Hatpastorns likpredikan

Jag är helt jävla tokig i dansk black metal. Det har alltid varit mycket snack om den norska, svenska och finska scenen, men ska sanningen fram bleknar de i den svarta sol som är landet i söder. När man skriver om dansk black metal är det lätt att man överanvänder vissa ord och termer. Ni får ha lite överseende med mig idag, var beredda på att uttryck som ”originell”, ”stämning”, ”välspelat”, ”true” och ”magisk” kommer att användas in absurdum.

Först tänkte jag göra en topp 10-lista. Det är såklart omöjligt när det finns så mycket bra att välja bland. Det blev 15 orkestrar för mig att hylla och för er att upptäcka.

Jag känner en genuin levnadsglädje nu när jag äntligen får göra detta. Man blir trött på att gnälla och gnata hela dagarna. Omväxling förnöjer. Nu ska vi gå igenom de ädlaste juvelerna i den dignande skattkista som är och förblir dansk black metal.

Goat

 

Ett klassiskt band. Deras första och enda skiva från 1996, ”Sacred pilgrim”, är ett mästerverk från första till sista stund. Eller deras och deras, vi vet ju alla att den här enmansskutan styrdes av Lasse ”Goat” Bak. Geniet som även var primus motor i ett av mina absoluta favoritband, Illdisposed. Om dansk black metal är bäst i världen är den danska dödsen bäst i solsystemet. Det jag älskar mest med ”Sacred pilgrim” är hur på allvar den är. Vördnadsfull till genren. Låttitlar som ”Spraeng tarmen”, ”Brotherfucker” och ”Alle hader goat” talar sitt tydliga språk. Här snackar vi esoterisk mysticism som bara de mest inbitna svartmetalldiggarna kan dechiffrera. Börja med denna platta, sedan arbetar du dig tillbaka till den magiska demon från 1994, ”Ska du ha’ noget op i røven eller hvaaa?”. Du kommer INTE att bli besviken.

Hail Goat!

Yggtyrhyrkkh Hin Dystre

 

Ett klassiskt band. I likhet med den ljuvliga drömmen Goat var även detta ett enmansband. Likheterna med Goat fortsätter i och med att bandets enda släpp, ”Haevnfejde”, kom guldåret 1996. Glöm 1992 till 1995. Alla vet att 1996 var det överlägset bästa året för black metal. Bara klassiker.

Det jag personligen älskar absolut mest med Yggtyrhyrkkh Hin Dystre är inte bara det högst rimliga namnet utan de logiska arrangemangen i låtarna, spelskickligheten och den höga kvalitén. Han hade verkligen en fingertoppskänsla när det kom till riktigt bra riff och melodier. Jag kan ha passager på hjärnan flera veckor i sträck. Eller så beror det helt enkelt på att jag lyssnar på Yggtyrhyrkkh Hin Dystre varje dag. Varför gör jag det? Jo, därför att jag älskar Yggtyrhyrkkh Hin Dystre.

Daarlig Stemning

 

Ett klassiskt band. Jag personligen är vansinnigt förtjust i dansk black metal, så är det bara. Hur är det då med avarten suicidal black metal från Danmark? Jag älskar den ännu mer. ”Jag elsker beton” från 2015 är helt makalöst fräsch. Jag har aldrig och jag upprepar ALDRIG hört DSBM spelas på det här sättet tidigare. Ljudbilden, riffen, den plågade sången, omslaget. Allt är så originellt. Det är nästan som att de hittat på en helt egen genre. Bandnamnet då? Högsta betyg. Som ni alla vet prisar jag ironiska namn. Är det dessutom på världsspråket danska, ja då vattnas det rejält i munnen.

”Jag elsker beton”?

Jag älskar dig.

Panoptical Mycosis

 

Panopticon – ur vägen! Här kommer Panoptical Mycosis. Ett klassiskt band. De har hållit på sedan 2008. I stort sett sedan starten av genren. Respekt. En giv har det blivit hittills. 2010 kom underbara ”Sessions from Lejre”. En split med Luciation. Även de från Danmark. Även de svinbra. Panoptical Mycosis är måhända de absolut bästa musikerna jag hört. Vilka minnesvärda riff! Vilket tekniskt kunnande! Det här är musik att bli smekt till sömns av. Glöm bort fejkband som Blasphemy och Black Witchery. Det är i Danmark det händer. Man vill bara ha mer och mer. Personligen älskar jag Panoptical Mycosis.

Kulukhai

 

Hundra procent kult! Vem fan har tid med LLN-banden när Danmark ändå gjorde allt så mycket bättre i och med succén som stavas Kulukhai? Allt känns så genuint, så seriöst, så klassiskt. Det här är på allvar. Inte så konstigt kanske eftersom vokalisten senare skulle komma att spela i Withering Surface. Just det. Ett band så kult och rått att folk än idag nämner Withering Surface i samma andetag som Von, Burzum och Mayhem.

Jag har tagit ställning. Har du?

Solhverv

Ett band så klassiskt att jag vill tatuera in ordet ”hårdare” i svanken och gå lättklädd in i deras replokal. Märkligt nog finns inte monumentala fullängdaren ”Tågernes årtusinde” från, ni gissade det, 1996 på Youtube. Jag vill inte stöta mig med någon, det ligger inte i min natur, så jag tänker inte lägga upp den. Däremot tänkte jag bjuda på en nyare låt. Jag personligen älskar band som utvecklas, som vågar. Ta Ulver som exempel, ett band som bara går från klarhet till klarhet. Jag var faktiskt häromdagen tvungen att kolla upp på nätet vad deras första skiva heter. Något med ”Bergtatt”. Vem fan bryr sig? I fallet Solhverv bryr man sig. Ett underbart band.

Bloodnuggets

Bloodnuggets är så förbannat råa och true att deras demo ”The return in blood” knappt ens finns. Enligt uppgift släpptes den i 11 exemplar. Jag har allihop. En sak ska ni dock ha jävligt klar för er. Jag älskar blod. Jag älskar nuggets. Jag älskar Bloodnuggets.

Demon Realm

 

Demon Realm var faktiskt ett av de första danska black metal-banden jag hörde. Året var 1997 och ”Burning the angel wings”-demon kom i min ägo. Givetvis älskade jag den. Särskilt avslutande ”Hordes of evil winter demons” som inte alls lät som en klon på tusen norska band. Sedan spolar vi fram till guldåret 2004 och bandets fullängdare ”A legend of power”. Wow. Jag blev som pånyttfödd. Faktum är att hela genren blev som pånyttfödd. Alla band som startade före och efter 2004 har Demon Realm att tacka för att de ens finns. Lyssna på låten. LYSSNA PÅ DEN! Såhär låter det när exakt allt klaffar. En klassisk låt från ett klassiskt band. Jag personligen älskar Danmark. Och Demon Realm.

Klor

 

Något den danska scenen ska ha full cred för är att de aldrig följt några trender. Jag presenterar Klor. Bandet som egenhändigt uppfann den moderna urbana svartmetallen. Alcest – pyttsan! Wolves In The Throne Room – glöm det. Lantlos – humbug! Klor. Klor ska det vara. Skivan heter “Klor” den med. Älskar band som gör det lätt för mig. Jag älskar det lika mycket som jag älskar Danmark i allmänhet och den danska svartmetallen i synnerhet.

Jag har bestämt mig, jag vill ha Klor i min kärleksbassäng.

Råttkung

 

 

Det finns bra och så finns det Råttkung-bra. Vilket jävla tryck i produktionen! När ”Metamorphosis” damp ner som en vätebomb i februari dog jag. Sedan återuppväcktes jag eftersom den var så bra. Jag var som påsk-Jesus fast redan i februari och black metal. Här snackar vi alla rätt. Sinnessjukt originellt det här. Jag tror dock inte att jag älskar det här. Nu skämtade jag, det gör jag. Helhjärtat.

Solbrud

 

Första gången jag såg det här namnet tänkte jag bara ”Wow”. Sedan såg jag omslaget. Shit alltså. Först och främst var det svartvitt. Sedan var det en skog och logotypen i mitten. Jag kunde inte tro mina ögon. Varför har ingen gjort det här tidigare? Sedan såg jag att det var grenar i logotypen som liksom blandades ihop med grenarna på omslaget. Magiskt. Musiken var verkligen inte sämre. Jag fullkomligt avgudar när det liksom inte händer någonting.

Jag önskar att det är jag som får stå solbrud i sommar.

Nazirim

Ett till klassiskt band som är för bra för att finnas på Youtube. Tro mig,”The preachers of the green prophecy” från 2007 mosar allt. Tror ni mig verkligen inte? Ta en titt på bandfotot. En ocean av tuffhet. Jag börjar få slut på superlativ för att beskriva detta. I korta drag kan man väl säga att jag älskar det, vilket naturligtvis är en underdrift. Sedan får bandnamnet en att tänka till. Något jag personligen älskar. Vad rimmar egentligen på ”nazi”? Stasi och kvasi kanske. Eller menar de att man ska rimma på typ Joseph Goebbels? Det är jättesvårt. Ja, såhär kan jag sitta och klura hela dagarna medan jag uteslutande lyssnar på min favoritmusik. Dansk black metal.

Ishtar

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Ishtar och deras monstruöst briljanta EP ”Diabolical hymns” från 1998. Lägg det årtalet på minnet då det var Ishtar som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Ishtar. Från Danmark. Jag älskar den här EPn så mycket att jag lät mitt hjärta brista bara för att hela det så jag kunde älska igen.

Ishtar var så bra att det till och med gjordes en film om dem.

 

Misteltein

 

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Misteltein och deras monstruöst briljanta fullängdare ”Rape in rapture” från brakåret 2000. Lägg det årtalet på minnet då det var Misteltein som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Misteltein. Från Danmark. Jag älskar den här skivan så mycket att jag lät mitt hjärta explodera bara för att limma ihop det så jag kunde älska igen.

April april.

Nu ska jag gå och duscha av mig. Fy fan.

/Hatpastorn

This entry was posted on 1 april, 2017 at 9:02 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.