Hatpastorns likpredikan

Att ha en nära relation med Hatpastorn är inte lätt, det är inte heller alls svårt, men jag kan inte heller säga att det är oproblematiskt. Vi har flera gånger blivit påkomna, inte sällan av oss själva, med att beställa skivor mer i kvantitet än sådär uttänkt styckvis och omsorgsfullt. Ett par hundra euro byter snabbt konto och någon bättre behövande i företrädesvis östra Europa skickar det som vi tror oss bättre behöva. Det är i alla fall tveksamt om den så kallade musik vi sedan mottar faktiskt är bra, oftast inte, men den har under bråkdelen av en sekund varit intressant nog att väljas ut för närmare granskning och hamnat i en beställning. Allt är väl frid och fröjd med detta och viss sans och reson har väl ändå funnits fram tills nyligen. Hatpastorn fick ett skov och hade den goda smaken att rensa ut och rata en hel jävla pappkasse med skivor som han trodde att jag bättre behöver. Inga pengar har bytt konton utan detta skall alltså betraktas som ren välgörenhet och jag förväntas därmed stå med skinnvästen i hand, tacka och se glad ut. Alla mer eller mindre välvilliga gudar vet att jag inte behöver fler skivor men det kittlar ju ändå någonstans mellan anus och galpinne över att få dyka ner i påsen och se vad i helvete som rotats fram. Det är lite kul, det skall erkännas, men som vi alla vet så är underbart kort. Oerhört mycket kortare än Povel Ramel någonsin kunde föreställa sig när han skrev sången med samma namn 1955 ty han hade då aldrig hört en ton av vad som nedan kommer avhandlas. Povel Ramel vadade aldrig i Hatpastorns ratsjö.

Jag borde inte göra det här men jag fick ändå en idé att som hämnd(?), återbetalning(?) eller ge igen osten men etter mögligare tvinga Hatpastorn att publicera min text om allt elände och då försöka dela min oglädje när jag i a f försöker skriva något om varje skiva av de som fanns i påsen. Detta hänger dels ut Hatpastorn som har ägt dem men räddar honom samtidigt som givit bort dem …till mig… och vad jag gör med dem återstår väl att skåda i kaffesumpen som redan efter att ha skrivit bara det här stirrar tillbaka på mig med illavoret varsel. Det är risk för att det kan bli en aning gnälligt och raljant men på den nivån har vi väl alla släppt igenom text om musik förr? Det finns ett problem som dock bör belysas. Av alla som kunnat skriva om metal, för det är till största delen det som fanns i påsen, torde jag kanske vara den minst lämpade. Jag gillar inte metal, eller, det är komplicerat men låt oss säga att jag i princip bara gillar black metal och då en bråkdel ens av det. Om jag börjar måla in mig i ett hörn här med att säga att det eller det är bra eller inte så vet jag dels att smockorna hänger i luften och dels att ger man fingret så tar folk snart hel armen. Jag älskar demon och första skivan med Sadus men säger man det till någon så kommer de hem till en i Municipal Waste-tisha och ”fräcka” gymnastikskor nästa gång för de ”trodde jag gillade thrash” och skall imponera. Det är samma visa i flera läger och därför säger jag hellre kategoriskt att jag inte gillar något, kanske en slinga på en Depeche Modelåt, än råkar hamna i en situation där jag förutsätts att rådigga, en hel DUBBELCD Best of Depeche Mode och förväntas kunna alla texterna. Huvva.

Jag vet således väldigt lite vad som är bra för den som uppskattar all jävla life metal, ljusdyrkande åka bil-rock, palm mute-chugga chugga och i crashkomp dränkta tomma löften om min egen bortgång. Det blir inga långa utvik och för det mesta inga jävla länkar utan för den som vill förstå vad jag genomlidit till och från jobbet på E18 en längre tid så får ni vara lite kreativa i er självdestruktivitet och leta upp skiten själv. Då det handlar om en större mängd skivor så kommer det också att bli flera delar är jag rädd. Mot Berusalem!

Cold Colours – The great depression (Sleaszy Rider Records 2011)

Allroundmetal från USA… iskylan… Det som ljudteknikern spelar starkare än något annat när man anländer till ett spelställe, lönlöst försöker prata med bokaren, och det för att vederbörande såklart spelar i bandet. Det är mycket testosteron här och skulle man lite ovarsamt tralla på gitarrsolona så skulle det få den mest modstulna klittbäraren att gå upp i brygga till allas förvåning och förvirring. Fy fan, detta är kallt.

Diary Of Secrets – S/T (Sleaszy Rider Records 2013)

Jaha, heavy/powermetal från Grekland. Det är lite som chips. Chips som en del av fredagsmyset (bara ordet får mig att klökas) som blivit en del av någon slags folksjäl och hör ihop med familjeunderhållningsprogram på TV där vuxna människor leker på bästa sändningstid. Det är inte ens en utmanande smak utan kan bara tuggas mer som en majskrok än ett ordentligt Wasa sportknäckebröd.

Diary Of Secrets – Back to the start (Sleaszy Rider Records 2014)

En ep med fler låtar från dessa chipsmästare och för att än mer minska allt tuggmotstånd har de här klämt in en akustisk version på en av sina monsterhits. Har man oturen att sätta skivan i en dator så utsätts man även för en video. Det tänker jag fan inte göra för jag har redan sett nog av de datoranimerade beläten som skall vara omslagsdesign. Om de så bara hade bjudit på en diarré av sekret istället så vore ingen mer glad än jag.

Swan Christy – Black is the white color (Black Lotus Records 2001)

Grekisk gothrock. Inte nog med att de i albumtiteln medger att de är totalt färgblinda med att kalla svart för vitt utan de har även anammat ett engelskt uttal med så många extra diftonger att sången mer låter som parningsläten hos ett djur som verkligen bara behöver ligga men inte förstår det själv. Det i sin tur är nog en jävla tur för smaka på dessa låttitlar: Because a motherfucker said so, Salt penetration, Useless chair occupator och I am in hate with an alien. Dessutom heter låt tre 8?. Är det en ovisshet om i vilken ordning vi har kommit överens om att siffrorna skall vara? Så dumt, bara så dumt.

Akerbeltz – A wave of darkness (Millenium Metal Music 2000)

Den här skivan hade jag faktiskt lovats då jag eftersökt den länge. Att Hatpastorn själv inte förstår den är en gåta likt fader Fouras om vilken av sina tre resor Columbus dog på. Självklart svarade spånet till tävlande att den gode Columbus dog på den andra… Detta är däremot Akerbeltz första resa och jösses vad det lever om. Otroligt arrogant inställning till ton och samspel, med sig själv, vilket är helt perfekt då jag har så svårt att förstå att den dagen då Hin Håles legioner anländer så lär de inte göra det i perfekt uppsatt musikhögskolanhästsvans och närmast frisksportigt sätta varenda synkop i takt. Min absoluta åsikt är att black metal måste vara skitigt och att hela tiden vara på randen att tippa över. Jag skulle inte skriva långt här men detta är bra och inte bara för att det är att greppa efter halmstrån på den spanska svartmetallhimlen utan på riktigt ett bra komplement till Judas Iscariot och tidig Immortal. Extra högt betyg för att man inte kan bli påkommen med att nynna på ett enda riff. Traditionsenligt så har vi även en Lilith på ”Backing vocals, first speach and witches screams (session)” och det är tydligen noga med vem som gör vad för den gode Akerbeltz själv spelar ”drums, guitar, lead guitar, bass, lead bass, vocals, backing vocals, effects and second speach” vilket inte framgick annars av den något prövande ljudbilden samt att Lilith enligt tacktalet är ”My infernal punisher, eternal wife” och kanske därför också sätter sina och sin makes gränser…

Through Art – Kamaswami (Sleaszy Rider Records 2011)

Otroligt orättvist att vara nästa man till rakning när Akerbeltz just satt ner skåpet. Då är det inte lätt att vara Serbiens numetalinspirerade Opeth och tro att man kan plocka poäng hos en surgubbe med påtagligt söndertrasad magmun. Refränger med crashkomp och perfekt smattrande baskaggar till närmast fusionanstruken gitarronani… jag vill inte vara den som torkar upp i studion efter detta…

Inedia – Aritmia // wasteland (Sleaszy Rider Records 2016)

Aj aj aj, postrock och death metal… Tänk om det ändå var så lockande som när folk spratt av nyfikenhet och betalade för att få se ”skäggiga damen”.

– Ser du min son. Här har vi en dam som fan ta mig har lite skägg. Titta noga för sådant har vi minsann inte hemma i vårt bakvatten till bruksort som kommer att systematisk nedmonteras när kapitalismen segrar!”
I Italien 2011 på en Musik Direkt-tävling i typ Milano sade samma fader till sin entusiastiske son:
-Titta noga på de av ungdomen lidandes pojkarna i bandet och deras svartfärgade snedluggar, tighta byxor och kajalsmink. Jösses vad de kan spela exotiska rytmer och leka med kantslag och häftiga effektpedaler. Om några år när fascismen kommer åter så kommer vi systematiskt att utrota dessa influenser och tacka FAN för det…

Desert – Star of delusive hopes (Sleaszy Rider Records 2010)

Power metal från Israel. Hur kan det vara att alla dessa band har en miljon medlemmar när man själv har svårt att hitta en trummis som inte skall slå en massa vindspelsklink på klockor och insistera på att baskaggarna skall låta som en skrivmaskin? De är liksom sex Dressmanreklamuppklädda män här som till höres delar samma vision om att ha ett allsångsmetalband med synt inställd på Van Halens Jumpljud. Hur är det ens möjligt? Och nu insisterar de dessutom på någon piratsångsinspirerad avslutning på sin kanske mest önskade låt Letter of Marque. Det här är så olidligt att det känns som när man trött som ett as förväxlar tops med piprensare och kör in med full kraft i örat. Jag hatar detta.

Hedon Cries – Hate into grief (Sleaszy Rider Records 2003)

Grekisk doom. Det lite udda bandnamnet skall nog förstås som att Hedone, grekisk gudinna för njutning och lycka, gråter. Det finns dock en motorcykelhjälmtillverkare med samma namn och det kan nog bli en del tandagnisslan om de inte håller måttet så jag är öppen för båda tolkningar här. Man vet ju själv hur jävla ont det gör att ramla med en vanlig cykel. Med eller utan hjälm. Skivans titel är lovande och första spåret är välavvägt döpt till …Grief. Det är syntpiano och en grek mumlar på om vad vi får anta är motorcykelolyckor med undermålig hjälm från Hedon. ”My frozen veil” liksom. Exakt hur ledsen han var är dock tveksamt eftersom låt två börjar med galopptakt! Hur kan en låt som heter To heaven I send my feelings börja i galopptakt när den då alltså insinuerar att motorcykelolyckan gick så illa att jordelivet tog slut? Galopp!? Suck.

Galoppen till trots så är detta inte jättedåligt. Jag gillar absolut så kallad romantisk doom som såsar på och inte kommer någonstans, till och med när låtar heter The tragic light of a crying sunset. Jävlar vilka böljockar och lipsillar detta måste vara. Spana även in deras tidigare orkester Lachrymal Gland, det vill säga tårkanal, vilket väl får anses vara ett än mer märkvärdigt bandnamn? De öppnar sin demo med den, i förhållande till det magiska omslaget, otippade låttiteln Holocaust som får mig att vakna till. 

In Memory – Intoxicating mind (Sleaszy Rider Records 2003)

Progressive metal från Italien. Den här skivan är så tråkig men en stor eloge till Laura Scappini som sjunger riktigt vasst trots äckelrockattityden. Progressiv rock är fan ett stort problem, en massa alldeles för spelglada onödigt kompetenta musiker spelar för glatta livet och tror ofta de upprätthåller en tradition av musik som hade sin upprinnelse i slutet på 60talet. Själva ordet progressiv ger oss en ledtråd och varning. Är inte synonymen framstegsvänlig så jävla life metal det kan bli? Dessutom var, så mycket man nu kan avgränsa det, rörelsen av progressiva rockband på 60/70talet inte en stagnerad genre utan utmärkte sig och utvecklades kanske främst i just en framåtverkande riktning och motsatsen till stagnation. I dag och sedan typ 50 år snart så verkar det finnas en tro på att om man bara låter som tidiga King Crimson så spelar man progressiv rock. Jag skulle säga att det är den yttersta formen av bakåtsträvande snarare och kanske borde jag hylla det just därför? Nä, In memory behöver mindre framåtanda och sluta tycka att det är så förbannat roligt. Kanske man borde busringa in lite dödsfall av närstående innan nästa inspelning?

Ez livin´- Firestorm (LZ Records, Sony, Sleaszy Rider Records 2014)

Hårdrock rätt och slätt och med det bandnamnet så antar jag att de lyssnat en rejäl dos på Uriah Heep vilket väl inte skall anses vara dåligt i min bok i alla fall. Det är inte heller något direkt fel på detta men det är inte min kopp te, särskilt inte med denna ljudbild istället för live. På tal om live så påminner musiken mig om en anekdot från livet på vägarna som musiker. Jag hade spelat i Belgrad och vanan trogen var det ju skönt med lite frisk luft efter genomförd konsert. När jag kommer ut från spelstället möts jag av vår sångare som är blek som ett lakan i nunan och nog gör helt rätt i att lätta på trycket från vår middag som bestod av kött, kött, kött, kött och en halvfylld fruktskål. Han hade också berusat sig rätt kraftigt tror jag så jag kände att jag kan stå kvar och se till att han inte hamnar på avvägar. Resten av bandet kommer förbi och annonserar att de skall gå till puben vägg i vägg för att lyssna på Whitesnake. Okej tänker jag, låter ändå rätt rimligt. Efter dem kommer också en lokal förmåga i full vinterkamouflageklädsel, givetvis asnitad. Tyvärr tar han sikte på mig och då börjar hans tårar rinna som en vattenspridare och käften börjar glappa som telekablar i en delad replokal. Han förklarar gång på gång att vi var bäst och ”You sing with war and I have been war!”. Jag är inte okänslig på något sätt men där och då kändes det som vad jag än sagt så har jag ingen aning om vad jag pratar om. Såklart har han upplevt krig och det är enligt hans och andras utsago rent för jävligt men jag kan inte göra något här samt att med sångarens vulkaniska kräkljud i andra örat börjar jag svettas sådär på näsan som jag kan göra när det bli läge att dra tyngdtäcket över mig. Det gör jag inte. Jag säger tack för sjuttiosjunde gången till mr War och drar iväg sångaren in till stället som skall ha Whitesnake på menyn. Det har de, så in i helvete. Jag har sett Whitesnake live och detta var inte alls mycket sämre. Kanske tvåa eller trea på Whitesnakelistan ändå. Deras främsta snedsteg var väl att spela Baby you can drive my car av Beatles mitt i sitt set och ALLA på puben skall plötsligt på toaletten. Ett av de snedsteg som EZ livin´ gör på sin skiva är att de har spelat in en fruktansvärd cover på Uriah Heeps låt Easy living och den är sämre än W.a.s.p.s redan tveksamma försök. Inte så kul att ni håller på EZ…

Territory – The curse (Sleaszy Rider Records 2014)

Heavy/thrash metal från Uruguay. Är det möjligen bara jag som börjar känna att det kanske vore skönt om skivbolaget Sleaszy Rider Records dött redan i barnsäng? Det här låter lite som svensk västkust, lite som Metal Church och samtidigt som USA. För lite Uruguay…Sluta.

Wykked Wytch – Nefret (Demolition Records 2004)

Här skall jag vara ärlig och säga att jag tog den här skivan ifrån Hatpastorns ”ratpåse” som råkade stå i nära anslutning till där min påse stod. Jag var nyfiken på denna orkester som jag ändå sett i otaliga annonser och säljeslistor genom åren. De skall ha dragit igång 1994 och då kanske de var bättre än här 2004.  Jag kommer ju att kolla upp debuten en dag men i detta fallet är det nära att nyfikenheten inte bara dödat utan även steglat katten… Black/gothic metal med en lätt ”mellanöstern”influens. Det låter ibland lite som Cradle of filth men inte med den passion som de alltid styrt sin skuta vad man än tycker om resultatet. Jag tror att sångerskan Ipek Bilgin är från Turkiet ursprungligen men här har de valt Florida för att banda sina kanske inte så turkisk-regeringsvänliga hädesvisor. I alla fall har hon släppt två singlar där 1978 och 1979 och de är garanterat bättre då jag inte alls är främmande för gammal anatolisk pop när den tarmen suger. Det här var ju alldeles lysande:

Hannibal – This is U (Sleaszy Rider Records 2006)

Grekisk heavy metal men det är farligt nära någon slags Faith no more-sörja och ja det är hälsovådligt att fördjupa sig här för det kommer sluta med att jag har sönder något. Överlåter därför recensionen helt till min dotter som kallt sammanfattar det med: ”Behöver mer ballerinamusik och sångaren låter som en bäbis.”

Solar Fragment – A spark of deity (Sleaszy Rider Records 2007)

Tysk power metal med fantasytexter. Till mångas förvåning har jag alltid försvarat Blind Guardians tidiga karriär och gör det fortfarande men det är inte samma sak som att jag kan svälja dessa landsmäns floder av blodblandad säd. Det är inte speciellt dåligt egentligen men absolut inte speciellt kittlande. Tror jag vill säga att det påminner lite om The weird Slough Feg men det hjälper inte heller för trots att jag liksom ville gilla dem en gång i tiden så blev det inte så. Jag vill inte ens gilla Solar fragment och det blir inte heller så.

Manzana – Babies of revolution (Dynamic Arts Records 2008)

Finsk grunge-rock metal och här finns minsann ett promotionA4 med säljande information om skivan. Hur kan det gå snett när ”A Manzana a day keeps the doctor away! But be aware, it´s not all just nice and fresh. It can also be poisonous, raw, forbidden….and delicious. Have a bite! If you dare.”? Vem sitter och skriver den här skiten och vem fan tror att det fungerar att göra bort sig på det viset? Eller fungerar det och jag bara inte förstår maskineriet bakom? Det hotas även med att musiken är revolutionär ”…will take its place in revolution looking from any aspect whatsoever: e.g. energetic and top catchy choruses are band´s core know-how.” men om Manzana skall leda revolutionen så är jag frivillig och först i kön till befrielsen under bilan för politiska motståndare. Fy helvete vad detta gör mig förbannad.

Sisters Of Mercy – Greatest Hits Volume One, Vison thing & Floodland (Merciful release 1992, 1990 & 1987)

Dessa skivor bad jag själv om vid ett tidigare tillfälle av Hatpastorns utrensningsskov. Jag är väl ett ganska stort fan men med åren allt mer av det som är gjort före första albumet, hört det förr?,  och alltså inte alls det som finns på just dessa skivor. Däremot är detta inte alls dåligt men kräver ju stora solglasögon, en skinnpaj mot bar bringa och att stänga spjället på vedspisen så att rummet fylls med rök nog att skymma all sikt. Det är så svartrockarna lever och jag med dem när det känns äkta nog. 

:of the wand & the moon: – Lucifer (Euphonious Records/Prophecy Productions 2003)

Den glada neofolk-hatten är genomvåt av hällregn och den redan från början hjälpligt stämda akustiska gitarren har skapat nya klanger halvfull med vatten och av ett så frenetiskt trubadur-på-pizzeria-komp att den liksom inte vill mer. Det är som att räkna får att lyssna på denna skiva fast om man givit dem Rohypnol innan så de liksom i slow motion inte ens vet åt vilket håll de skall skall släpa sig. Helt otroligt att mannen dessutom heter Kim Larsen och är dansk… det finns så många skämt här men jag orkar inte då jag har lungorna fyllda av rök från vedspisen från recensionen innan och närmast identifierar mig med ett får på Rohypnol.

X-hells – Subterranean stories (Lucifer rising records 2001)

Thrash, heavy, industrial metal producerat av ingen mindre än Steve Sylvester som också släppt skivan på sin label. SS har fingrarna så långt ner i syltburken här att han till och med har gjort logo, layout samt artwork för skivan och det ser såklart helt för jävligt ut. Det är fruktansvärt, det är sådär så man vill köra av vägen bara för att få tänka på något annat ett tag. Någon, jag gissar på SS, har klottrat lite i skivans tillhörande häfte och där får vi bland annat läsa ”The true is inside you”, ”When the donkey see the angel, we are blind!”, ”What is black what is your?” samt ”…when the panter is in the cage…” alltså fullt av livsvisdom vi aldrig klarat oss utan. Musikaliskt låter detta som ett av klottret något modifierat till ”…when the Pantera is in the cage…”.

Lust – In the name of pleasure… in the name of lust (American Line Productions 2001)

Mexikansk black/thrash. Nej jag absolut ingen lust…eller pleasure…

Siegfried – Drachenherz OCH Eisenwinter (Napalm Records 2001, 2003)

Pang! En promodubbelmacka med Österrikiska Siegfried och detta från Napalm Records som såhär långt lyst med sin frånvaro i goodie bagen. Det är i sig lite oväntat för både jag och Hatpastorn har blint köpt giv på det bolaget helt utan konsekvenstänk genom åren och det i sin tur har inte ökat i antal skivor man behöver ha med sig på en öde ö och kanske därför borde de ha hamnat här. Först och främst vill jag, som vid alla tillfällen, få in en rad om att Moonbloods demo Siegfried (Die Sage vom Helden) från 1995 såklart överträffar allt vad dessa nymodiga Siegfried kommer att presentera. På Drachenherz har man lyckats få in ett virveltrumsljud som låter närmast identiskt med mitt första trumset. Det var ett kraftigt tilltag av ord. Trumsetet var egentligen ett gäng trälådor med masonitbotten, grytlock och en klassisk lingonsyltsburk i plast. Om man spelade på detta med diskborstar, var ca fem år gammal och ensam i lekstugan, där det var uppbyggt, så såg i alla fall jag bara Roger Taylor från Queen i spegeln. Så låter alltså Siegfrieds virveltrumma och det är kanske inte utan att det är lite komprometterande. Sånginsatserna är av klassisk Skönheten och odjuret typ men det funkar inte alls. Det är lite som den där TV-serien med Linda Hamilton i kloakerna snarare än Jean Cocteaus underbara version från 1946. I ena fallet så försöker båda bröla utan dynamik och hänsyn och i det andra är det lite mer av ett samspel som bygger upp en vettig dynamik och förståelse för parternas olika funktioner och behov. Apropå sång så låter för övrigt den manliga sångaren på Eisenwinter mest som när min gode vän Irminsul Sverdmester på fyllan har råkat imitera Steve Sylvester, alltså något spända stämband, dålig engelska och mycket desperat knullvilja i rösten. Lika desperat i rösten, fast inte efter kopulation, har jag alltid svarat de otaliga psykiatriker och psykologer jag mött genom åren att Nej, jag tänker inte fokusera på det som är positivt i sammanhanget för det blir inte bättre och inte heller blir det bättre för Siegfried som närmast är en lager på lager-dagobertmacka som svämmar över och dränks i hybris och stark sås.

Rossomahaar – Quaerite lux in tenebris… (Xtreem Music 2002)

Skall man spela folk/black/thrash metal måste man ha ett bra namn. Det måste man kanske alltid men dessa ryssar gjorde vad de kunde och ja, det blev som det blev. I alla fall för mig som lyssnade till svenska som hemspråksundervisning så gör Rossomahaar det inte lätt och jag kan inte sluta tänka på rosfeber, Sommaren med Monika och Sahara. En rosfebersommar i Sahara med Monika. Man kan nog ha det bättre. Och sämre. Enligt säkra källor på internet så skall Rossomahaar vara en ordlek på ”rosomakha”, det ryska ordet för järv. Otroligt djärvt. Kanske borde de sluta med ordlekar och andra lekar? Att spela metal är ingen lek, det är blodigt allvar, bör vara. Basisten fattar inte alls och spelar dur och Allan helt ogenerat. Ingen tar ansvar här riktigt, skutan sjunker och alla vi som har spelat i skolorkester i plantskolan får ett smärre andningsuppehåll när man på spår fyra har snott riffet från When the saints go marching in. Har då Satyricon snott ifrån Rossomahaar till introt på sin självbetitlade skiva eller helt enkelt också spelat i skolorkester och känt att det är dags att ta upp den där gamla floor fillern? Jag bara frågar…

Hellfire B.C – Birth of the nuclear age (Sleaszy Rider Records 2002)

Grekisk thrash metal med hard core-sång och rock´n´roll-solon. Om ni undrar hur jag mår av detta, tack för jävligt, så är det inget mot hur min cdspelare snart kommer att vägra öppna luckan för att bli matad med mer lungmosliknande teratom till tonkonst. Här var det som vanligt ovanligt mycket gott om ont om bra riff som min kära morfar skulle uttryckte det. Saligt varde hans minne och illa dolt förakt för pasta, rådjur och byråkrati. Inte utan att man undrar hur Hellfire A.D. kunnat eller kommer att låta när det skall bråkas om bandnamnet men alla vill spela.

Enemynside – In the middle of nowhere (Sleaszy Rider Records 2008)

Italiensk thrash metal enligt marknadsföringen men låter mer som en numetalversion av Metallicas Load och det gör fan riktigt ont. Det var någon dåre en gång som påstod att saker bara gör ont i början. Låt oss testa det på Enemynsides kometalbum här. Jag låter skivan gå och ser om smärtan eventuellt avtar…

5 min

– Zzzz

10 min

– Aaaaajjjjj!

15min

– Nä men vafan det här går bara inte, börjar gör för jävla ont…

20 min (men känns som 120 min)

-Märker att jag kört in naglarna i handflatan för att avlasta smärtan och för att ens kunna sitta kvar på stolen och inte slita ut skivjäv….NÄÄ nu är det hockeykörer… matas hellre med min egen lagrade ljumskvamp än lyssnar vidare nu.

Ares – Divine creation (Sleaszy rider records 2015)

”Melodic death metal” från Japan. Sätter genren inom citationstecken då jag anser beskrivningen vara en oxymoron och enfaldigt vansinne. Mer om det en annan gång för nu har jag tänt en kamomillrökelse i hopp om att få ner pulsen en aning efter Enemynside ovan. Vad är Enemynside för ett jävla bandnamn förresten? Trion Ares bestående av bröderna Higashimura och kompisen Keiji Yanai har här valt namnet på krigets gud i det antika Grekland. Det var kanske lite att ta i då det närmaste krig jag kan uppfatta här är ett vämjeligt bidrag till det så kallade ”loudness war” som pågår i perioder och förstör alla ljudbilder. Kompositionerna låter mest som att någon lagt distortion på ett soundtrack till Megaman och låt mig inte börja raljera över tvspelsinfluenser i metal och det omöjliga i att få ett flipperspel att kännas eller låta det minsta som vår efterlängtade herre och befriare Satans ankomst. Nej, bara nej.

Deva Noctua Entropia – Be SinKing in Marshland (Sleaszy Rider Records 2005)

”Melodic black metal” från Grekland… bara där. Eller Grekland har absolut bra svartmetall men den är framför allt inte melodisk och inte Fan döper de album till Be SinKing in.. any jävla land. Killarna i Deva noctua entropia har absolut gjort både sina läxor i instrumentlära och presterar gott i ensemblekunskap även om gitarristen Alchemist, skönt ändå att ha en jävla alkemist i bandet, kunde skippat några av sina riff från Trey Azagthoths papperskorg. Texttema för bandet anses vara ”feelings” och det är ju allt annat än en begränsning så kanske är det värt att läsa några rader och se om det går att förstå vad en SinKing in Marshland nu kan tänkas vara. Jag citerar därför hela texten med bibehållen interpunktion till låt ett här:

He who spoils wise and great
muggy multiform and muciferous so clean so fresh in muddiness in concrete mines exist supreme supplicants i am he who spoils wise and great oh my god he is so many the judge is raper the spikes is horn in grey zones the infirm and tasters are spineless and semicircular a natty heritor of two dimensions the only know to pacify the spoiler pox and bright preconceiving surpassable incest cruel summer under black sun i don´t want the cure from you morphine my mind one day i drink water as water once i return as a night at night deceive the war whore and kill much more than she does release like snowstorm and cover the marshland

Jag har absolut ingen aning om vad textförfattaren här vill berätta men om det är känslorna hos någon i bandet så hoppas jag att vederbörande får den hjälp som obestridligen tycks tarvas… kära nån.

Nasty Whores – s/t (Sleaszy rider records 2014)

Snabb replik av Hatpastorn. Att göra ett Google bildsök på det här bandnamnet för att få tag i detta skivomslag … det var tur att jag inte gjorde det på jobbet. Bra drag i Internet!

Italiensk glam-hårdrock. Fan skall veta att jag älskar Italien för en jävla massa olika saker men glammig hårdrock av detta snitt är inte en av sakerna. Utan vidare omskrivningar så är det väl väl bara att ta en titt på den mästarpoesi som här tonsatts:

”Get on your knees, get on your knees
look in my eyes, make me feel free…

…get on your knees, lick all my tears

Virgin unknown, you reign on my soul
you´ll bring me the fever

If you… Get on your knees…”

Jag är inte pryd. Inte alls pryd och texter på ett sexuellt tema är absolut inga problem utan snarare otroligt hur det ibland kan undvikas. Har någon hittat en endaste sexuell referens i en Blind Guardian-låt? Det måste vara de absolut torraste snubbarna i hela metalhistorien som droppar både Cowardly lion och Peter Pan helt oproblematiskt men inte ett ord om sin eller någon annans libido. Jag är också ett stort fan av W.a.s.p. även om de dippade helt otroligt på 90talet och har väl egentligen knappt återfått formen varken i midjemått eller låtkvalitet än. Det här har ingen bäring, det är så förfärligt osexigt att inte ens min yuccapalm orkar stå hela skivan igenom. Sångaren, Duke q, påminner mig dessutom om Bruce Dickinson och där skrumpnar till och med min annars så ståndaktiga svärmorstunga. All puns intended, även om jag tack och lov inte har någon svärmor död eller levande. Jag avskyr Bruce Dickinson så var det med sagt och Nasty Whores kommer inte långt efter på listan för avsky och utvisning.

Ablaze My Sorrow – Anger, hate and fury (No fashion records 2002)

Kan väl knappast vara en okänd fågel hos läsaren av detta dokument. Däremot är det inte ett skit bättre. Det är helt fruktansvärt i mina öron men jag kan ha frågat efter denna skiva av någon nyfikenhet eller i ett No Fashionkomplettistskov. Det är ett lysande exempel på hur en stor del av Sveriges västkust låter och inte alls kan göra metal som passar mina öron. Det finns säkert undantag men detta är så absolut inte min kopp te. Fullt av livsdyrkande åka-bil-riff, chugga chugga-gitarrer och extremt trallvänliga melodier. Det är bara den med nyfikenhet och vilja hårdare än pannbenet på Fan som fortsätter att kolla upp band efter band mot ett bättre vetande.

A Canorous Quintet – The only pure hate (No fashion records 1998)

Behöver kanske inte heller presenteras alls för läsekretsen. Märkligt nog har jag inga som helst problem med denna orkester. Föredrar ju helt klart första epn As tears från 1995 men jag kan faktiskt lyssna även på detta utan att kräkas blod. Jag råkade böla över att jag hade hack i mitt exemplar och vips så fick jag ett nytt i denna magiska påse av ett Underland som skulle fått Alice att frivilligt tappa greppet med blott vansinnet som tröst.

Nu tar jag en paus och kommer fortsätta med andra hälften när jag får en chans att stå rakt utan att se svarta fläckar i synfältet och känna oförklarlig yrsel hemsöka mina dagmardrömmar…

Nekrophileas Fogg 2023 0120

This entry was posted on 29 januari, 2023 at 2:14 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.