Hatpastorns likpredikan

Lite i samband med genomlyssningen av ”Slatanic slaughter” känns det skönt att ta sig igenom originalen istället. Slayer var länge ett av de där banden som i min värld alltid fanns där, men som jag ändå inte gav värst mycket uppmärksamhet. Det tog ett flertal år innan jag förstod storheten, trots att det ibland glimmade till rejält. Under i alla fall ett och ett halvt decennium har det ändå blivit ett av de band jag lyssnat på allra mest. En genomgång av (nästan) samtliga verk är därför på sin plats. Håll till godo.

Show no mercy, 1983

Visst hade det varit coolt att kunna säga att man minsann har varit med sedan starten, men i det här fallet vore det att tumma på sanningen lite väl mycket. Vi kan väl dock kalla det för ett alternativt faktum. Hur som helst var ”Show no mercy” den första fullängdaren med bandet som jag faktiskt hörde, och därtill den skiva som fick in mig på bandet. Innan dess hade jag mest hört lite strölåtar här och var, som trots välljudande toner inte hade greppat tag i mig på riktigt. Det dröjde fram till 1996, då en klasskompis lånade ut Slayers debut till mig på CD. Tydligen var det den enda skiva med bandet han hade. Och herre Satan … jag blev som förtrollad. Vilka låtar. Vilka texter. Ett bättre komplement till Venom kunde man knappast önska sig. Var Slayer verkligen såhär jävla bra? Mind blown. Skivan spelades av i rödaste rappet och sedan gick den varm i såväl hemmastereon som i min Walkman. Eller freestyle, som man sade på den tiden. Hur i guds namn jag därefter resonerade vet jag inte, för jag valde att enkom behålla kassetten utan att köpa själva skivan. Normalt gjorde jag verkligen inte på det viset – hade jag väl upptäckt en ny favoritplatta var det naturliga steget att införskaffa den på CD eller vinyl. Jag gjorde varken eller, förrän tre-fyra år senare. Än idag begriper jag det inte. Det har dock lett till att just för att jag gick omkring och lyssnade på skivan, om och om igen, när jag var ute och spankulerade lärde jag mig aldrig titlarna på låtarna något vidare. Trots att jag kan både texter och musik utan och innan har jag än idag svårt för att helt avgöra vilken titel som hör till vilket stycke. Det passar inte in i min autism.

Betyg: 9 av 10.

Hell awaits, 1985

Den här skivan hade jag ett kärt förhållande till innan jag hörde den. I en dokumentär som behandlats här på bloggen tidigare, ”Dancing with the Devil”, fick man som tittare bekanta sig med texten till kärleksballaden ‘Necrophiliac’. Som fjortonåring blev man glad. Särskilt när samma dokumentär också släpade fram Glen Benton framför kameran för både intervju och liveframförande av ‘Sacrificial suicide’. Nåja, Slayer var det. Det känns märkligt att tänka på att Slayer mycket väl borde ha blivit mitt nya favoritband redan efter introduktionen med ”Show no mercy”, och föranlett ett införskaffande av hela diskografin. Så blev det alls inte. Istället dröjde det sjukt nog ett par år innan jag inhandlade ”Hell awaits”. Skitkonstigt. Hur som helst, vissa håller denna uppföljare som deras bästa album. Själv har jag dock aldrig varit särskilt imponerad av den. Förutom tidigare nämnda ultrahit är det just ingen låt på skivan som jag verkligen hajat till över. Jag begriper heller inte varför titelspåret varit en livefavorit genom åren. Låtarna är betydligt längre än på de andra plattorna, och jag tycker inte den kostymen passar dem något vidare. Begeistringen över bandet kom av sig lite för min del. Efter många genomlyssningar växte skivan, men det tog tid.

Betyg: 6,5 av 10.

Reign in blood, 1986

Och på tal om att låta en skiva gå bra många varv i spelaren … detta kanske låter udda, och jag antar att jag är den enda i världen det var fel på, men jag fattade inte storheten i den här skivan alls när jag först hörde den. Jag var jävligt nöjd och kaxig när jag hade fått tag på ett vinylexemplar strax efter att jag hade köpt ”Hell awaits”, och gjorde mig klar för en sjujävla upplevelse när jag väl satt hemma i tonårsrummet med stora förväntningar. Extasen uteblev helt. Skivan gav mig inget annat än en axelryckning. Vad fan var det alla hade tjatat om? Jämfört med ”Show no mercy” tyckte jag den bara lät blek och kraftlös. Jag gav den ett par försök till, men sedan ställde jag in den i hyllan och lät den samla damm. Efter ett par år sålde jag den. Inte förrän sju år därefter fick jag ett annat förhållande till albumet. Och då på grund av löpträning och skrotlyftande. Även om det uppenbarligen inte var någon favoritskiva utan långt därifrån, var ”Reign in blood” cirka trettio minuter lång. En bra tid för en kortare springtur. Sagt och gjort. Och tack vare de där turerna, runt studentområdet Flogsta i Uppsala, började jag långsamt begripa vad allt handlade om. Sedan dess … jag ska inte säga att jag lyssnar på den precis varje dag, men i långa perioder gick det sannolikt inte en dag utan åtminstone en genomkörare från pärm till pärm. Med extralåtar, bör tilläggas.

Betyg: 9 av 10.

South of heaven, 1988

När den här gynnaren dök upp var den tydligen till besvikelse för många som hade väntat sig något i samma stuk och klass som ”Reign in blood”. Det fick de inte. Själv hörde jag inte det här verket förrän ganska långt in i mitt Slayerlyssnande, så jag fick inte samma negativa upplevelse när jag slog på den för första gången. Under en period hade jag skivan på ett litet minneskort till en primitiv telefon, och då inte många andra plattor fick plats och det bara var bökigt att ersätta dem med nya, blev det så att jag lyssnade på den nästan varje dag i närmare ett års tid. Klart är att bandet inte ville göra ”Reign in blood” en gång till utan istället prova på nya brottargrepp. Att låtarna är lite långsammare gör mig ingenting då de likväl är intensiva – om än på ett annat sätt än på föregångaren – men jag har svårare för den tunna ljudbild skivan till viss del lider av. Svårbeskriven, men det är lite som om man hade haft den på vinyl för att sedan banda av den på en audiokassett av riktigt dålig kvalitet. Trots det är albumet svinbra, inget snack om saken. Men de där sångexperimenten som Tom Araya till varje pris skulle ha med i ‘Behind the crooked cross’ hade vi kanske kunnat vara utan.

Betyg: 7 av 10.

Seasons in the abyss, 1990

Titelspåret var sannolikt den första låt av bandet som jag hörde och verkligen gillade. Ändå var det ganska sent. Vill minnas att det var 1994, och att även om det var bra kunde det inte riktigt konkurrera med vare sig Venom eller den norska svartmetall som börjat pocka på uppmärksamheten. Idag tycker jag annorlunda. Det här är den Slayer-platta jag tycker är allra bäst och som jag uppenbarligen aldrig tröttnar på, hur många gånger jag än hör den. Intensitet, tyngd, låtskriveri, variation, aggression … allt är bara i topp här. Ett bättre öppningsspår än ‘War ensemble’ går bara inte att knåpa ihop och det är ytterst få andra låtar som får mig att bita ihop tänderna i rena aggrokänslosvall när jag hör dem. Jag kan inte riktigt minnas när jag hörde hela skivan första gången, men jag vet att det var ett tag efter att jag hade köpt ”Reign in blood”. Det fick mig att i flera år tjurigt hävda att ”Show no mercy” och ”Seasons in the abyss” utan tvekan var Slayers bästa album, och att den där skivan från 1986 var historiens mest överskattade. Även om jag tar avstånd från den senare delen av det uttalandet tror jag dock jag bibehåller resten av uppfattningen.

Betyg: 10 av 10.

Divine intervention, 1994

Om man bortser från att ”Seasons …” släpptes under nittiotalets första år, är det svårt att påstå att nämnda decennium utgör Slayers gyllene era. För här började saker och ting gå ganska snett. Inte enbart för att originaltrummisen, och av de flesta ansedd som the one and only, Dave Lombardo hade lämnat skutan på riktigt. Utan för att bandet verkade befinna sig i någon slags identitetskris. Det brukar ju sägas att förutom AC/DC och Motörhead, är det Slayer som kontinuerligt låtit mer eller mindre exakt likadant sedan starten. Det är en sanning med viss modifikation. ”Divine intervention” är förvisso inget jätteavsteg från den inslagna vägen … men något är annorlunda. På vissa ställen glimmar det till rejält, och nog är det ilsket så det förslår. Men det låter mer … eh, både desperat och stelopererat än tidigare. Av fel orsak. Som att det snarare skulle bevisas att de fortfarande var med i matchen bland de allra hårdaste, än att utveckla den fyra år gamla föregångaren. Själv har jag ett udda förhållande till den här skivan, då den precis som King Diamonds ”Voodoo” under hälften av gångerna jag tar mig igenom den tycker den är fantastisk, för att andra gånger lämna mig helt oberörd. Det gäller också produktionen. Är jag på rätt humör kan den torra och kalla ljudbilden fungera utmärkt. Är jag inte det förstår jag inte hur de egentligen tänkte. Även om det inte rör sig om ”St. Anger” tio år i förtid.

Betyg: 7 av 10.

Undisputed attitude, 1996

Okej, Slayer må vara ett favoritband. Ach … jag vill vara mer kritisk än vad jag egentligen är gentemot det här åbäket. Men antingen är jag för gammal, eller också tycker jag bara inte att det här är särskilt mycket att ens bry sig om. En coverplatta med hardcorepunklåtar. Med ett par-tre egna kompositioner. Få brydde sig när den kom. Jag gjorde det verkligen inte, och inte heller har jag fått någon relation till den under senare år. De som är inne på de band som tolkas brukar säga att Slayers tappningar i bästa fall är mediokra, i annat fel genomusla. Jag kan inte riktigt uttala mig om det, då inga av originalversionerna tillhör mina egna låtfavoriter. Jag har dock svårt att tro att skivan fick sådär värst många att söka upp originallåtarna och titta närmare på deras respektive upphovsmän. Samtidigt tycker jag inte skivan rent musikaliskt är någon katastrof. Det finns bara ingen direkt anledning att lyssna på den (om man nu inte tycker att plattans enda ”riktiga” Slayerlåt, ‘Gemini’, är en brakhit).

Betyg: 5 av 10.

Diabolus in musica, 1998

Att mitt intresse för Slayers prestationer i slutet av nittiotalet var i det närmaste ickeexisterande vid tidpunkten i fråga kan väl få personer klandra mig för. Borta sedan länge var upp- och nedvända kors och nitar. Istället skulle det vara sporttröjor och bandanas för hela slanten. Gud hjälpe. ”Diabolus …” är nog den skiva som fått utstå mest spott och spe i efterhand, då anklagelser om Machine Head-influenser, neometal och groovehemskheter duggat tätare än frågetecken kring eventuella högersympatier för bandets räkning. Hur lyder då domen? Tja, delvis har ju kritikerna rätt. Det hörs inte i öppningsspåren, som dundrar på ungefär som vanligt. Om möjligt lite mer oinspirerade än sist. Men väl in i albumet är det svårt att blunda för jämfotahoppande studsriff. Lustigt att låten de gjorde tillsammans med Ice-T, ‘War’, några år dessförinnan alls inte lät på det viset. Jaja, skivan går ju att lyssna på. Och utan att kolla upp saken närmare, vill jag minnas att åtminstone delar av texterna är riktigt skarpa. Frågan är väl mest varför man inte skulle låta något tidigare verk från åttiotalet gå ytterligare ett varv till i spelaren istället för den här.

Betyg: 6 av 10.

God hates us all, 2001

Släpptes den elfte september. Sjukt att det är tjugo år sedan. Fan vad gammal man ändå är. I mina ögon är detta Slayers enda riktiga bottennapp. Förutom ett par halvhyfsade spår tycker jag skivan är en trögflytande, seg historia som med nedstämda gitarrer inte ens gör mig sömnig utan snarare grinig, trött och tjurig. Och som därtill framkallar kortisolkrypningar i kroppen under längre lyssningssessioner. Ibland slår jag på den för att se om jag ändrat åsikt. Det har inte hänt hittills. Kanske får jag börja köra löpningssessioner till den i förhoppning om en uppenbarelse. Men något säger mig att adrenalinkicken uteblir, och att jag istället snavar över en tistelstam och ner i ett snår med brännässlor istället. Ärligt talat kommer jag inte på något mer att säga om den. Pastorn såg Slayer live vid den här tiden, då de spelade förband till Iron Maiden på ”Brave new world”-turnén. Han var inte imponerad. De där sporttröjorna var fortfarande högsta mode på scen.

Bedrövligt. Betyg: 4 av 10.

Christ illusion, 2006

Äntligen börjar det bli lite ordning på torpet. Den förlorade sonen, Dave Lombardo, återvänder. Till och med omslaget skvallrar om en återgång till fornstora dagar. Jag har dock en tendens att glömma bort den här plattan när jag vill lyssna på bandet ifråga. Jag vet inte riktigt varför, men det finns ett par skavanker som hindrar den från att nå full potential. Det första är att jag inte kan begripa varför de envisas med att i stort sett varje refräng, i nästan samtliga låtar, sänka tempot och köra något slags breakdowngung eller start och stopp-meckande. Detta är ju inte direkt något nytt, men jag vet inte … skillnaden gentemot åttiotalsskivorna är att det nu inte flyter på lika bra, utan mest bara blir segt. Lite som med King Diamonds plattor utan Mickey Dee bakom pukorna. Nu kan man ju tycka att Dave Lombardo borde kunna lösa sådana problem med ena armen bakbunden, men även om aggressionen och manglandet är på en synnerligen hög nivå gör sångarrangemangen det till en halvt tillbakahållen historia. Vad vet jag, en del kanske tänder på alla cylindrar inför upplägget. Men även om jag tycker att det här är den bästa skivan på bra länge hade den kunnat vara ännu bättre.

Betyg: 6 av 10.  

World painted blood, 2009

Antingen missade jag eller hoppade över den här skivan när den dök upp. Mitt intresse var inte direkt på topp för Slayers senare utgåvor vid tidpunkten, och en hel del tämligen ljumma recensioner fick mig inte mer peppad att kolla upp den. När jag sedan väl gjorde det blev jag avskräckt av titelspåret som dessutom inleder albumet. Samma tröga formel, i form av breakdownrefräng och allmänt sölande bakom instrumenten, gjorde mig bara trött. Produktionen var dessutom bra mycket sämre än på föregångaren. Döm därför om min förvåning när jag nu, bara för några månader sedan, bestämde mig för att lyssna igenom den från pärm till pärm och då få en smärre chock inför godbitarna som uppenbarade sig så fort man kommit förbi den första låten på skivan. Rens! Hur fan de kan ha tänkt när de bestämde låtordningen övergår mitt förstånd. Det påminner mig om ett rätt vanligt fenomen förr i tiden, när band på sina demokassetter valt att lägga den tråkigaste låten först. Slayer var ju anno 2009 inte direkt ett demoband, men ändå … Åter till skivan, då. Nog hade det kunnat vara mer tryck i ljudbilden, och även här finns det ett i mina öron överflöd av halvt omotiverade temposkiftningar, men de håller sig åtminstone på en acceptabel nivå och nu passar de faktiskt (för det mesta) i låtarna. Lyssna bara på ’Snuff’, till exempel. Enkel och briljant lyrik, med passande arrangemang. Man blir glad.

Betyg: 7 av 10. Kanske till och med mer, om man är på riktigt gott humör.

Repentless, 2015

Sannolikt bandets grande finale. Nog var man skeptisk. Jeff Hannemann var ju för fan död. Ett Slayer utan Dave Lombardo var väl redan det en tveksam historia, och när såväl han för gud vet vilken tur i ordningen valt att hoppa av, tillsammans med en bortgången Hannemann … ja, det såg ju inte ljust ut. Men likväl. Själv kan jag inte förstå de som gett ”Repentless” ett dåligt mottagande, för själv blev jag helt jävla blown away av den. Titelspåret har till och med blivit en av mina favoritlåtar av bandet, och ja … det är en ganska rejäl konkurrens. Den här plattan borde verkligen inte kunna vara så här pass bra. Det blev inte sämre live, för den delen. Ett snabbt genomskummande av recensioner på Metal Archives förmedlar att flertalet lyssnare inte är särskilt imponerade. Jag fattar inte varför. För att parafrasera Pappa Rudolf i ”Sunes sommar”, kan jag bara säga att jag hör ju vad jag hör.

Betyg: 8 av 10. Tack för kaffet.

// Heidenhammer

This entry was posted on 5 november, 2020 at 4:29 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.