Hatpastorns likpredikan

Från biktbåset: jag varit otrogen mot vår församling och börjat gästa BL Metal Podcast, vilket föranlett en hätsk stämning kyrkorna emellan. Likt Ratatosk springer jag emellan världarna för att sprida skvaller och skapa dålig stämning. Det är rent ljuvligt. Maskinskrivna och i kollegieblock författade mordhot byter ägare med Postnord som budbärare. Between two worlds, för att uttrycka det så. Det har också medfört att jag, i BL Metal Podcast, redan på förhand pratat om några av årets upptäckter. Så kan det gå.

Revenant ”Propecies of a dying world”

På senare tid har jag snöat in en del på tidig Nuclear Blast-döds. Revenant var ett av de där banden som jag velat höra hur länge som helst, men då jag inte lyckats få tag i skivan i fysiskt format till en billig peng har det fått bero. Fram till nu, då jag lade rabarber på en mindre snygg, och polsk, kassettutgåva av albumet från mitten av nittiotalet. Jag vet dock inte riktigt ännu om detta kommer att bli en skiva som spelas sådär vansinnigt många gånger. Nog är det bra alltid, men det hade kunnat vara ännu bättre om låtarna haft en tydligare struktur och riffen hängt ihop i högre utsträckning. Med andra ord är det inte helt olikt andra band, från samma tid, på samma bolag.

Nuclear Death ”Carrion for worm”

Det här lät inte alls om jag mindes det. Jag hade för mig att Nuclear Death var skränig punkthrash med mycket diskant, men ljudbilden påminner mer om riktigt obskyr war metal från länder som egentligen inte finns. Typ Transnistrien eller Abkazien. Med handen på hjärtat får jag säga att det här är något unikt. Det blir inte direkt sämre av några av de absolut kallaste och obehagligaste texter jag tagit del av. Nuclear Death hade senare en rätt märkligt utveckling in i ambientterritorium, som jag inte lyssnat på ännu. Men det lär nog vara en kylig historia, det med.

Merciless ”The awakening”

Ja, det känns onekligen rätt bisarrt att det tagit mig så lång tid att upptäcka denna juvel. Anledningen är att jag upptäckte bandet precis när de släppt ”Unbound”, 1994. Och även om den var bra, förstod jag aldrig hypen till fullo. För min del var Merciless snarare ett omtalat kultgäng, men inte mer. Intrycket bestod när de släppte sin sjävbetitlade reunionskiva strax efter millennieskiftet. Bra, men inte mer. Fram tills i år, då. Tjugo år senare. Inte fan kunde väl jag veta att debuten var SÅHÄR jävla rå och bra? Sent ska syndaren vakna. Skäms på mig, och allt det där. Har dock fortfarande inte riktigt lyssnat på ”The treasures within”, så det blir väl nästa steg.

Cycle Sluts From Hell ”S/T”

Min gissning är att om man hört talas om det här bandet, är det via videon till låten ”I wish you were a beer” som vid något tillfälle visades på Beavis and Butt-Head. Så var det inte för min del. Sannolikt kommer ingen att tro på mig, men jag läste om Cycle Sluts From Hell i tidningen Västernorrlands Allehanda, anno 1992. Jag har än idag ingen aning om varför en liten lokaltidning bestämde sig för att ha ett inslag om ett skivbolagsprojekt, vars medlemmar gick under namn som She-Fire of Ice, Venus Penis Crusher och Queen Vixen. Hur som helst är musiken riktig angenäm. En trevlig blandning av åttiotalshårdrock, punk och thrash (eller egentligen mer den gamla skolans power metal, ej att förväxla med hemskheter som Gamma Ray). Visst spretar det ibland lite väl mycket åt alla håll, men vad fan. Låtarna är svinbra!

Cathedral ”Statik majik”

Jag vet, helt ofattbart. Cathedral har alltid varit ett band jag mer eller mindre skytt som pesten. Jag har alltid tänkt mig att deras ”storhet” varit en masspsykos och att inget vågat erkänna att det egentligen bara är jävligt dåligt. Av någon anledning fick jag dock chansen att billigt köpa ett exemplar av den här EP:n (med en spellängd på över 40 minuter, i och för sig), och gjorde det. För att jag alltid gillat omslaget. Och ja … jag vetefan vad som händer med ens receptorer med åldern, för jag tycker det låter skitbra. Än märkligare är att första låten på skivan är Cathedrals pseudohit, ‘Midnight mountain’. Ett spår jag alltid tidigare fnyst åt. Ja, ur led är tiden.

Massacre ”From beyond”

Det är lika bra att jag blottar strupen fullständigt, när jag ändå håller på. Ja, även denna klassiker hade lyckats gå mig mer eller mindre förbi. Fram till dess att polska fulutgåvor gör det möjligt att köpa skivor i fysiskt format utan att ruinera sig. Vad finns det att säga? Alla, förutom jag fram till år 2021, vet ju redan att det rör sig om svinbra thrash/döds med strykfult omslag. På sätt och vis hade det varit roligare om jag hade fastnat för uppföljaren ”Promise”, från 1996. En skiva som har det samlade betyget 3 av 100 på Metal archives. Det vattnas.

Bloodthirst ”Let him die”

Ytterligare en skiva inköpt på måfå. Släppt 2009 borde detta vara en alldeles för sen skiva för att vara riktigt bra, men jag blev i alla fall glatt överraskad. Småbarbarisk och satanisk thrash, med andra ord riktig black metal i min bok, med en del smakfulla melodiska inslag inbakad i smörgåstårtan. I ärlighetens namn vet jag just inget om bandet, och fan vet om den här plattan kommer att stå sig med tiden. Men för tillfället blev jag glad.

Neverwood ”Misty morning”

I år har jag köpt närmare tusen skivor. Sjuhundra av dem var en samling bestående av shoegaze, ambient, electronica och gud vet vad. Med Terrorgoat Dreamchild som mellanhand fick jag klabbet billigt. Jag håller fortfarande på att ta mig igenom dem. Det går sådär. Den här skivan med Neverwood skulle mycket väl kunnat vara med i högen. Den upptäcktes dock av slump via en annan hög skivor, sålda av en snubbe jag är rätt säker på har något förflutet i det gamla Cold Meat-bandet MZ. 412. Döda mig om jag har fel. Det här är i alla fall electronica med porrig saxofon. Tänk er en mash-up mellan vinjetten till Sunset Beach och … ja, valfri märkvärdig digital tonkonst från 2003. Precis så bra är det.

Moondog

1999 köpte jag en skiva med namnet Moondog på, vilken var ett samarbete mellan en dirigent (Moondog själv) och Fläskkvartetten. Jag var vid tillfället inne på Freddie Wadling, som ju körde med kvartetten vid olika tillfällen. Denna platta var dock utan Wadling, och tillika instrumental. Jag gillade musiken, men tänkte inte så mycket på den utan glömde mest bort den. I år fick jag av en slump lust att kolla upp vem denne Moondog är, eller var. Och … okej. En blind högrest, amerikansk lirare som klädde upp sig till viking och agerade street performer på Manhattan på sextiotalet, samtidigt som han komponerade klassisk musik och byggde egna instrument. Och som därtill utvecklade besynnerliga antikristna och hedniska läror, för att sedan få uppföra sina verk inför det svenska kungaparet. Bästis med Philip Glass och Charlie Parker. Bland annat. Jag köpte ett gäng skivor och en biografi om honom. Gör det du också. Onekligen en intressant karaktär.

Destruction ”Metal discharge”

Jag fattar ingenting. Destruction är ytterligare ett band jag aldrig haft någon vidare relation till. I stort sett har deras alster bara framkallat axelryckningar hos mig, om ens det. Kluvet nog har jag dock, när jag varit på humör, uppenbarligen kommit in i zonen och uppskattat skiten starkt. ”Metal discharge” …. en titel så generisk att inte ens en slumpgenerator hade orkat spotta fram den. Släppt 2003. Oddsen är ju liksom emot den från start. Recensionerna skvallrar inte om en höjdarplatta heller, för den delen. Och ändå märker jag att jag njuter från början till slut. Vad fan hände? Antar att jag kommer att få äta upp de här orden i sinom tid, men ja … vi bränner väl den bron när vi kommer dit.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

This entry was posted on 29 december, 2021 at 8:18 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.