Från A till Ö med Heidenhammer. Q som i QUICKFIRE DEUS SOL INVICTUS.
Förra året besökte jag Argentina, vilket också medförde att jag satte foten på sydamerikansk mark för första gången i mitt liv. Det var kul, varmt och bullrigt. Glatt överraskad blev jag också av att Buenos Aires alls inte såg ut som jag hade tänkt mig. Istället för en ganska anonym arkitektur liknade det inte något jag tidigare upplevt, då dess olika arkitektoniska influenser utgör en slags mosaik av olika kultursfärer.
Innan dess hade jag väldigt dålig uppfattning av Latinamerika rent generellt och av Argentina i synnerhet. Detsamma får jag säga om musiken därifrån. Andra länder på kontinenten har ju blivit uppmärksammade på olika håll – Brasiliens SARCOFAGO, Chiles UNDERCROFT, Perus MORTEM … och så vidare. Däremot hade varken jag eller någon annan i Församlingen hört talas om något band från Silverlandet med de på åttiotalet omtvistade öarna. Den enda musikern vi kände till från Argentina var ingen mindre än VIVIAN BLACK. Och som jag letade efter henne, men hon verkar vara som uppslukad av jorden. Från att ha varit representant för Church of Satan och medverkat i en rad argentinska morgonsoffeprogram verkar hon nu leva en anonym tillvaro antingen i Miami eller i Buenos Aires. Ingen vet säkert.
I alla fall vill jag se till att höra något band från de länder jag besökt. Varför det blev just QUICKFIRE DEUS SOL INVICTUS vet jag inte, men det passar ju bra med tanke på vilken bokstav bandet börjar på. Musikaliskt rör det sig om en slags småarg thrashpizza med alla tillhörande standardingredienser. Några av medlemmarna spelar i de fantasifullt betitlade banden HELLFIRE och RAVENFROST. Jag vet inte vad jag ska säga. Metal är verkligen som musikens svar på McDonald’s. Varthän man sig i världen vänder, återfinns samma produkter. Ibland kan det vara skönt, när ens mage till sist gjort revolt mot den fermenterade hästmjölk jag av artighetsskäl svepte i Kirgizistan. Och några band vet jag har motiverat sin existens med att de spelar musik av samma anledning. Välbekant snabbmat är alltid gott.
Men till skillnad från våldsamt anonym metal upplever i alla fall jag den gastronomiska belöningen betydligt mer givande än den soniska motsvarigheten. Standardmat blir jag för det mesta i alla fall mätt och belåten av. Urvattnad och näringsfattig thrash, döds och black blir jag irriterad, livstrött och slutligen bara apatisk av.
Medan jag har skrivit detta har skivan inte ens kommit halvvägs. Jag är redan så mätt att jag bestämt får ta en tur till vomitoriet. Tack för mig.
Hoppla hoppla! En musikvideo vid min barm! Dock tagen från senaste plattan. /Hatpastorn
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera