Hatpastorns likpredikan

2012 har inte alls varit så tokigt när det kommer till ny musik. Inte tokigt alls. Främst är det de lite större artisterna som lyckats. Snackar vi den totala underjorden har jag inte ramlat över något som verkligen fångat mitt intresse. Det kan ha varit jag som inte orkat gräva tillräckligt djupt i gödselstacken, fast å andra sidan har vi alla en gräns. Har man hört sjutusen DSBM-band med trummaskin och högtravande titlar på svenska typ ”Konformitetens slukande mörker gav ljus till mitt tempel av apati” orkar man fan inte lyssna på ett gäng till i hopp om att nästa släpp kommer att vara helt monumentalt. Den titeln blev för övrigt lite väl bra för att inte användas. Tja, jag får väl ta mitt samhällsansvar och spela in en DSBM-demo bara för att visa kidsen vart skåpet ska stå. Tutorials är ju vansinnigt populärt så varför inte göra en själv. Då har jag något att sysselsätta mig med nu när vädret inte visar sig från sin bästa sida.

Innan vi drar igång med årsbästalistan vill jag bara lite snabbt nämna några besvikelser. ALCEST hade jag höga förväntningar på, men senaste albumet var lite väl såsigt för min smak. Kollegorna i LANTLOS likaså. Ja, jag orkar inte rota fram krumelurversionen av bokstaven ”o”. Band som envisas med att hålla på med bokstäver som kräver mer än en enkel knapptryckning på mitt tangentbord måste bekämpas. ENSLAVEDs senaste har jag inte ens orkat kolla upp. Ett oroväckande tecken då det är ett av mina favoritband, även om inget knäcker ”Frost”. Mina åsikter om VONs senaste giv då? Ja, fanns det något material som INTE behövde spelas in igen är det deras gamla prylar. Senaste given är med andra ord fullständigt poänglös. Ni minns kanske GORGOROTHs nyinspelning av ”Under the sign of hell”, i meningslöshet krossar VON det magplasket. I övrigt kan jag inte komma på några större besvikelser såhär på rak arm. Riktigt genomusla skivor har jag dock hört i överflöd men det kan vi ta vid ett annat tillfälle.

Att sätta ihop tio album är alltid lite av en mardröm eftersom det varierar efter humör. Skulle jag göra en ny lista om låt oss säga en månad skulle den se annorlunda ut.

Skit samma.

Nytt år. Ny lista. Ingen rangordning, bara tio album som gått varma detta år. Ni kan upplägget. Nu kör vi.

MGLA – ”With hearts toward none”.

Föga överraskande hamnar denna högt på listan. Föga överraskande orkar jag inte rota fram krumelurbokstaven som ska vara där istället för ett vanligt ”L”. ”Presence”, ”Mdłości” och Further down the nest” var tre monumentala släpp som gjorde mig fantastiskt sugen på en fullängdare. ”Groza” var emellertid inte alls av samma kaliber, kanske tack vare att det just var en fullängdare och inte en EP. Det höll inte hela vägen. ”With hearts toward none” håller dock hela vägen och är ett strålande exempel på att man inte behöver hålla på och krångla till det i onödan. Enkla starka låtar. Låtar man faktiskt minns. Nittiotals-black metal i sin mest okorrumperade form. Genialiskt. MGLA tillhör det bästa jag hört från Polen sedan FULLMOON släppte sin inte helt politiskt korrekta demokassett 1995. Bara det säger egentligen allt.

BURZUM – ”Umskiptar”.

En fin tradition är att låta Greven vara med på listan. Denna gång med ett minst sagt udda album. ”Umskiptar” saknar många av de element som man vanligtvis brukar förknippa med BURZUM. Det finns exempelvis inga ”snabba” partier eller dubbla baskaggar. Den raka rockskolefyrtakten används dock till fullo och det är sång i stort sett hela tiden. Vid min första genomlyssning var jag en smula skeptisk, men när låt nummer nio, ”Surtur sunnan”, spred sig i mina hörlurar fattade jag allt. Hade albumet börjat med den så tror jag faktiskt inte att jag hade kommit förbi den låten. Så bra är den. I övrigt är detta en grym humörskiva. Antingen ligger man i soffan och verkligen lyssnar från pärm till pärm på mästerverket eller så lyssnar man inte alls. Lite mera rens och lite mindre sång och jag hade jublat ännu högre. BURZUM är alltid BURZUM.

MARDUK – ”Serpent sermon”.

Detta var lite av en överraskning. MARDUK har alltid hållit hög klass, fatta att detta är deras tolfte fullängdare, men jag var övertygad om att det skulle vara svårt att toppa ”Rom: 5-12”. Kul att ha fel för en gångs skull. ”Serpent sermon” innehåller allt jag vill ha när jag lyssnar på MARDUK. Lägg därtill överdjävulskt bra sång och fantastisk lyrik. Digipakutgåvan är en smaskig historia, även om jag önskat att grabbarna lugnat ner sig med de totalt svarta sidorna. Någon fräsig bild eller symbol hade varit skönt att vila ögonen på. I övrigt finns det inte så mycket att säga. MARDUK är alltid MARDUK. Jo, en sak kan jag tillägga. Första gången jag hörde brottarrefrängen på titelspåret kunde jag för min inre syn se grabbarna i NAGLFAR lyssna på samma stycke och unisont vråla ett upprört ”KUKEN!”. Refrängen låter nämligen som något Umeåsönerna kunnat skriva i sin allra finaste stund. Den här gången hann MARDUK först.

MASTER´S HAMMER – ”Vracejte konve na místo”.

Finns det ett band som kan göra mig på gott humör är det MASTER´S HAMMER. Så fort man slår på ett album med dessa tjecker vet man att man har en jävla resa framför sig. I positiv bemärkelse bör tilläggas. OK, ”Šlágry” från 1995 var väl ingen höjdare men i övrigt så får man sitt lystmäte när det kommer till bisarr öststatsblack så fort man spisar lite mästarens hammare. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur ”Vracejte konve na místo” låter, det enda jag kan säga är att antingen fattar man grejen eller så gör man inte det. Jag har digipakutgåvan, köp den du med. Köp en T-shirt i samma veva. Logon är som vi alla vet det snyggaste någonsin. Kul med gamla rävar som fortfarande levererar godset.

WODENSTHRONE – ”Curse”.

Förra året talade jag varmt om SKOGEN. Jag vet att grabbarna släppt ett nytt alster i år vid namn ”Eld”, men jag har tyvärr inte haft tid att lyssna in mig på den. Det lilla jag hört har dock låtit lovande. WODENSTHRONE lirar i samma liga, fast lite ruffigare och med rörigare arrangemang. Rena guldet med andra ord. Som ni kanske märkt hyser jag en förkärlek för halvrörig svartmetall i medeltempo som ibland överraskar med helt otroliga guldriff. Detta är alltså INTE något man lyssnar på i trettio sekunder på Youtube för att sedan skaffa sig en uppfattning. Detta kräver ett flertal genomlyssningar. I slutändan är det värt det när du inser att du lyssnar på ren och skär fjällmagi. ”Curse” är ett strålande exempel på ett album som många kommer att missa bara för att de inte orkar lyssna. Trist, men sant.

BEHEXEN – ”Nightside emanations”.

Efter att BEHEXEN mosat omtalat usla SATANIC WARMASTER på split-skivan de släppte 2008 visste jag att de hade något stort på gång. ”Nightside emanations” är mycket riktigt en dräpare. Ibland vill man bara bli serverad rent djävulsdyrkarvåld och på den fronten briljerar finländarna detta år. Allt från ljudbild till låtmaterial sitter som en sportkeps. ”Nightside emanations” är en giv som passar perfekt om man vill gå omkring bredbent i lägenheten och hytta hotfullt samtidigt som man utbrister i spontana grymtattacker. Uuurgh! Aaargh! Ni fattar poängen. Skivomslaget hamnar i kategorin ”fulsnyggt” och passar musiken exemplariskt då även den är fulsnygg.

BLUT AUS NORD – ”777 – Cosmosophy”.

Konstigt att det inte varit mer snack om denna då det är bland det bästa jag hört på väldigt länge. Faktum är att jag tror att detta är en giv som folk som i vanliga fall inte riktigt fattar grejen med svartmetall kan uppskatta. Som en inkörsport till lite tyngre prylar om man så vill. De två första delarna i albumtrilogin var bra, bitvis riktigt bra, men i jämförelse med del tre bleknar de. ”777 – Cosmosophy” är smått magisk. Detta är även det en skiva som låter som skivomslaget ser ut. Vrålsnyggt. Jag har förvisso inte den blekaste aning om vad det egentligen föreställer, men jag håller med om allt. Vad handlar då den här trilogin om kanske några därute i stugorna undrar. Ja, inte fan vet jag. Jag har läst samtliga texter, välskrivet men stundtals totalt obegripligt. ”Esoteriskt” brukar det kallas i annonser. Rent musikaliskt är det i alla fall inga oklarheter. Köp blint.

HORNS – “Im schein trüben kerzenlichts”.

Enligt Internet släpptes “Im schein trüben kerzenlichts” 2011, men jag fick min skiva detta år så antingen har plattan blivit försenad eller så är det jag som är ute och yrar. Hursomhelst är detta fantastiskt. Vid en första anblick kan man emellertid bli rejält fintad. Snubben bakom projektet kallar sig, utan en uns ironi i kroppen bör tilläggas, Aerzengellus von Dunkelnacht och kommer från Chile. Enligt texthäftet ska majoriteten av hitsen varit skriva på det glada nittiotalet och i tacklistan tackas bland annat gamla kompositörer som Mozart och fan vet allt. Varningsklockorna de ringa. När man väl petar in CD-skivan i spelaren uppför allt tvivel. Jösses, vilket rens. Ljudbilden: helt perfekt. Låtarna, ja det är knappast något jag minns när skivan är slut men extasen som uppstår vid lyssning går inte att ta miste på. Heidenhammer beskrev skivan på följande vis när jag spelade upp den för honom:

Men… Det här var ju rått!

För att komma från honom så är det full pott. HORNS. Köp blint.

WALLACHIA – ”Shunya”.

Ännu en glad överraskning. WALLACHIA var det där norska bandet som var bra men likt förbannat orkade jag inte kolla upp dem närmare när det begav sig. Det var ju dumt. Här snackar vi välproducerad och hyfsat melodisk norsk svartmetall i medeltempo med röriga arrangemang och arg sång och återigen har vi ett album som låter som skivomslaget ser ut. Soligt sött men samtidigt episkt smygdeppigt. Det där uttalandet saknade både rim och reson men det är faktiskt så det låter. Sitter man i soffan och käkar lussebullar och dricker kaffe passar skivan helt perfekt. Det finns en tid och plats för allt. HORNS och lussebullar fungerar inte alls. Tro mig, jag har testat. Tillfredsställ din inre rollspelsnörd och riv på lite WALLACHIA på stereon. När man passerat trettio behöver man inte vara så jävla ond jämt.

LUSTRE – ”Spirit”.

På tal om att unna sin inre rollspelsnörd något riktigt smaskigt rundar vi av med LUSTRE. Jag vet att Nachtzeit släppt en ny skiva i år vid namn ”They awoke to the scent of spring” och den är givetvis bra, men låten ”Spirit” som han släppte på Youtube i sin totala form klår allt. Varför i hela helvetet han inte släppt låten på skiva är bortom mitt förstånd. Har ni inte hört LUSTRE än låter det ungefär som en hypnotiskt repetitiv variant av SUMMONING fast med dammsugarsång. ”Spirit” är en perfekt inkörsport. Tolv minuter stämningsfull magi. Samma melodislinga i stort sett hela tiden. Har man koncentrationssvårigheter och anser att CEPHALIC CARNAGE är världens bästa band ska man med andra ord sluta läsa nu.

Ja, det var tio av de alster som släppts i år som jag uppskattar mest just nu. Plita gärna ner några av era favoriter i kommentarsfältet. Med lite tur kanske man upptäcker något bra som man missat.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 16 december, 2012 at 5:09 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.