Hatpastorns likpredikan

Låt den utan skuld kasta första stenen. Ja, jag står hyfsat långt bak i den kön. I denna likpredikan brukar jag i tid och otid botanisera i artisters mer eller mindre ögonbrynshöjande beteenden, men hur har jag själv gjort när omdömet inte varit på topp?

Gällande katastrofala fotosessioner där man stått i corpse paint har jag stoff nog att skriva en bok. Bara att skaffa skiten var ett elände. Det finns ett ställe i Sundsvall där man kan köpa corpse paint och det är affären ”Skämtsaker & Barnvagnar”. Tyvärr bytte de namn nyligen till något som jag faktiskt inte ens kan komma på hur det lyder. Antar att ”Skämtsaker & Barnvagnar” var ett så bra namn att det för evigt fastnat i skallen. Under 90-talet hade man två alternativ. En vit färg som logiskt nog hette ”Clown” och en svart färg som hette, och jag skämtar inte nu, ”Neger”. Givetvis hade den sistnämnda en nidbild på förpackningen föreställandes en jovialisk afrikan med enorma läppar. Att den tillverkades i Tyskland gjorde inte saken mindre märklig.

Den vita färgen hade en tendens att täppa till porerna så till den milda grad att det hade varit nyttigare för huden att gnida ansiktet mot Dregens ostbågshår. Negern innehöll järnpartiklar så fick man det i ögonen, och det fick man, var det inga problem att se både suicidal och deprimerad ut. Nuförtiden har affären ett bättre sortiment och Negern är ett minne blott.

Under tonåren togs det oräkneliga foton iförd detta kladd men det är ett speciellt tillfälle som etsat sig fast i minnesbanken. Undertecknad samt en god kamrat till mig som jag på den tiden hade otaliga musikprojekt med skulle ta några nihilistiska bilder till något band jag inte ens minns namnet på så vi begav oss uppför ett skogsbetäckt berg som låg i närheten. När det är vinter i Norrland finns det stora chanser att det är minst sagt svalt ute och denna dag var inget undantag. Med bar överkropp och nitar till förbannelsen dyrkades döden medan frysskadorna sakteliga gjorde sig påminda. Efter att pocketkamerans magasin på 36 bilder var slut tog vi oss huttrande hem till mig där vi fortsatte att skapa stor magi i Fasttracker. Då liksminket satt som berget var man tvungen att slå loss möget från huden med en blöt handduk och som den hopplösa tonåring man var hängde man tillbaka det vattenabsorberande tygstycket på kroken i föräldrahemmet utan en tanke på morgondagen.

Djupa suckar hördes morgonen därpå då morsan skulle till jobbet och märkte efter avslutad dusch och torkning att hon var helt grå i ansiktet. Själv låg man dödssjuk i sängen efter att ha sprungit omkring halvnäck mitt i vintern så jag minns faktiskt inte hur min förklaring till detta färgrika fenomen löd.

När filmen till slut var framkallad visade sig att vi glömt ta bort linsskyddet.

Några jävligt usla spelningar har man under bältet med. Runt millennieskiftet skulle det framföras burdus tonkonst med ett black metal-band jag spelade i på den tiden. Platsen var den beryktade Smack-festivalen belägen vid någon nudiststrand bortom Timrå och för att göra detta ännu mer suspekt var Camilla Henemark någon sorts konferencier för hela spektaklet. Jag undrar verkligen vad hon tänkte när hon tog det giget. Hon kanske hade fått nog av att snaska rojalistiskt kön och ville komma ut till obygden ett tag. Vad vet jag? Givetvis fanns det inget backstageområde så vi fick trängas i en bajamaja där festivalens enda spegel var placerad för att få på oss både ”Clown” och ”Neger”. Vad som sedan skedde kan enklast beskrivas som en total mardröm.

Att spela med bar överkropp i Norrland på sommaren är inte att föredra. Det är gott om mygg här. När jag i ögonvrån såg gitarristen åma sig likt sångaren i CELESTIA på grund av att en blodsugare stor som en pterodaktyl nafsat sig fast mellan skulderbladen visste jag att detta skulle bli en lång kväll.

Basisten vägrade ha corpse paint så han hade bandana och ett par pilotbrillor på sig istället. Jag behöver inte säga mer.

Trummisen valde att cirka två minuter innan giget stoppa i sig prestationshöjande medel för att öka uthålligheten. Tyvärr började de verka EFTER spelningen och han låg med hjärtklappning halva natten. I tron att tabletterna skulle verka på en gång spelades första låten i ett hysteriskt tempo varpå ett cymbalställ välte över virveln och vad som sedan följde var utan tvekan den mest intoleranta och hatiska trumattacken jag hört sedan VELES opus ”Night on the bare mountain”.

Spelningen avslutades med den största slakten av SATYRICON i världshistorien. Det kan mycket väl vara så att ”Rebel extravaganza” lät som den lät bara för att de ville distansera sig från vår ”tribut”.

Lägg därtill ett uruselt ljud både på scen och ut till publiken, ett gage bestående av en bränd hamburgare, en storfylla i skogen med folk från SORHIN och BLOT MINE och en inspelning av giget som plågsamt minne för resten av livet.

Nä, detta får vara katarsis nog för den här gången. Det finns egentligen oändligt med saker att förtälja. Allt från ödesgig i Sunne till övernattningar i danska porrfilmsstudior. Dödslängtan i Slovenien till dålig stämning bland italienska nazibikers. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

/Hatpastorn

This entry was posted on 11 mars, 2011 at 9:53 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.