Hatpastorns likpredikan

Över till ”Slatanic slaughter”. En tributskiva som släpptes av ständigt aktuella Dolores Records. Plattan har ett litet kuriosavärde, då den mig veterligen var en av de första tributskivor som faktiskt sågades sönder och samman. Jag tror att det var Mats Pennander och Stine Lundqvist som i Close-Up gav uttryck för minst sagt svidande kritik gentemot såväl den första skivan som dess uppföljare. För givetvis kom det också en andra volym ett par år därefter. Såhär två och ett halvt decennium senare ska vi undersöka om uttalandena stämde. Det kanske också bör nämnas att Slayer är ett av Heidenhammers absoluta favoritband. Då vi inte på förhand kollat in vilka grupper som medverkar blir detta en ”gissa bandet”-tävling där vi kollar facit först efteråt. Mycket nöje.

Melodi nummer 1.

HH: Ja, det är ju ‘The Antichrist’.

HP: Ska det då vara ett lite märkvärdigare band, som minsann visar att de hängt med sedan starten?

HH: Jag tror mig veta att det här är Dissection, då de gjort en cover på den här låten som är med på en o-EP, typ shape CD-versionen av ”Where dead angels lie” …

HP: Med enorma varningslappar som förkunnar att den absolut inte får spelas i en bilstereo, för då … blir det struligt.

HH: Vill minnas att Kraath från Setherial lyckades sabotera sin bilstereo med just en sådan.

HP: Det ringer en klocka. Ja, jag vet inte … det blir så pajigt det här, av någon anledning. I mina öron låter det som att det lika gärna kunde varit Raise Hell som köpt Destructions samlade diskografi fem minuter innan de skulle vara med på en tributskiva till tyskarnas ”ära”. Även om jag fattar att Dissection var Slayerfanatiker.

HH: Hursomhelst så låter det inget vidare. Inget bett, för högt tempo och … ja, som tristare covers brukar vara i allmänhet. Blir faktiskt lite förvånad ändå, med tanke på vilka stordåd som Dissection ändå var kapabla till på den här tiden och att Jon Nödtveidt i åtminstone en intervju – i Doloreskatalogen, av alla publikationer – hävdat att Slayer var hans absoluta favoritband.

Facit: Dissection, ‘The Antichrist’. Hade man inte rätt att förvänta sig lite mer av dem, på den här tiden, ändå … ?

Melodi nummer 2.

HH: Satan, det är från ”Show no mercy” … en låtjävel jag hört långt över tusen gånger, men det var en skiva jag i flera år lyssnade på via en avspelad kassett utan titlar. Vilket medförde att jag än i dag har svårt att avgöra vilken låt som är vilken.

HP: Men det låter ju faktiskt ganska bra? Vem sjöng så här mörkt?

HH: Kan det här vara Merciless?

HP: Fan vilken bra gissning. Blir kreddigt att ligga strax efter Dissection, och det låter som att bandet är vana vid att spela thrash. Hade det varit typ Luciferion hade man fått höra ett saligt jommel med trixande dubbla kaggar och solon och elände. Så jag säger Merciless jag med.

Facit: Hypocrisy, ‘Black magic’. Oväntat starkt av dem, ändå.

Melodi nummer 3.

HH: Är det ‘Crionics’, också den från ”Show no mercy”? Tre låtar därifrån alltså …

HP: Känner fan inte igen den här sångaren heller. Är det mig det är fel på, eller är det här faktiskt ganska bra? Helvete vilken fälla jag är på väg att gå i nu, men jag tycker att vokalisten gjorde något ganska kul med hela grejen. Att Slayer på den här tiden var mer än influerade av Maiden är ju rätt uppenbart …

HH: Det här har alltid varit lite av en favoritlåt, faktiskt den första låten med Slayer jag verkligen hajade till över. Dock ingen riktig refräng.

HP: Okej, det är ju inte fantastiskt … men jag menar, jämfört med typ ”Metal militia 3” håller den här skivan relativt hög klass än så länge. Jag har ingen aning om vilket band det här är. Det borde ju vara ett band från Götet, men vad vet man … Abigor har gjort en cover på denna en gång i tiden. Den är inte så kul.

HH: Det skulle kunna vara mer eller mindre alla band. I mina öron är det så identitetslöst. Inte uselt, men det tillför ju kanske inte mycket heller. Skott i mörkret? Decameron?

HP: Det lär ju knappast vara Lord Belial om vi utökar sökområdet till Trollhättan.

HH: Nej, är det något Lord Belial gör bäst i att låta bli är det att försöka sig på Dave Lombardo-trumspel.

HP: Än så länge kan vi konstatera att det är några rejäla fegspelare vi har att göra med. Tänk att Tori Amos skulle ha hundra gånger större ballar med sin version av ‘Raining blood’ än vad Sveriges metalelit hade i mitten av nittiotalet.

Facit: Merciless, ‘Crionics’. Jaha, det var ju själva fan … så nära, men ändå långt borta. Lät sångmässigt ganska långt borta från deras samtida skiva ”Unbound” från 1994.

Melodi nummer 4.

HH: ‘Captor of sin’.

HP: Men det här är väl At The Gates? Det är definitivt Tompa som vrålar. Men det låter bra mycket råare än på ”Slaughter of the soul”.

HH: ”Slaughter …”. Världens mest överskattade skiva. Storheten med den kommer jag aldrig att begripa mig på. När Alf lämnade skutan var det bara över. Jaja …

HP: Slayertolkningen var väl ganska hyfsad, men även här känns det som ett fegspel. Fyra lag har hittills spelat för oavgjort.

HH: Men var det liksom vitsen med de här hyllningsplattorna, att ingen skulle göra något eget av låtarna?

HP: Det brukar ju alltid vara med något fullkomligt tröstlöst på slutet, i form av en trummaskin och typ … ‘Mandatory suicide’. Eller något. Vi får hoppas.

Facit: At The Gates, ‘Captor of sin’. En, under omständigheterna, anständig cover.

Melodi nummer 5.

HH: ‘Altar of sacrifice’. Och fy fan vad det lät …

HP: Alltså, det här är ju inte ens ”Sikta mot stjärnorna”, utan mer ”Småstjärnorna”.

HH: ”Porrstjärnorna”. Jag begriper det inte, det är ju rätt ösigt, men gud vad det saknas något jag inte kan sätta fingret på.

HP: Det är inget tryck, ingen kollision, pondus, kraft …

HH: De har tagit ut riffen, men det är väldans själlöst.

HP: Vet du om Ceremonial Oath är med på den här skivan?

HH: På tal om själlöst?

HP: Och dåliga covers. Hands down, Ceremonial Oath är ett av Sveriges absolut sämsta band. När man lyssnar på typ ”Carpet” står man verkligen med händerna i midjan och utbrister i ett ljudligt ”JÄVLAR vad dåligt!”.

HH: Det finns ju en anledning att vi har två exemplar av ”Carpet” i sakristian. En skiva som via Dolores Records, vilka annars, salufördes med att den minsann innehöll en cover på ’Hallowed be thy name’.

HP: Och vilken cover. DÄR snackar vi dagcenternivå. I armbrytningskamp med Miscreants ‘Fade to black’. Vilket derby.

HH: Även den utgiven på en samlingsskiva av Dolores/Black Sun Records.

HP: Ja, även du, min Brutus.

Facit: Invocator, ‘Altar of sacrifice’. Danskar. Med allt vad det innebär. Och då menar vi inte King Diamond.

Melodi nummer 6.

HH: ‘Jesus saves’. Men vad är det som bara inte vill sig?

HP: Visst känns det lite … sluggish? Här blev det kortisolmaraton för hela grindslanten.

HH: Alltså … där kom sången. Den passar inget vidare. Som jordgubbar och torsk. Igen. Hetsigt och kacklande. På helt fel sätt.

HP: Skulle det kunna vara typ Afflicted? Nej, skämt åsido. Men musikaliskt sett är det ju inget direkt fel, det är bara livlöst. Som en sockerfri Trocadero.

HH: Den smakar skit. Då replikerar jag med sockerifri Dr Pepper.

HP: Fun light. Och särskilt mycket fun är det inte. Those of the fun light. Är inte ”fun light” ett otroligt dåligt namn på en saft? Inte mycket roligt för den konsumenten. Döp om skiten till ”Nästan Kul”.

HH: Jag tänker på Sundsvalls Nöjespalats tagline ”hur roligt kan det bli?”. Där inne kunde man köpa en pan pizza och skjuta laserstrålar. Alltså, på riktigt.

Facit: Enslaved ‘Jesus saves’. Vi är i chocktillstånd. Det måste för fan stå fel på skivan. Allt blev så konstigt. Å andra sidan ett gott exempel på att norrmän gör bäst i att hålla sig långt från allt vad thrash heter.

Melodi nummer 7.

HH: ‘Criminally insane’. Med någons slags pseudogrowl.

HP: Jag får medge att sångaren i alla fall låter arg.

HH: Men är det ilska på grund av rå misantropi eller för att beställningen blev fel på Max?

HP: Jag tänker lite åt crusthållet, typ Driller Killer. Men jag tvivlar på att de fixar musiken.

HH: Jag har ingen aning, det här var helt blankt.

HP: Några tokstollar från Trelleborg, säger vi.

Facit: Edge of Sanity, ‘Criminally insane’. Edge of Sanitys bandfoto i texthäftet ser dessutom ut som om samtliga medlemmar befinner sig i omklädningsrummet innan en badmintonturnering. Inte mycket dödsdyrkan där, inte.

Melodi nummer 8.

HH: ‘Postmortem’.

HP: Vilken jävla kanondänga. Hade skivan varit lite nyare hade det kunnat vara Swordmaster, bara för att det vore kul med ”Postmortem tales”.

HH: Djupare sång än vanligt. Är det typ Hypocrisy?

HP: Igen? Fullgod gissning dock. Det låter lite som Tägtgren på sången.

HH: Men att Szöke skulle sätta de här trummorna?

HP: Men han har fintat oss förr. Ojämna insatser från den filuren.

HH: Återigen är det ju bara det att det är en så identitetslös version att man blir smått apatisk. Även om det inte är direkt dåligt. Det är en sämre version av ‘Postmortem’, liksom.

Facit: Seance, ‘Postmortem’. Hatpastorn grinar illa och påstår att han minsann var på väg att gissa rätt, men … Seance har förresten ett bandfoto med så mycket ljusa jeans på att det nästan närmar sig Nattvindes Gråt-nivå. Och Nattvindens Gråt älskar verkligen ljusa jeans.

Melodi nummer 9.

HH: ‘South of heaven’.

HP: Med ett riktigt fisigt gitarrljud. Jag tänker mer på vinjetten till ”Boktipset” än på Kerry King eller Jeff Hanneman. Nu är vi i ”Småstjärnorna” igen. På krogen hördes sångaren sedan skryta vitt och brett om att han är Säffles Tom Araya.

HH: Jag tycker inte det låter som Tom Araya. Särskilt inte på refrängen.

HP: Men det här är åtminstone så taffligt att det blir ganska kul.

HH: Jag tycker inte att det är särskilt kul.

HP: Alltså, är det Diabolique?

HH: Jag undrade exakt samma sak. Och om det inte är det, då är det Dals-Långeds Tom Araya. Hanneman vred sig ett par varv i graven, och på den här tiden var han inte ens död ännu.

HP: En riktig TV Shop-variant av Slayer.

Facit: Cemetary, ‘South of heaven’. Ja, det kunde man ju ge sin fan på.

Melodi nummer 10.

HH: Ja, men där kom ju ‘Mandatory suicide’. Ettrigt lirande på ridecymbalen. Än så länge faktiskt ganska bra.

HP: Det här måste vara Crown of Thorns. Innan namnbytet.

HH: Hmm … det här var faktiskt bra gjort.

HP: Samma ljud som på ”The burning”. Vilken jävla kanonskiva det är ändå.

HH: O ja. En av mina favoritskivor.

Facit: Crown of Thorns ‘Mandatory suicide’. En bra cover framförd av ett bra band. Synd att de bara släppte två skivor.

Melodi nummer 11.

HH: ‘Spill the blood’ med tillknixat intro.

HP: Jaha, här skulle det spexas lite med effekter på gitarren. Slayer, som du aldrig hört dem. I Darkside Cowboys-skrud. Men … såhär går väl ändå inte den här slingan? Det här låter som någon som försöker hitta på något som låter som Slayer.

HH: Fast det här var ju ganska eget … på gott och ont.

HP: Vi simmar nu i grumliga Truth Denier-vatten. Är det 2 Ton Predator?

HH: Vi skriver det. Eller typ Slowgate från Boden.

HP: Men du gillade det här …?

HH: Nej, det gjorde jag verkligen inte. Men jag kan i alla fall uppskatta försöket att göra något eget. Men originalitet är ju inte alltid synonymt med kvalitet.

HP: Aldrig har en Slayerlåt känts lika lång som Venoms ‘At war with Satan’. Förrän nu.

Facit: Grope ‘Spill the blood’. Det är fan ockult. Där KOM ju alltså det danska industribandet med trummaskin med på slutet. Ett band man normalt aldrig hört talas om, för övrigt.

Godnatt och tack för kaffet. //

Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 15 oktober, 2020 at 3:58 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.