slump ett nummer av den, i amerikansk utgåva, i en begagnad serieback när jag letade efter att gamla nummer av Spindelmannen och 91:an. Plötsligt uppenbarade sig Cherry. PANG var man i puberteten.

Lämna ett svar till Proscriptorsson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: