Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”Brave new world”.
– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?
– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.
– Ja, nu när Bruce och Adrian är tillbaka i sättningen ska det väl äntligen bli lite ordning på torpet. Vissa ville ju få det att låta som att de halvt snodde vår gamla publik med den där ”Accident of birth” …
– ”Accident of …” nej, det vet jag ingenting om.
– ”Chemical wedding”, då?
– Nej, den känner jag inte till. Nu, Smallwood, är det liksom Iron fucking Maiden vi pratar om, okej?
– Naturligtvis. Så berätta om nya plattan!
– Den blir jävligt maffig, alltså. Bombastisk. Vi kör nästan live i studion den här gången!
– Alive in studio A … alltså. *host*.
– Va?
– Ingenting. Men! Det blev ny producent, va? Hörde att du hade kontaktat han Kevin Shirley.
– Exakt. Fatta att han har Aerosmith och Silverchair på sitt CV – det smäller liksom högre än allt annat. Inte för att det egentligen behövs, man fixar ju det där på egen hand, men för sakens skull kan han ju få sitta med i studion och spana in farsan, liksom.
– Givetvis. Men jag tycker ändå det blir skönt med en producent bakom spakarna. Och det blir tuffa tag förstår jag – när Bruce skulle sätta skriket i början på ‘The number of the beast’ tog det väl över hundratjugo tagningar? Snacka om perfektionism!
– Precis. Nu blir det dock inte alls så, utan vi nöjde oss med en tre-fyra provsjungningar, så var det klart.
– Va?
– Javisst! Vi körde på i studion och Bruce skrek i högan sky rakt in i micken. Han trodde det bara var ett vanligt rep, men döm om hans förvåning när han kom tillbaka till studion två veckor senare för att lägga riktig sång och Shirley sade åt honom att knalla hem. Bruce hade redan gjort sitt. Mäktigt!
– Jaha … ja, jag lägger mig som bekant inte i musiken, det får ni sköta på egen hand. Men det blir väl några riktiga rökare till riffmackor, va? Jag tänkte om vi kan prångla ut en singel med någon dundermelodi, typ introriffet i ‘Run to the hills’ eller ‘Clairvoyant’, eller nåt ditåt. Vi har ju tre gitarrister med i sättningen nu.
– Nej, den här gången tänkte jag att vi skiter fullkomligt i sådana riff. Det blir ackordmackor för hela slanten. Mäktiga powerchords liksom. Jag har en ny ackordföljd som du nog kommer att gilla – A, F och G.
– Är inte det typ samma som …
– Jag vet inte vad du pratar om.
– Okej. Men! Derek Riggs är ju med på tåget igen. Kan tänka mig att det blir ett fett omslag? Vi har ju lite merchandiseförsäljning att ta hand om, som du vet …
– Derek, ja … *host*
– Säg inte att det skurit sig igen?
– Alltså, han har ju fått klart halva omslaget, så det är lugnt. Resten sköter sig själv. Blir en fet booklet – inga fjantiga datatypsnitt, vi kör i typ helvetica eller nåt på enfärgad botten. Enkelt, coolt, lite avskalat sådär.
– Okej. Jaja, nu med alla man på plats blir det nog bra, trots allt. Då säger vi som så, att vi fokuserar på nya skivan och låter best of-samlingar och liveplattor dröja ordentligt i fortsättningen.
– Ja, apropå det …
Hatpastorns likpredikan 
10 mars, 2021 den 6:00 e m
Hahaha, Aerosmith och Silverchair! Patchvästens Alfa och Omega.
10 mars, 2021 den 7:53 e m
HAHAHAAHAHAHAHAAAA!!!!