Hatpastorns likpredikan

Hej, Hatpastorn här. Jag har på ett eller annat sätt kontakt med herrarna Heidenhammer och Dr Panzram varje dag. Vi diskuterar som oftast black metal och tjafsar om vilka skivor som är bra och inte bra. Vi skulle exempelvis göra en gemensam årsbästalista. Vi enades om Master´s Hammer. Sedan var det världskrig. Det blev således ingen årsbästalista. Något som däremot kan göra mig riktigt illa till mods är när det blir helt tyst från dem. Inget svar på SMS, inget svar på samtal. Jag ser Heidenhammers arbetsplats från fönstret på min arbetsplats. Ingen Heidenhammer. Inget lunchsällskap. Mycket märkligt. Jag kan minnas två gånger tidigare som det blivit sådan fullkomlig radiotystnad. Första gången var när de skulle räkna ut vilken skiva som var mest medioker av blandade mellanskivor med Cradle Of Filth, Liar Of Golgotha och Mactätus. Den andra gången var när de gick igenom Morbid Angels … ja, ni vet exakt vilken skiva jag pratar om. Jag hade på känn att något var i görningen. Sedan idag kom svaret. Det plingade till i mobiltelefonen. Ett nytt E-postmeddelande. Från heidenhammer. I meddelandet låg ett bifogat Word-dokument. Jag öppnade det och började omedelbart kallsvettas. Dårarna hade bestämt sig för att … ja, det blir ni snabbt varse.

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Innan genomlyssning: vad minns vi av skivan?

HH: Som den där skivan ingen riktigt minns. Inte direkt dålig, inte direkt bra. Ingen bortglömd juvel, utan bara bortglömd. Omslaget var lite halvdassigt men okej. Det som gjorde mig mest avigt inställd var nog attityden Quorthon kom med i intervjuer i anslutning till själva släppet, då han var mer mån om att prata ut om hur mycket av en vanlig kille han egentligen var än att upprätthålla myten om sin person.

DP: Jag mindes att den öppnade med en låt som inte var så bedrövlig, men efter att ha läst i Close-Up om den där jävla hockeylåten som skulle finnas med på skivan … då valde jag att hoppa av skutan innan jag ens kom dit under genomlyssningen. Men: skivan kändes mer som en riktig Bathoryskiva än ‘Octagon’, i alla fall …

HH: För att fortsätta på det här med att slå hål på myter om hans person: det kanske bör understrykas att det inte var något Quorthon bara nämnde lite grann i förbigående. Hela skivan som hade kommit dessförinnan, ‘Blood On Ice’, hade ett mindre manifest i texthäftet i vilket han deklarerade samma sak. Och den kom ändå fem år före ‘Destroyer of Worlds’. Förutom det, fullkomligt pissade han på sina tidigare black metal-skivor och menade att ‘Under the Sign of the Black Mark’ var den sämsta skit som spelats in. Med tanke på precis hur mycket galla han öste över sin diskografi föreföll det ganska märkligt att han ändå valde att spela in en skiva till under namnet Bathory, då han också utvecklat en förkärlek till pseudogrunge. Den som tvivlar på det påståendet kan ta sig en genomlyssning av de skivor han släppte under namnet Quorthon …

DP: Jag minns att jag egentligen hade gett upp. Den där texten han hade kletat ihop i ‘Blood On Ice’-texthäftet gjorde mig exceptionellt kallt inställd till hela grejen, då han försökte framställa sig själv som den tråkigaste jäveln på jorden. Uppenbart förstod han inte sin fanbase över huvud taget.

HH: Det hindrade honom dock inte från att försöka mjölka den på ännu mera pengar.

Då kör vi.

HH: Jaha, skivan är igång. Den här låten, ”Lake of Fire” är väl den man minns från skivan. Eller, rättare sagt så minns man väl att den åtminstone lät som Bathory jämfört med hur ‘Octagon’ lät. Inte så tokigt, men det låter mest som en överbliven låt från ‘Hammerheart’ som plockades bort då den inte riktigt höll måttet.

DP: Väldigt lågt mixad sång. Verkar som det bara är två riff i hela låten … nej vänta, där kom det faktiskt ett till … eller nej, vänta, det var inget. Vi är tillbaka på de två första. Skulle kunna vara något slags outro till ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight of the Gods’. Alltså, som något man lägger i slutet och som inte duger till att bli en riktig låt. Och det väljer han alltså att inleda skivan med. Det säger en del om vad vi har framför oss …

DP: Låt två, ”Destroyer of Worlds”. Den här skulle alltså enligt uppgift också vara okej? Trettio sekunder in och jag hatar verkligen trummaskinen. Märkligt nog är sången rätt mixad.

HH: Jisses alltså … tja, vad säger man? Fatta hur svältfödd man måste vara för att försöka få det till att det här är en okej Bathorylåt.

DP: Är det här en av de bästa bitarna på skivan har vi en mörk vandring framför oss. Sannolikt tar låten slut innan det ens blivit en riktig låt.

HH: Ja, där är den visst det … nej, vänta. Det var inget. Vi är tillbaka på ruta ett.

DP: Ja, men han kommer nog sannolikt att fejda på det här riffet …

HH: Ja, det gjorde han visst.

Låt tre, ”Ode”.

HH: Men den här vet jag att folk brukar lyfta fram. Och ja, det låter precis som ”Lake of Fire”: överblivet material som inte kan användas till någonting. Det är som att slingan här skulle kunna vara lite småcatchy men det låter mest bara krystat. Eller … det är så typiskt Bathory att det mer låter som en parodi.

DP: Jag tycker nog det är den bästa låten hittills, men det återstår att se om det blir en riktig låt. Skulle kunna vara en mellandänga på ‘Twilight …’. Konstigt att den inte var först på skivan.

HH: Okej, den är nästan slut och jag får erkänna att det här låter precis som det ska. Ingen ny favorit, men …

DP: Samma formula på alla låtar då de slutar efter solot.

Låt fyra och fem: ”Bleeding” och ”Pestilence”.

HH: Nu är det visst slut på det roliga.

DP: Nu är vi inne i den sura delen av den här skivan.

HH: …

DP: Herregud.

Det är nu frågetecknen börjar hopa sig. Mycket kan man nog säga om det här, men i slutänden kokar det ned till detta: vad är det egentligen han vill med det här? Betänk nu: ‘Requiem’. OK. Ingen klassiker och när den släpptes ansågs den vara ett rejält bottennapp jämfört med tidigare prestationer. Men man kan åtminstone erkänna att den är … rå, i alla fall. Ett försök att göra någon slags thrash, ett experiment som skulle nå sin kulmen på den efterföljande skivan ‘Octagon’. Den sistnämnda är, som tidigare konstaterats både på den här bloggen och hos gemene man, horribel. Det finns inga ursäkter för den skivan och den borde givetvis aldrig ha spelats in, än mindre släppts. Men om man ska ge den någonting, är det väl att man åtminstone fattar att han ville göra någon slags Slayerliknande Bay Area-thrash. Och det gick skitdåligt. Det här, däremot …

HH: Alltså, vad fan är det här tänkt att vara? Jag menar fullkomligt allvar med att jag faktiskt inte ens förstår vad det här är tänkt att låta som. På riktigt.

DP: Det är nästan fascinerande hur mycket jag tappat intresset för den här skivan nu. Vi är nu på låt fem.

HH: Tja, om någon bryr sig har han snott melodin till ”Children of the Grave”. Tänk, en gång i tiden drömde jag om att få jobba på skivbolag eller som professionell recensent och lyssna på alla nya gratisskivor som kom in …

DP: Nu gör du det frivilligt och det är som en jävla mardröm. Nu brottas jag med om det här är en okej låt – ”Pestilence” – eller om det bara är för att det åtminstone låter lite, lite som Bathory ska göra. Också aningens bättre producerat än de andra låtarna … men den tar ju aldrig slut.

Låt sex, sju och åtta: ”109”, ”Death From Above” och ”Krom”.

HH: Och nu är vi tillbaka i mardrömmen. Plötsligt känner jag mig sådär tom inombords igen.

DP: Vi är tillbaka i oktagonen.

HH: Men det här är inte ens som ‘Octagon’. Det är lika uselt spelad ”thrash”, fast med ett försök till rensång. Alltså, det här är verkligen helt jävla efterblivet.

DP: Jag fattar inte ens varför han insisterar på att göra de här låtarna. Det låter som om han blivit tvångsintagen att gästsjunga på låtar han inte har något med att göra, då han framstår som otroligt obekväm bakom mikrofonen. Tack och lov var den första låten ganska kort.

HH: Jag vet inte vad jag ska säga … det låter inte ens som en demo. Vänta, jag måste pausa och hämta mig en aning.

DP: En tjuvkoll i texthäftet avslöjar att han tagit sig en titt i böcker om första världskriget. Så ja, lite research verkar han ju gjort i alla fall …

HH: Men vad hjälper det. Ett postumt råd hade varit att i så fall ge ut en poesibok eller nåt, för det här … det liknar verkligen ingenting. Alltså, LYSSNA PÅ DET! Om man tyckte att Quorthons kväkande grodsång kunde vara i värsta laget i mitten av åttiotalet … ja, det som komma skulle … ok, om vi skulle försöka ge oss på att spekulera. Återigen: vad är det här tänkt att vara?

DP: Vilket band har han tagit inspiration av? Om någon kan berätta var idén kommer från är jag tacksam, för då kan jag undvika det sen. Tack.

HH: Låten ”Krom”. Handlar tydligen om hans HD. Komplett med efterblivna ljudeffekter som skall frambringa visioner av åskdundervrålåk och Tom of Finland-motormän med brylkräm i håret. Det gör det inte.

DP: En kort sekund innan jag kollade i texthäftet trodde jag att den skulle handla om guden Crom i Conan Barbaren. Om jag ska säga något positivt om den här låten är det väl att alla låtsasbikers i Stockholm fått sig ett anthem.

Låt nio och tio: ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”.

HH: Om jag ändå ens …

DP: Jag tar tillbaka det jag sa om texter och research. Det här ska tydligen vara lite socialt kommenterande och det är genuint pinsamt. Det här kan bäst beskrivas som Bathorys ”USA For Satan”.

HH: Pinsamt, ja. Ibland har man ju liksom överanvänt ordet. Men … om texten är smärtsam, är det verkligen ingenting mot ljudupplevelsen. Till dig som läser: jag önskar verkligen att du var här med mig, med oss, och delade den. Ibland räcker orden inte riktigt till. Men på fullaste allvar hänger jag bara med hakan och undrar återigen: precis vad är det här tänkt att vara?

DP: Han satt alltså och lyssnade på mastringen och tänkte: jag har över en timme musik inspelad – men den här låten MÅSTE med. Det här är så genant att den får de två låtarna att framstå som jävla mästerverk i jämförelse.

HH: Men jag återkommer till ursprungsfrågan. Är det tänkt att vara … metal? Rock? Industriflörtar, med tanke på den knastertorra burkproduktion som mest kan beskrivas som rent … bisarr?

(Vi är tvungna att ta en paus för att prata om Clawfinger istället.)

DP: OK, ska vi köra igång igen?

HH: Nej vänta, ”Sudden Death” lurar runt hörnet … jag måste hämta mig en stund till. Eller vad fan … okej. Vi har visst låten ”Kill Kill Kill” innan dess.

DP: Han har lite mer social commentary att förmedla folket här.

HH. Naturligtvis. Av en besynnerlig slump har han nästan plankat introriffet till Morbid Angels ”Rapture”. Seriöst: hur beskriver man ens det här med ord?

DP: Låten är ca två och en halv minut lång. Var det verkligen nödvändigt att få med den här på skivan? Får mig att tänka på hur det känns att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Man bara väntar på att få det överstökat.

HH: Antingen är det här jätteroligt. Eller inte alls. Jag vet verkligen inte längre. Men där var den slut. Tack gode gud.

Låt elva: ”Sudden Death”.

HH: OK. Det här är nog en av de mest bespottade låtarna i historien. Något som ger ‘Cold Lake’ och ‘Lulu’ a run for its money.

DP: Hans försök att göra en riktig sporthallsvältare.

HH: Undrar just om han hade visioner om att den här skulle dåna i högtalarsystemet när AIK ger sig ut på isen? Det är nästan fantastiskt hur beryktad den här dängan är, med tanke på att det sannolikt är ganska få som faktiskt hört den.

DP: Quorthon var i alla fall stolt över den. Det var den andra saken han pratade om i Close-Up inför det här skivsläppet. Och det börjar med fejkade publikrop och ett lattjo riff.

HH: Metal Archives är ju en sajt som oftast får ens blodtryck att explodera, och då särskilt med tanke på de recensioner som skrivs där. Ibland blir man dock bönhörd. Någon har gett den här skivan 0 av 100 procent och skribenten menar att han faktiskt känner sig genuint förolämpad av ‘Destroyer of Worlds’ då han varit trogen medlem i Bathory Hordes under en längre tid. Man förstår honom.

DP: Allt ont vi någonsin sagt om fotbollsreferenserna på Iron Maidens ‘Virtual XI’ tar vi tillbaka. Det är dessutom chockerande hur otroligt ocatchy den här låten är, då den är tänkt att vara en hejaklackslåt. Svullos fotbollslåt ”Res er för Sverige”, från comebackskivan anno 2002, är en mer engagerande låt än det här.

HH: Jag är alldeles matt. Jag önskar att jag hade något mera fyndigt att säga om det hela, men det dyker inte upp någonting. Metal Archives-recensenten har verkligen rätt. Jag är mest glad över att jag aldrig varit ett riktigt megafan av Bathory, men jag kan tänka mig känslan då det påminner om när Venom släppte den redan nämnda ”USA for Satan”. Alltså; fatta vilket hån det här verkligen är mot de som sett till att Quorthon aldrig behövt ta ett vanligt jobb i hela sitt liv då han kunde leva på royalties istället.

Låt 12: ”White Bones”.

DP: Ska erkänna att texten gör mig lite nyfiken. Som en komprimerad Wikipediaartikel. Synd att låten inte gör mig ett dugg nyfiken på någonting.

HH: Okej, om vi ska ge det här något omdöme … det är i alla fall originellt, då inget annat kan tänkas vilja låta såhär. Kanske han skapat en helt egen genre i vilken han … äh, skit samma …

DP: Det här kan vara den sämsta låten hittills. Fast precis när jag säger det så kommer det ett okej riff …

HH: Men det är väl det som gör det extra idiotiskt? Flera av de tidigare bitarna var ju knappt ens låtar. Det här verkar han ju nästan ha jobbat med. Jag anar en vilja till något, men det är inte lätt att avgöra vad.

DP: Vi kan anta att han lyssnat på Sepulturas ‘Roots’. Och det är att vara generös. Är låten slut nu?

HH: Jag vet inte. Nu kom det ett riktigt svettigt brudraggarsolo. Förvirringen är total.

DP: Jag tror det är samma låt, för den kommer att fejda efter solot.

(Låten fejdar under solot.)

Låt 13. ”Day of Wrath”.

DP: En åtta minuters-dänga.

HH: Med drag från första sekund. Vill minnas att den här ändå var hyfsad, fast det är nog mest i jämförelse med det vi precis lyssnat igenom. I alla fall är vi tillbaka i det efterblivn … överblivna materialet från ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight …’.

DP: Han refererar till alla gamla skivor i den här texten. Det är … inte helt värdelöst.

HH: Men hör du vilka halmstrån det är du greppar efter?

DP: Jag är ju mest bara glad att det snart är över.

HH: Jag tycker vi hoppar till summeringen.

DP: Nej du, har vi suttit här i en timme ska vi fan ta oss igenom de sista minuterna. Har vi bjudit upp Djävulen till dans ska vi fan dansa till musiken tystnat.

Slutet på låten var på allvar så konstigt att vi var tvungna att kolla så det inte rörde sig om ett hack i skivan. Det var det inte, men det finns inte en chans att det är en medveten miss. Sannolikt orkade de väl bara inte rätta till det. För den som bryr sig slutar det helt enkelt för abrupt för att låta riktigt klokt.

Summering: Hade han tagit de tre, fyra ”episka” låtarna och satt ihop dem till ett stycke efter lite finputsning hade det varit en okej – och då är vi generösa – mini-CD. Eller faktiskt hade det nog lett till en kortare fullängdare. Skivjäveln klockar nu in på sextioåtta minuter. Man undrar om han liksom var rädd för att förlora den fanbase han rekryterat med ‘Octagon’ om han inte klämde med mellanlåtar som ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”? Men egentligen är ju detta att ge den här produkten för mycket uppmärksamhet. Det här är en sådan parantes i musikhistorien att den knappt existerar. På sin absoluta höjd kunde låten ”Ode” få ha slängts med på någon samling med outgivet material, typ ‘Jubileum 4’ eller ‘Katalog 2’ (tänk er de godbitarna!). ‘Jubileum 3’, förresten … precis vad är det att ha ett jubileum för?

/Heidenhammer & Dr Panzram

This entry was posted on 31 mars, 2017 at 4:38 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.