Heidenhammer och Sagan om Tribal Ink Inc

Från Internet:

Rap-Rock / Nu-Metal (Modern Rock) band from Sweden.

The band formed in 2002, with their first up to date only album ”Surrounded by Freaks” debuted in 2003. The Swedish TV channel ”TV” 3 ran a contest looking for musicians to build a rock band. The show was called ”Wannabe” and the TV viewers could follow them from week to week how a band slowly took form. The five guys who won became Tribal Ink. They got the chance to do some gigs and record a single, called ”To My Face,” which didn’t sell very well. Their label still wanted the band to record a full length CD anyway.

Tribal Ink gained underground popularity because an unknown fan mislabeled several of their songs on many P2P file-sharing networks as songs from Linkin Park’s then upcoming album Minutes to Midnight. Since May 2008 the band began a period break with their vocalist Funky Dan involved in the alternative metal band Jupither at the moment. No word yet if the band decides to continue recording the album.

Kopplingen till black och death metal? Synnerligen svag, i form av basisten Uffe som var trumslagare i Impious från Trollhättan. Men den tunnaste länken i kedjan är också en länk.

Det hade varit på tapeten länge. I cyberrymdens allra mörkaste vrår hade det viskats om att Strix Television under djupt hemlighetsmakeri hade börjat titta över rättigheterna till sitt gamla material.

Den senare tiden hade inte varit nådig mot det en gång så starka tevebolaget. Under Jan Stenbäcks beskyddande armar hade Strix under framför allt nittio- och nollnolltalet lyckats växa sig till en gigant i den svenska underhållningsbranschen. Med en given time slot under veckans alla dagar hade TV3 gett deras samlade produktion tittarsiffror som vid tillfällen nådde ända upp till stratosfären. Och vice versa.

Men det var då det. Visst existerade fortfarande bolaget. Visst slöt familjerna till viss del fortfarande upp i sofforna inför det stundande fredagsmyset för att bevittna deras senaste kreationer, men det var ändå inte riktigt som förr. Något behövde göras. Något för att samla gamla och unga TV-tittare för att skapa riktig magi i.

Plötsligt slog snilleblixten till. Det gällde att ligga steget före. Det var där nyckeln till framgång fanns att hitta.

Det här med nostalgi. Det är stort. Riktigt stort. ‘Stranger Things’. Nyinspelningarna av Stephen Kings ‘It’. Ja, remakes över huvud taget. ‘Yellowjackets’. TV så drypande av nostalgiska referenser att alla eventuella medelmåttiga skådisprestationer fullständigt överskuggades av rekvisita i bakgrunden. Ingen märker om en skådis snubblar på orden när man kan fästa ögonen på en Gremlinsposter på pojkrumsväggen. Soundtrack som dånar av odödliga evergreens från epoken i fråga. Smacka på en dänga med No Doubt för att accentuera tonårsångesten hos den nydumpade tjejen. Åttiotal. Nittiotal. Det här gillar folk.

Det var dags att casha in på nästa generation. Det var med andra ord dags att kapitalisera på den kommande nostalgivågen från den senare sidan av millennieskiftet. Och hur göra det bättre än genom att kombinera rivig neometal med utsvängda stuprörsjeans från JC?

Det var dags att lyfta den Iphonen och slå numret till Lonne och company. Tiden var mogen.

Det dröjde knappt en signal innan det svarade i andra änden av uppkopplingen.

Det blev dock problem från första stund.

Ingen verkar egentligen riktigt veta vad som hände med rättigheterna till originalnamnet, men ryktet har gjort gällande att Strix Television gjort en riktig blunder efter att succén med satsningen ‘Wannabe’ uteblivit. Framställandet av det uppföljande albumet ‘Surrounded by freaks’ hade mest varit en lakonisk upplevelse.

I ett desperat försök att få tillbaka lite kosing hade Strix Television lagt ut såväl inspelning som lansering på entreprenad. För en billig peng. ”Baseball records”. Vilka var det? Den enda andra skiva som detta bolag verkar ha gett ut var försöket med Svullos comeback från 2002 – ‘För fet för ett omslag’. Eller? Hur det nu än var, ville inte heller den skivan riktigt bita sig fast på listorna. Vissa (kanske framför allt Svullo själv) menade att fildelningstekniken satte stopp för sålda massupplagor. Andra var inte lika övertygade.

Men, men. ‘Surrounded by freaks’ släpptes till sist, sisådär ett år efter att ‘Wannabe’ hade kommit och gått i TV-rutan. Det blev ingen storsäljare. Ingen världslansering. Ingen världsturné. Grabbarna i bandet fick till sist svälja förtreten och gå vidare. I väntan på att tiden skulle hinna ifatt dem. Kanske var det bara det, att deras publik inte var född ännu. Men en dag …

Den dagen skulle ha varit nu. I alla fall om man frågade den gamla gitarristen Lonne. Tjugo år efter att Tribal Ink lagts i malpåse borde tiden vara mogen för folket att ta del av den kulturskatt svensk neometal faktiskt var.

Om det inte hade varit för en liten detalj. Någon jävel hade lagt beslag på namnet. Vad i helvete?

Såhär är det: var försiktig med vem du sparkar på, under din väg uppåt i karriären. Du kanske möter dem på väg ned igen. Eller som i det här fallet: var försiktig med vem du sparkar ut ur Tribal Ink. Du vet aldrig vem som går bakom ryggen på dig, Strix Television och Baseball Records för att ringa Patent- och registreringsverket för att se till att sätta käppar i framtida hjul.

Niels. Den gitarrist som Strix tvingat in i bandet för att få upp den musikaliska nivån på en något sånär godkänd nivå efter att Mickey Dee, i rollen som rådgivare för projektet, totalsågat Lonnes prestationer. Han, som till de andra medlemmarnas ursinne tillika festhånglat med en annan kille i rutan. Han … han hade visst gjort även detta. På rent jävelskap. Inte fan brydde han sig ett skit om Tribal Ink – snarare hade han dragit en lättnadens suck när skiten var över – men när han av en slump fick höra av en musikerkollega att Strix och Baseball Records släppt hela flopprojektet från sina händer och inte ens bemödat sig om att registrera namnet … ja, varför inte ta tillfället i akt? Sagt och gjort.

Tribal Ink var hans. Fucking jävla Niels.

Det var i ärlighetens namn inte det enda problemet. Faktum var att de flesta i bandet inte alls visade sig bara riktigt lika pigga på en återförening som Lonne var.

Trummisen Stojan hade påbörjat en karriär inom akademin. En konstig stämning hade infunnit sig när han en kall februarimorgon, fortfarande lite sömndrucken, dragit igång dagens lektion i nationalekonomi … varpå en okänd yngling letat sig in i föreläsningssalen och satt sig längst fram med ögonen riktade mot den nyligen utnämnde docenten framme vid tavlan. Iförd en hemmagjord Tribal Ink-tröja. Stojan kände sig alltmer obekväm under tiden som gick. Och när den okände ynglingen efter avslutad lektion var den ende som räckte upp handen för att ställa frågor, var det dags att kallsvettig bara skita i det och fly fältet. Efter den dagen hade Stojan vägrat att ens nämna bandet vid namn igen.

Basisten Uffe. Som i hemlighet sökt till ‘Wannabe’ i strävan efter det stora genombrottet och därmed lämnat sitt gamla Trollhättanthrashband Impious bakom sig, muttrandes något om ”föredettingar” och införskaffat baggypants på inrådan av stylisten på Strix Television. Och lagt sitt liv i managerns Jay Jays händer. Uffe. Som också via den hårda vägen fått lära sig läxan att inte sparka på folk på väg uppåt, då han efter bittert ha fått svälja att Tribal Ink tagit honom till jetsetliv, också fick nobben till att återförenas med Impious då bandet gått vidare utan honom. Inte ens Sundsvallsbandet med samma namn tog emot honom. Uffe. Även hos Uffe lämnade nu namnet Tribal Ink en dålig smak i munnen.

Bandets stjärna då? Funky Dan Larsson, flickfavoriten från Skellefteå. Den ende i skaran som gjort sig en vidare musikalisk karriär efter ‘Surrounded by freaks’ genom att hoppa in i återförenade Noice och genom att skriva kampsånger till förmån för hemmalaget. Nej, det fanns ingen anledning att återvända till forna jaktmarker.

Jävla skit.

Det här höll inte. Efter tjugo års väntan var ögonblicket för nära för att missas. Så länge hade Lonne väntat på det där samtalet. Svettdropparna sipprade fram i pannan efter att Strix hade framfört sina krav för att få återföreningen i hamn. Nytt samarbete med Jay Jay. I samma jävla cowboyhatt. Samma gula turnébuss i sällskap med Zinny Zan. Vad fan hade han pysslat med i tjugo års tid, egentligen? Och – vad fan hade Jay Jay sysslat med? Skvallersidor på nätet sladdrade om management för Ö-kändisar som i desperationens namn agerat ”kändisbartender” på Stena Line för en kväll, men det hela lät tvivelaktigt. Eller?

Ingen av de gamla killarna ville ställa upp. Och till råga på allt hade den där jävla böggitarissten – inte ens en äkta Inkhead från början! – snott namnet.

Men skam den som ger sig. Det kanske inte fanns något band, och i ärlighetens namn fanns det inget bandnamn heller. Men det var inget som inte kunde lösas. Lonne var fortfarande kungen av Hallstahammar. Och fanns det ett Hallstahammar, fanns det coverband på den lokala pizzerian. De kunde hantera instrument. Och vad fan, ingen visste ändå hur originalgänget såg ut nuförtiden. Upp på scen, gitarrer på magen, dra på er lite JC-kläder och på med solglasögon. Så fixar det sig.

Och namnet? Ja, man hade ju hängt med. Strix var ett företag. Baseball Records var ett företag. Trots allt rörde sig även Tribal Ink om ett företag. Incorporated. Inc. Återfödseln var ett faktum.

You don’t have to tell it to my face.

Det var ju bara ett problem. Hur skulle man få bollen att rulla? Det var ju en sak att få med sig de lokala förmågorna i Hallstahammar, men det skulle behövas mer än så för att få ordning på tåget. Att Strix television var heta på gröten betydde inte att de skulle stå för merparten av fiolerna – den läxan hade de lärt sig från förra omgången. Nej, det behövdes något som fick Instagram och TikTok, för det var väl så de heter nuförtiden, att vibrera av hype innan återkomsten kunde bringa in den riktiga cashen.

En hype. Någon skulle vara tvungen att ta hand om skitgörat. Sälja in projektet på nytt.

Det tog emot, och Lonne ville inte erkänna det, men till syvende och sist stirrade verklighetens grymma älskarinna honom i ögonen. Och log i mjugg. För visst var det så, att ett Tribal Ink Inc. utan manager skulle inte komma långt. Den som smorde navkapslarna på den uringula nightlinern.

Det var bara att bita i det sura äpplet och ringa upp den där jävla dalmasen från förr. Jay Jay. Var han nu än befann sig.

Sagt och gjort. Och ja … nog hade Lonne föreställt sig att Jay Jays karriär kanske inte hade gått spikrakt uppåt efter ‘Wannabe’, men att det skulle vara på den här nivån … det var magstarkt. Vi kan säga såhär: den främsta meriten på tio år hade visst varit att få in Loreen att sjunga på invigningen av ett gasverk utanför Motala. Sedan var det stopp. Ja, förutom en och annan Villa Medusa-deltagare som fått agera halvstrippa på företagsgig av den mer ljusskygga sorten. Pyramidspelsbolag, sa någon. Investeringsmöjligheter, sa de själva.

Motvilligt hade Lonne snokat reda på honom. Och kände en intuitiv motvilja, ja nästan ett illamående, över att slå numret till den där jäveln. Och det blev inte bättre när en skorrande röst på bredaste dalmål presenterade sig i luren som project manager consultant insight president. Lonne rös.

Samtalet varade egentligen inte mer än några minuter, men kändes i det närmaste oändligt. Och visst var det så, att båda två hade begripit att de varit förlorade utan varandra. Det var bara så det var. Ett yin och ett yang. En västmanlänning och en dalmas.

Det hindrade givetvis inte Jay Jay från att utstråla en makaber självnöjdhet över att ”det nu passade att komma krälande tillbaka”, medan han smällde med hängslena (det hade blivit en och annan räkfrossa genom åren) och torkade svetten ur bandet på cowboyhatten. Hade stålarna bara räckt till ett par silversporrar också hade det varit fulländat … men som Jay Jay hade fått acceptera med tiden, får man inte det perfekta stå i vägen för det goda. Gott så. Man kan inte behålla kakan om man samtidigt pissar på den.

Lonnes irritation växte under samtalet, och det var dags att komma till avslut. Om det här skulle bli något, och därmed säkra en andra kommersiell uppbackning från såväl Strix som Baseball Records, behövde Tribal Ink Inc. röra på sig. Näta vägarna. Möta publiken. Möta fansen. Jay Jay funderade. Och det tog inte lång tid innan han hade säkrat en plan som skulle ta dem båda till arenorna igen. Jay Jay hade haft örat mot marken. Hängt med. Hållit koll på arrangemangen. Och nu visste han var de skulle börja.

Det var dags för festivalspelning. Det viskades i korridorerna om att Keefest äntligen var på gång.

EPILOG:

Efter att ha skrivit ihop denna fanfiction om Tribal Ink gjorde jag en sökning på Internet för att leta bilder. Då … ramlade jag över detta. På Reddits nu metal-forum. Ingenting är ju på riktigt längre. Tack för kaffet. // Heidenhammer

Tribal Ink comeback 2023?

Yes, you read that right. Tribal Ink, a band who released one album and disappeared for 20 years may return to the stage next year… I’m not going to say anything else for now, but remember where you heard it first 🙂

3 svar till “Heidenhammer och Sagan om Tribal Ink Inc”

  1. Helvete vilket fjällmagiskt scenario! Meningen: ”Man kan inte behålla kakan om man samtidigt pissar på den.” kommer för evigt bevaras i min själ.

  2. Fledgehammer Says:

    Jag har ju genom mitt jobb lärt känna Niels då han är ihop med min gamla chef. Han tycker inte alls det är kul när någon nämner tribal ink.

  3. Det här är tydligen ett band som gått mig förbi helt och när man såg namnet, ”Tribal Ink, Surrounded by Freaks” antog man ju bara att det här var ett parodiband ni hittat på. Att de faktiskt finns på riktigt gör en ju mörkrädd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: