Hatpastorns likpredikan

Det var en stund sedan jag botaniserade i den grekiska scenen. Denna scen som gett oss så mycket. Både guld och avföring bör tilläggas. Vilka minns exempelvis inte The Bloodcults fullkomligt vedervärdiga vampyrknullplatta ”Night´s plutonian shore” från 1998? Jag gör det, jag äger den och den kommer vi att stifta närmare bekantskap med framöver. En anledning till att den inte avhandlats tidigare är att man inte kan prata om grekiska The Bloodcult utan att gräva ner sig i grekiska Medieval Demon. Ett band som …

Usch.

Nä, idag tänkte jag att vi skulle spana in Industry Of Nightmares. Ett relativt nytt gäng där vi hittar en hel hög med morska liksminksgreker. Svängiga namn har de med. Vad sägs om Savage, Goatlord, Omegha, Doomlord, Nephilim, Zahir, Shade och icke att förglömma, Nighthawk. Enligt internet spelar de inte vilken svartmetall som helst utan de har specialiserat sig på den mycket suspekta avkomman avant-garde/experimental black metal. En ruggig historia. Sedan grundandet 2008 har de släppt … ja, inte så mycket alls. Nu i år kom fullängdaren ”Project Atopia”. En egenproducerad platta som finns på Bandcamp. Just Bandcampsvartmetall är en genre vi kommer att granska närmare i framtiden. Först måste vi gå igenom MySpacesvartmetallen, ett projekt jag ärligt talat inte orkat göra klart de senaste sex åren. Fy fan vad skit det fanns där. Dr Panzram har tack och lov sparat ner de viktigaste släppen från den plattformen. Kronjuvelen är ett projekt där upphovsmakaren gjort allt för att radera det bandets existens från internet. Det han inte vet är att jag och Panzram katalogiserat hans musikaliska äventyr med en privatdetektivs brinnande passion. Allt ni tror er veta om sovrums-black metal kan ni glömma. Vi har hittat guden. Mer om det senare i höst.

Om vi återgår till Industry Of Nightmares kan vi ärligt talat skita i det musikaliska och gå direkt på bandfotot. Jag tar för givet att fotografiet togs efter en spelning eller liknande. Alla som någonsin spelat live iförd corpse paint vet att efter avklarat värv är det inte läge att ta några som helst bandfoton. Det ser fan inte klokt ut.

Till vänster har vi en grekisk fjälla som varken ser svettig eller rufsig ut. Hon spelar garanterat synt. Hon har nämligen den lite lätt arroganta syntauran. En aura som uppfanns av Stian som en gång i tiden lät sina spindelfingrar dansa över tangenterna i Dimmu Borgir. Nu vet ni det. En annan sak ni kanske inte visste var att Stian stod mall för karaktären Långa farbrorn i Inger och Lasse Sandbergs populära barnboksserie.

Lite lätt framför synttjejen har vi en rakad grabb med ambitiöst liksmink. Det som får mig att ana ugglor i mossen är att sminket ser mystiskt välbevarat ut. Det tyder på att det är han som sjunger och att han är extremt noga med att se bra ut genom hela spelningen. Vågar vi satsa ett par hundringar på att han är den typen av sångare som vägrar bära trummisens cymbaler med motiveringen att han minsann måste bära på sin för egna pengar införskaffade fläkt? En ännu värre tanke är att han efter spelningen kladdat på sig nytt corpse paint för att se käck ut på fotot. Spelar ni med en sådan människa finns det bara en sak att göra: sparka möget. Alla som turnerat vet vilken mardröm det kan vara att resa med specialbagage såsom instrument. Särskilt om turnéledaren är en snåljåp som helst vill att man reser med Ryan Air eller Hasses Flyg & Video. Tänk er då att ni står där vid incheckningen och inser att den där reservgitarren kommer kosta en halv miljard att ta med då vokalisten redan checkat in sin fläkt som specialbagage.

Bakom den rakade specialbagagevokalisten gömmer sig en gigantisk grekbiff. Trummis? Det lutar åt det. Då är det han som kallar sig för Savage och ännu en gång kan vi konstatera det uppenbara: trummisar har ALLTID de sämsta artistnamnen. Varför är det egentligen så? Killen syns knappt så det är svårt att kommentera men av den brutala hudrodnaden att döma verkar han ha samma svårighet för solens förgiftade ljus som undertecknad.

Mitt i buffén har vi en till rakad lirare. Med bar torso. Han har hållit andan i flera minuter. Bas? Är det bas han spelar? Jag ser framför mig hur han med bar överkropp och snäva jeansshorts rör sig spattigt på scenen med höga knän och basen fastklistrad över bröstet. Om trummisar har de sämsta artistnamnen så har basister i regel det sämsta rörelsemönstret på scenen. Flea och Robert Tru … Robert Trojil… Robert Trollarmadillo, han i Metallica, är typexempel.

Pippilotter och glansig korsett. Varför har inte tösen med sommarbusig uppsyn corpse paint? Då hade mitt liv varit komplett. Då Industry Of Nightmares har två sångare sätter jag en back Trocadero på att Pippi-Lotta Engberg kör något utsiktslöst operagnolande. Varför måste det vara så? Vore det inte kul att bara för en gångs skull få uppleva motsatsen? Tänk om Lotta var den som skrek tills det kom kiss och den liksminkade snubben var den som sjöng opera.

Den deppade damen med krullig snedbena och psykögon är Nighthawk. Hon spelade violin och fick sparken från bandet. Efter det blev hon glad igen. Kul att nypa ett artistnamn från en seriefigur. Eller så ÄR hon Nighthawk. Håller gatorna i Aten rena från slödder. Pang biff tjoff.

Och sist har vi Rubber Johnny som ser exakt lika obehaglig ut som Rubber Johnny alltid gör. Kul att han sluppit rullstolen dock.

Vi lämnar Grekland för den här gången, men vi ses snart igen.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 5 augusti, 2016 at 7:58 f m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.