Hatpastorns likpredikan

– Öh, ska vi göra något vi aldrig gör? Ska vi lyssna på något BRA, för en gångs skull?

– Ja fan, det kan vi göra. Det var länge sedan …

– OK, leta upp nåt i hyllan. Typ första bästa bra.

– Allright, vänta. Nu ska vi se … men vänta, vad är det här för något? Den andra samlingen från Moonfog Records, från år 2000 – ‘A Different Perspective’? Den blir det allt, istället.

– (Suck) Ja, vad fan … naturligtvis.

Låt 1. Satyricon ”Electric Renaissance”

Inte ens Youtube accepterar den här låten så denna får bli ett fullgott substitut. När får vi förresten höra Belle & Sin With Sebastian Ramstedt?

HH: När tjugo sekunders speltid förflutit av den första låten bubblar magen igång oroväckande. Jag kan inte hålla mig utan är tvungen att springa för allt jag är värld till toaletten och unleash the fucking fury. Det kunde ha varit magförgiftning. Det var det inte. Det var ”Electric Renaissance” av Satyricon. En ”omarbetning” av ”Prime Evil Renaissance”, från ‘Rebel Extravaganza’. Jag hittar inte ens på.

HP: Vi befinner oss alltså i lejonets kula. Matrixvirusets epicentrum. Patient noll. En samling med Moonfogmög från år 2000. Vänta nu … alltså, var den här låten redan slut? Efter fyrtio sekunder? I bookleten skryter Satyr om att den här skivan, den består då fan inte av något jävla krafs – det här är riktiga, exklusiva saker enbart framtagna för den här skivan. ”Electric Renaissance” får den avslutande låten från ‘Nemesis Divina’ – ”Transcendental Requiem of Slaves” att framstå som ‘Operation Mindcrime’ i jämförelse. Vilken jävla dynga!

Låt 2: Eibon ”Mirror Soul Jesus”

HP … och så rätt in i Eibon. Jaha … äh. Fy fan vad de fes ihop det här på en kvart. I bookleten tackas visst någon Dan från Nine Inch Nails för att de fick låna en studio av honom. Nu är det såhär: Nine Inch Nails är Trent Reznor och det vet alla. Dan, var det någon jävla sessionbassist? Och lyssna på det här: ”Eibon is more than a black metal supergroup, which we have been dubbed quite often. Something we despise.” Jo, för Satyr höll ju käften om den här line-upen …

HH: Något dog verkligen inombords när Satyr i intervjuer började skryta om att han minsann har projekt ihop med Phil Anselmo. Det finns sell-outs och så fanns det det här … jag hatade Pantera då och jag hatar Pantera idag. Låten är mest bara fisljummen.

HP: Ska ju dock sägas att man kan undra varför det inte blev någon fullängdare, eller åtminstone något mera. Kan sannolikt ha med Anselmos pundande att göra.

Låt 3. Thorns ”Stellar Master Elite”

HH: Äntligen lite andrum. Jämte Tulus det enda norska band som stod sig efter det där mörka året 1999.

HP: Thorns. Han fattade verkligen grejen. Det här skall tydligen vara någon slags förhandsproduktion …

HH: Tycker det låter ganska mycket som den vanliga studioversionen med ett filter. Eller, som om den hade spelats av på ett kassettband av sämre kvalitet. Likväl makalöst bra. Var det så här alla Matrixband ville låta men inte förmådde?

HP: Antar det. Thorns var det enda bandet som fick till det där kalla, futuristiska ljudet. Trist bara att Satyr tjatade sig in och sjöng. Hade Aldrahn fått sjunga på alla låtar hade alla blivit gladare.

Låt 4. Gehenna ”Crucified One”

OBS. Detta är skivversionen. Det är ingen större skillnad.

HP: Jaha, nu ska Gehenna dödsa till sig. Lyssna på det här: ”this song takes us a step further into brutality, picking up even more death metal influences than the predecessor ‘Amimiron Black’. Will be rerecorded (of course!) on our next album” … norsk statisk modern pissdöds. När norrmän försöker spela amerikansk dödsmetall är det som när tyskar försöker sig på svensk melodöds. Typ Night In Gales eller Dew-Scented. Ren skit.

HH: Fasen vad det här är dåligt. Och jag ÄLSKADE verkligen Gehenna fram till och med ‘Malice’. ‘Adimiron Black’ var ett steg i fel riktning, men ‘Murder’ som den här var med på … jag finner inte ord. När jag slår på den, vilket händer med sju års mellanrum, kan jag gå i fällan under en låt. Men vad i Satans namn som hände … det är, på riktigt, verkligen sorgligt.

HP: Här och var finns det kvar stänk av gamla Gehenna. Det är det som gör det så tragiskt.

Låt 5. Darkthrone ”God of Disturbance and Friction”

HP: Jahaja, ett ”exklusivt” spår till den här samlingen. Sannolikt något som fisits ihop på ett par minuter. Förvisso ganska rått, men …

HH: Det här är för mig en paragon av meningslöshet. Enligt bookleten var det här bidraget något ”really special” … nä, jag tror det räcker så. Märkligt arrangemang, låten föreföll ta slut efter ett par minuter, och det som kom därefter var faktiskt en rejäl uppryckning.

Låt 6. Thorns ft. Fenriz and Satyr ”You That Mingle May”

Jag hittade inte den här versionen på Youtube. Denna får duga.

HH: Med Fenriz på ”smurfetrommer”. Det är alltså den här nivån vi hamnat på.

HP: Exklusivt material. Jojo. Det här är ”inte alls” krafs från arkivet. Hittills har vi bara hört krafs. Rat. Mög. Skit. Avföring. Smörja. Strunt. Jolm. A different perspective. A different perspective indeed!

HH: Sludder och pölsevev. En gammal låt från ‘Grymyrk Tape’ i ny version. En av de få klassiska inspelningar jag faktiskt aldrig riktigt lyssnat på.

HP: Jag har lyssnat igenom den, men har ingen koppling till den alls. Men man hör att den måste varit extremt inflytelserik. Det här var dock inte en av Thorns starkare bitar, och särskilt inte med en äggsjuk Satyr kacklandes vid mikrofonen.

HH: Tänk ändå att Thorns är med på tributen till Euronymous.

HP: Det är så jävla konstigt. Vill veta historien bakom det beslutet …

HH: Vilket blir än mer udda då Thorns andra medlem på den tiden, Faust, påpekar att det enda han vill göra är att ta livet av den som bragte Årseth livet.

Låt 7. DHG ”Haemorrhage – Era One Reconstructed”

HP: Det här är alltså en gammal juvel från ‘Kronet Til Konge’ som de slaktat.

HH: Så ironiskt med tanke på deras låt ”Å Slakte Gud”.

HP: Inget har åldrats så jävla dåligt som framtiden. Jag orkar inte ens läsa upp de här flosklerna. Undrar om det fanns någon gammal wrestler som fick ett psykbryt och ville hotta upp sin image på samma sätt?

HH: Som om Ric Flair skulle gått från Nature Boy till Sonic Matrix Lad 3000? Inte på rak arm, men det borde ju finnas …

HP: Jaja, vi är alltså på nattklubb i Blade 1. Hur kan man GÖRA så här?

HH: Det här var inte ens fräscht 1994. Det måste vara med pissig industrimusik i Oslo som med tribaltatueringar i Telemark – asballt sex(ton) år för sent.

HP: Att folk inte gick man ur huse för att slå ihjäl samtliga medverkande till den här smörjan är en större gåta än Thorns medverkan på ‘Nordic Metal’.

HH: Enligt bookleten är detta ett sätt för DHG att ”pay respect to their legacy”.

HP: Jag fick tolv strokes. Jag är lika arg nu som när en Nordvis man en gång såg Satyricon live och Satyr körde i stort sett bara nya låtar och hade mellansnack om att man inte ska titta i backspegeln.

Låt 8. Wongraven vs. Päronsoda ”Walking Away From the End of the World”

HH: Okej, är vi redo för nådastöten? De coup de grâce?

HP: Det var väl med den här låten Satyr tog hela den norska svartmetallscenen och dränkte den i handfatet? Eller, för att använda ett gammalt Panzram-ordstäv, sköt den bakom ladan. Tjugo år senare blir jag EXAKT lika arg igen. Norge hämtade sig aldrig efter det här. Likt R Kelly efter sin urinskandal eller OJ Simpson efter sin drabbning med frugan. Satyr featuring Papa Dee – Blockljus remix.

HH: Nej, efter det här var det bara över. Med ett par hostande dödsrosslingar från Thorns och Tulus, då. Okej, vi lyssnar … vi har ju egentligen redan gjort det i ett annat inlägg, men …

HP: Det tåls nog att göras en gång till.

HH: Som jag flämtade till när jag först trodde att det rörde sig om riktigt osläppt material med Wongraven.

HP: Jag vet. Jag var så jävla exalterad att jag hade skygglappar mot hela grejen med Päronsoda. Jag kan inte ens dricka päronsoda efter det här. Det var faktiskt min favoritläsk.

HH: Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det är så jävla poänglöst att orden bara försvinner.

HP: Helt utan skam i kroppen satt alltså Satyr och lyssnade och diggade. I bookleten kaxar han sig och påstår att det inte kan kategoriseras. Jag kan kategorisera det. Det rör sig om tredje eller fjärde, nej nionde kretsens, trip hop av absolut värsta sort. Inte ens våra påhittade genrer som life and roll och NSGM, nationalsocialistisk goth-metal, är så här dåliga. Tänk. Vi kan alltså inte ens HITTA PÅ band och genrer som är lika kassa som verkligheten!

Sammanfattning:

HP: Vilken jävla tur att jag inte köpte den här skivan när den kom. Den är inte ens en halvtimme lång med låtar beståendes av riffidéer med samplingar på. Visst, det följer med en CD till med låtar från Moonfogs aktuella släpp. Bara skit givetvis.

HH: Ett halvtimmes långt hopkok av olåtar.

HP: Och då snackar vi alltså om riktiga olåtar.

HH: Kan du tänka dig detta alltså? Första samlingen från Moonfog, ‘Crusade From the North’ kom bara fyra eller fem år tidigare och var helt späckad med bara guld. Vad hände? På riktigt?

HP: INGEN scen har skurit sig så hårt. Som crème fraiche i ugnen. Satyr är ju patient noll för Matrixviruset. Men okej: åtta låtar, varav fyra av dem är rent krafs – det vill säga inte ens låtar. Av de resterande är det enbart Thorns som ens håller måttet. Kanske Darkthrone då, om man är på jävligt gott humör … det enda som hade varit värre hade varit bandet The Moonfog Collective, featuring …

HH: Satyr One Billion, DJ Ebola …

HP: Trickster G. Rex, Mr. Fixit 3.0, Sanrabbadamdam, Mani:ac …

HH: Phil ”Mr. Pi” Anzelmo Thrill Pill, Technobutcher …

HP: MC Hellhammer, Nocturno Nightclubbo, Stellar Mixmaster Elite …

HH: Då har vi inte ens tagit med Lex Icon, Psy Coma och hela Kovenant.

HP: Alltså, VAD TOG DET ÅT DEM?! Folk trodde att det gick ”överstyr” när de högg ihjäl varandra och brände kyrkor. Det var ju då det fanns någon slags rimlighet kvar.

HH: Att sedan i efterhand försöka slamkrypa sig fram med att göra en TNBM-märkning på nyare skivor. Den har lika mycket värde som Chiquitas egna miljömärkning.

HP: Vi har ju alltså klagat och klagat och knotat om det här i arton år. Det här sveket.

HH: Vi är värre än Dave Mustaine.

HP: OK, kan du komma på någon scen som på allvar ballat ur något så grönjävligt som denna? För jag kan det inte …

HH: Omöjligt. Och det må låta som jag överdriver, men alltså … lite känns det som att ord inte gör det hela rättvisa. Om vi betänker att vi pratar om Satyricon, Gehenna, Darkthrone, Wongraven plus Mayhem, Covenant, Limbonic Art som blev Dimension F3H … detta rör sig om en fullskalig masspsykos som inträffade inte hos femtonåriga kids, utan hos vuxna människor. Är vi en bisarr trettioårskris på spåren?

HP: Helt klart rör det sig om en kris, en livskris.

HH: Om vi vänder på steken: vilka band ballade inte ur kring millennieskiftet? Enslaved?

HP: Tulus. Men Aeternus spårade ju ur … Limbonic Art, fast som sagt, det var ju inte ‘Moon in the Scorpio 2’ och sedan DF3H. Nej, det är ju bara de där banden som man sket i och som inte riktigt räknas typ Kampfar och Hades. Taake var ju bra, men de var ändå såpass sena att det inte är samma sak. Gorgoroth sket man i, oavsett vad folk vill hävda i efterhand. Och vi har inte ens nämnt Ulvers urspårning … allt gick ju liksom över en natt.

HH: Undrar vilket det absolut första tecknet var, eller vilka som var pionjärer inom det här fältet?

HP: Min första 1999-skiva var Ulvers ‘Themes …’. Sedan öppnade sig himlen och syndafloden kom.

HH: Jag tror att det som kändes allra mest, eller med vilken man förstod att det snarare rörde sig om fullt utvecklad AIDS istället för en förkylning, var ‘IX Equillibrium’.

Slutord:

Okej. Vi bryter här då vi inser att vi får återkomma i frågan i poddformat med ett par stadiga järn innanför västen. Vi har en teori vad som föranledde hela den norska systemkollapsen. En teori som enligt all forskning snarare borde kallas fakta.

På återseende!

/Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 31 juli, 2017 at 9:35 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.