Hatpastorns likpredikan

Painkiller, ”Guts of a virgin”, från ‘Guts of a virgin’, 1991.

John Zorn är en herre jag alltid haft ett gott öga till, även om det vore en direkt lögn från min sida att påstå att samtliga av hans verk fallit mig i smaken. Hur som helst är den musik han gjorde under namnet Painkiller smått fantastisk. Jag törs påstå att Zorn (visst vill man få det till att John kanske har ett släktskap till den sannolikt mer berömde svenske konstnären Anders med samma efternamn?) tillhör en av de där sällsynta musiker som lyckats skapa ett originellt koncept – i detta fall grind och frijazz – men vars efterföljare som försökt sig på samma sak misslyckats kapitalt. För er som glömt, fanns det en obehaglig period då Relapse Records prånglade ut svinalängor med otäckheter som Cephalic Carnage och annan tokrolig grindjazz med marijuanatema. Låt de liken ligga oberörda och lyssna istället på originalet. Betydligt behagligare för alla parter.

Lake Of Tears, ”In Gloom”, bonusspår från ‘Ominous’, 2021.

De som läst mina inlägg på denna blogg vet att detta Boråsband haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta ända sedan 1995. En musikensemble som aldrig gjorde mig besviken … även om gruppen år 2007 släppte den första skiva som jag inte kom att uppskatta lika mycket som föregångarna – ‘Moons and mushrooms’. Uppföljande verk från 2010, ‘Illwill’ var en ännu märkligare historia. Och jag vet än idag inte riktigt vad jag tycker om de båda. Efter ‘Illwill’ skulle det dröja många år innan nästa släpp såg dagens ljus. ‘Ominous’ spelades in med nästintill helt ny line-up och lät även den ganska annorlunda. Trots idoga lyssningar är jag fortfarande inte helt övertygad, förutom när det gäller en enda låt: den som följt med som bonusspår på digipackutgåvan. Jag fattar ingenting. Varför i all världen är inte denna godbit med på ordinarie släpp?

Midnight, ”Long live death”, från ‘Complete and total fucking midnight’, 2006.

Ja, jag vet. Det här med retroband brukar jag sky som pesten. Grupper och musiker som snarare bör betraktas som coverband ska i nittionio procent av fallen hållas kort(a). Men ibland stöter man på de där undantagen man bara får kapitulera inför, då man inte kan värja sig. Tydligen har enmansbandet Midnight fått lite av en hype som gått mig förbi, men hur jag än vrider på det anser jag den vara rätt välförtjänt. Visst är det plagiat på Venom och Celtic Frost, men karln gör det helt enkelt bra. Man blir glad.

Nurse With Wound, ”Groove grease”, från ‘Huffin rag blues’, 2008.

Jag har aldrig tidigare fattat grejen. Kanske gör jag det inte nu heller, då skivan som denna låt är hämtad från alls inte låter som något från bandets övriga produktion. Åtminstone inte vad jag hört. Nurse With Wound är ett industriband jag försökt ta till mig och tycka om i tjugofem års tid men aldrig lyckats. Mannen bakom projektet, Steven Stapleton, är i mångt och mycket ansvarig för att Current 93 – ja, ytterligare ett av mina favoritband – låter som de gör. Och dessutom verkar han vara en så bra människa. (Jag kan för övrigt rekommendera boken ”England’s hidden reverse”, en biografi över Nurse With Wound, Current 93 och Coil för den som vill veta mer om scenen ifråga.) Men den musik han gjort med detta sitt huvudband har aldrig fallit mig på läppen förrän med detta släpp. En skum blandning av blues, industri och easy listening. Kanske är det något slags skämt. Jag begriper om den ordinarie Stapletondiggaren rynkar på näsan, men då får det vara så. Jag gillar’t.

Venom Inc. ”There’s only black” från ‘There’s only black’, 2022. Och GRTV.

Det är ytterst sällan som jag nuförtiden blir begeistrad över livespelningar. Antar att jag är gammal och grinig, men då har jag nog varit det sedan jag var runt 21 år gammal. Då någonstans slutade jag bli exalterad över scenframträdanden, om det inte rört sig om något alldeles speciellt. Hur som helst; i oktober detta år spelade Venom Inc. på Sundsvallsfestivalen Nordfest, som ett av huvudbanden. Den som känner till Venoms historia vet att den är rörig. Och den inkarnation av Venom som uppträdde för ett par månader sedan är rätt besynnerlig. Kortfattat kan vi kalla den för en variant på en tidigare line-up av Venom, verksam mellan åren 1988 till 1992. Att denna line-up turnerar och framför jubileumsspelningar för skivan ”Black metal” från 1982 tycker till och med jag, hur partisk jag än må vara, är lite … fel. Likväl gillade jag spelningen. Skivan som släpptes bara några veckor innan är faktiskt också ganska bra om än inte direkt fantastisk. Mer vansinne i ljudbilden efterlyses.

Strax efter spelningen började jag på inrådan av en annan Venomfanatiker, serieskaparen David Liljemark, följa gitarristen Jeff ‘Mantas’ Dunns livestream GRTV. Jag kan bara säga att Mantas verkar vara en av de mest ödmjuka och sympatiska herrar jag haft turen att tjöta med. Jag vet inte vad som är gulligast: att han driver ett katthem i sin bostad i Portugal, eller att Rok från Sadistik Exekution kärleksbombar samtliga kattinlägg med tusentals hjärtemojis på Jeff Dunns facebooksida.

Christ Agony, ”Moonlight”, från ‘Moonlight act III’, 1996.

Mycket på grund av bandnamnet bestämde jag mig i ett tidigt skede för att denna orkester sannolikt inte behövdes. Idag önskar jag att jag inte hade varit så kategorisk. I augusti detta år bestämde jag och Pastorn oss för att genomföra vår stora interna skivbytardag. Jisses vilket projekt det var. Efter många timmar hade ett flertal alster bytt ägare och om någon av oss egentligen tjänade något på ”affären” är högst tvivelaktigt. Likväl var en av de plattor jag kammade hem ett släpp från mitten av nittiotalet. Polska Christ Agonys tredje giv. Väl hemma slog jag på titelspåret lite på måfå. Och om jag inte blev helt bortblåst av det jag hörde gillade jag det jävligt skarpt. Faktiskt en jävla hit! Smått barbarisk, återhållsam och med en sjukligt catchy refräng har örhänget gått varmt nu i flera månader. Såpass att jag överväger att inte kolla upp resten av diskografin för att på så vis kanske tunna ut det positiva intryck som bandet initialt lyckats ge. Så funkar jag.

Exorcist, ”Black mass”, från ‘Nightmare theatre’, 1985.

Jag vet inte hur känd historien bakom banden Pile Driver, Original Sin och Exorcist egentligen är. Det har dock inte på många år varit någon hemlighet att personen bakom samtliga av dem (typ) var en herre vid namn David DeFais, vars huvudkarriär bestått av att vara main man för Virgin Steele. Sistnämnda grupp har aldrig fallit mig på läppen i någon vidare utsträckning, trots flera försök. Jag vet inte vad det är, men de känns bara för … mycket. Skivorna är för många, för långa, för tillkrånglade och för överambitiösa. Talangfulla, men för mycket. Därför blev det mycket bättre när DeFais en gång under åttiotalet fick ett uppdrag av sin skivbolagsboss att under falskt namn skriva och spela in ett gäng skivor som skulle marknadsföras som thrash och black metal, trots att banden ifråga egentligen inte existerade. Och jävligt fort skulle det gå. Att det skulle gå undan med framställandet var sannolikt en så kallad blessing in disguise, då det inte fanns tid att peta sönder materialet i efterhand. Det bästa, i mina ögon, av dessa totalt tre projekt hette Exorcist och bar i flera år på en rejäl mystik. Själv läste jag om skivan ‘Nightmare theatre’ för första gången i fanzinet Tales of the Macabre någon gång 1997 och blev nyfiken. Jag kunde dock aldrig hitta skivan. Förrän nu. Och Satan vad bra det är. Det är i sanning en märklig tid när bokstavligt talat fejkade band känns hundra gånger mer true än ”autentiska” band.

Legenda, ”Heart of the north”, från ‘Eclipse’, 1998.

Legenda. Black/goth i midtempo. Ett band som stötts och blötts här i Församlingen från tid till annan. Älskat och hatat. Mest hatat av bandets huvudkompositörs bror, Mika Luttinen. Vi andra har nickat gillande, om än ibland i smyg. Debutplattan ‘Autumnal’ var inte lätt att få tag i, trots att den släpptes i en relativt hygglig upplaga på ett relativt stort bolag. Uppföljaren ‘Eclipse’ undrade jag om den ens fanns på riktigt eller om det bara var hittepå. Av en ren slump såg jag den dock till salu i en annons och paxade den med svettiga fingrar och bankande puls. Äntligen. Väl framkommen, in med den i stereon. Och … märkligt nog inleds skivan med en rökare som låter som snabb Impaled Nazarene anno 1993-1994. Rätt obegripligt, då inget av följande spår spelas snabbare än i midtempo och mest låter som … debutplattan, om än kanske inte riktigt lika bra. Hursom ville jag i alla fall ta med en låt från ‘Eclipse’, då den förtjänar ett litet omnämnande såhär flera år i efterhand. Den är bra, tro inget annat.

Fraternity, ”Jupiter’s landscape”, från ‘Livestock’, 1971.

Känner du inte till Bon Scott behöver vi inte tala med varandra. Det är som det är, och det är sen gammalt. Om du däremot inte känner till hans historia i bandet Fraternity, i vilket han huserade innan AC/DC, behöver du inte ta på dig dumstrut i mitt klassrum. Det är liksom okej. En del kanske vet att Scott började med att göra sig i ett namn i bandet Valentines – en grupp som i sanningens namn inte var värst mycket att hänga i julgranen. Sextiotal, teenybop, ibland lite smårockigt. De hade ett par pseudohits och syntes tid till annan i den australiska myllan. Den riktiga succén uteblev dock. Än mer obskyrt är det band han kom att framträda med därefter: Fraternity. Och nu snackar vi sextiotal och hippieflum. Skägg, flöjt och flower power. Och tro på fan: en ljudbild som alls inte är oäven, någonstans i trakterna kring Jethro Tull, för att måla med breda drag. Det som spelades in under bandnamnet var länge svåråtkomligt men dök upp här och var på tivelaktiga samlingsskivor och bootlegs. Nu när allt via world wide web är tillgängligt kanske mystiken kring bandet inte riktigt infinner sig längre, men låtarna är väl värda att kolla upp om man vill få en inblick i en historisk sångares mer okända tidsperiod.

Alice Cooper, allt, från alla album.

I juni 2022 stod han på scenen i Gävle, 74 år ung. Det var det bästa.
Det räcker så.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

This entry was posted on 3 januari, 2023 at 7:18 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.