”Spela en cover!”, del två. Godkända covers, enligt Heidenhammer.

Onekligen har vi gått ganska hårt åt band och artister som gett sig på att tolka andras verk. Men utan att försöka låta som någon slags apologet, får vi också vara ärliga nog att säga att resultaten inte alltid behöver bli fullt så katastrofala som exempelvis ungerska Burzumtributer. Med det sagt, följer här ett litet axplock utan rangordning av covers – och närbesläktade fenomen – som trots allt är riktigt hyggliga.

1. Bra coverband.

Det säger nog sig självt att denna kategori tillhör de mer extremt sällsynta. I ärlighetens namn kan jag bara komma på ett enda, som dessutom är ett av mina favoritband. Slovenska Laibach. Här kan man snacka om en konstellation som förstått grejen med att göra något eget av förlagor och dessutom oftast göra dem bättre. Genom att ändra nyckelord i texter, och omarrangera musik och koncept har de skapat konst i ordets sanna bemärkelse. Även om kanske inte samtliga av deras skivor håller en lika hög kvalitet är det få gånger jag känt mig blåst på konfekten. Jag har förvisso svårt att se vitsen med deras remixer av Morbid Angel-låtar, och jag gillade verkligen inte att de gjorde soundtracket till den där tokroliga filmen ”Iron sky”. Laibach ska vara hundra procent seriöst, eller inte alls.

Självklart är det väl så, att de flesta inte skulle klassificera de slovenska gynnarna som ett coverband. Bandet har ju onekligen knåpat ihop ett helt knippe kanonlåtar på eget bevåg utan föregångare, men det är genom sina covers de främst rönte framgång och uppmärksamhet. Termen coverband brukar väl reserveras för tvivelaktiga orkestrar som framför hits på den lokala pizzerian, iförda bak- och framvända kepsar och med kroppar som skvallrar om rejäla intag av spelställets kvällsmenyer. Några av dem är bättre, några är sämre. Är man på rätt humör kan det sitta som en smäck med framskrålade liverenderingar av vad som i grunden är bra låtar.

I gränslandet kanske man även bör tillägga band som är sådana kloner av andra band att det är svårt att höra skillnad. De mer uttalade och extrema fallen utgörs av band som Warhammer (som vill vara Hellhammer), och crustband som stämmer gitarrerna efter Discharges EP ”Why” och vars bandnamn också oftast börjar på ”Dis”. Mindre hederliga band i samma kategori utgörs av konstellationer som Hecate Enthroned.

Som en helt egen kategori kan man ju nämna nuvarande Mayhem. Redan 1997 tyckte jag att hela grejen var extremt märklig, men än konstigare skulle det bli då de bestämde sig för att köra ”De mysteriis dom Sathanas” från pärm till pärm för tre år sedan. Vet inte om det ens går att kalla det att göra covers på eget material, eller om det mer var att bedöma som en slags teaterföreställning. Det lät förvisso ganska bra, men ”De mysteriis …” utan vare sig Euronymous, Greven eller Snorre bakom instrumenten är åtminstone i mina ögon rätt bisarrt.

2. Bra coverskivor.

Och på tal om just Mayhem … jag är väl medveten om att flera läsare säkert sätter kakan i halsen och spiller ut kaffet i knät i rena kokilskan när jag påstår att skivan ”Originators of northern darkness – a tribute to Mayhem” från 2001 faktiskt är bra på riktigt. Än idag blir jag förvånad över att märka att jag ofta hellre slår på Emperors version av ‘Funeral fog’ än originalet. Och då snackar vi ändå Emperor år 2000! Franska Seths inblandning i skivan må vara ett mer tveksamt företag, men lite kul är det ändå att någon ger sig på en Mayhemlåt från post-Euronymousåren. Och att skivan avslutas med en cover på ‘Silvester anfang’ är nästan lika roligt som covers på Burzums ‘Dungeons of darkness’.

Detsamma kan sägas om ”Darkthrone holy Darkthrone”, från 1998. Otroligt märkligt ändå med två vitala coverskivor till norska band framförda av just, åtminstone till största delen, norska band. Det kanske ska sägas att de flesta av bidragen på Darkthrones tributhistoria sannolikt inte tillför värst mycket till de låtar de är baserade på, men de stör åtminstone inte den allmänna ordningen. Även här lyckas förresten Emperor märkligt väl dunka ihop en version av ‘Cromlech’ som är betydligt roligare än ursprungsversionen på ”Soulside journey”. Märkligt det där.

Annars … tja, på tal om Emperor tycker jag att tributskivan till Emperor, ”In honour of icon E” från 2012 är om inte fantastisk åtminstone riktigt hyfsad. Banden är inte riktigt av samma kaliber som på ”Originators …” men deras respektive bidrag är oftast mer än godkända. Demonicals version av ‘Night of the graveless souls’ är en av höjdarna.

För att återgå till Darkthrone är det förresten rätt underhållande att lyssna på ”Panzerfaust” och ”Total Death” efter att först ha spisat Celtic Frosts två eller tre första utgåvor. Att Tom G. Warrior inte gjorde rättssak av det hela är svårbegripligt, för här snackar vi mer än enbart ”influenser”. I samma veva: slå på Burzums ‘War’ och ‘Inn i slottet fra drömmen’, och lyssna därefter på Roots låtar ‘Pisen pro Satana’ och ‘Casilda’s song’ (i slutet, typ fyra minuter in). Då får ni höra hur inspiration till ”egna” låtar kan ta sig uttryck.

Förutom de ovan nämnda känns det dock rätt skralt. Det finns väl en del tributskivor som knappast kan sägas vara värda ens surt förvärvade grindslantar, men som heller inte framkallar magsår. ”In conspiracy with Satan”-tributen till Bathory, släppt på Hellspawn 1998, är en sådan där skiva jag tagit mig igenom ett antal gånger med en axelryckning. Med risk för att låta tjatig gör dock Emperor även där en hejig version av ‘A fine day to die’. ”Tyrants from the abyss” är en minde lyckad tribut till förmån för Morbid Angel. Det säger sig självt att detta är ett band vars material är svårt att göra bättre, om man nu inte ger sig på ”Illid divinum Insanus”-låtarna, då. Om inte ens Laibach förmår förbättra ursprungsversionerna bör man kanske låta bli. Men skivan stör inte direkt heller när den ljuder i bakgrunden. Om jag nu minns rätt – det var säkert femton år sedan den sist fick göra det.

3. Enskilda coverlåtar.

Satyricons ‘Born for burning’, ursprungligen av Bathory. Kanske skulle detta ha skrivits i samband med Hellspawns tributskiva, då den medverkar där. Själv hörde jag den dock först på Moonfogs samlings-CD ”Crusade from the north”, anno 1996. Hur som helst har jag alltid gillat den. Jag har full förståelse för att vissa ser det som ett helgerån, men ändå. Bra ljud, bra spelat.

Emperors ‘Gypsy’. Denna återfinns på en luguber ”tribut” till Mercyful Fate – en skiva vi kommer att ha all anledning att återkomma till vid tillfälle. Återigen är det norrbaggarna från Telemark som utgör ett lysande undantag. Varför blev det, vid den här tiden, så pass bra när de spelade andras låtar istället för att skriva egna? Där kan vi snacka om ett mysterii.

Ofrings ‘No prayer for the dying’. Okej, det här låter som ett skämt. Ett riktigt dåligt sådant. Ett totalobskyrt, DANSKT, black metal-band bestämmer sig för att medverka på en obetydlig skandinavisk tributskiva till Iron fucking Maiden och gör det dessutom bra? Självaste Pastorn höll på att svälja snusen av chocken som infann sig i hans kök när vi hade fört ännu en Maidentribut till slaktbänken för genomlyssning. Ja, det är fortfarande helt obegripligt. För att citera Pelle Dead: ”det här är en dröm, och snart vaknar jag”.

Skyclads ‘Prime evil’, ursprungligen gjord av Venom år 1989 och tillika ett titelspår. På den rykande dynghög till ”tribut” som är skivan ”In the name of Satan” valde detta engelska band att snida ihop en smått sensationell version av en låt från Venoms Tony Dolan-period, och smyga in en fiol i hantverket. Skyclad är ett högst ojämnt band, men med en viss pervers charm. Detta gäller även deras cover. Och jag bör kanske tillägga att jag under normala omständigheter är rätt skoningslös gentemot covers på Venomlåtar.

Entombeds ‘God of thunder’. Enligt mig är Entombed ett av världens mest överskattade band. Inte ens som femtonåring förstod jag storheten i ”Left hand path”. Än mindre vad som skulle vara så fantastiskt med skivorna efteråt. Visst har ”Wolverine blues” sina poänger, men ändå … likväl vet jag inte hur många gånger jag lyssnat på deras version av den här Kisslåten. Kan inte påstå att jag är ett större fan av det bandet heller, även om de har sina hits. I detta fall gillar jag dock Entombeds tappning bättre. Återfinns på EP:n ”Out of hand”.

Satyricons ‘Orgasmatron’. Norrbaggarna smäller till igen, och det strax innan även deras skivproduktion började kuka ur. 1997 släppte de en smått onödig EP kallad ”Megiddo”, vars sista spår var en tolkning av Motörheads låt från 1986. Jag har full förståelse för om denna alls inte faller alla på läppen, men här har de gjort något eget av materialet och banne mig fått till det. Hårt, maskinellt och metalliskt utan att falla hän åt skittrist pseudoindustri. Tänk om ”Rebel extravaganza” hade fått låta mer på det här viset? Och tänk om de inte hade åkt ut och turnerat med Powerman 5000? Tänk om … tänk om.

Cathedrals ‘Solitude’. I ärlighetens namn är det inte mycket som skiljer den här versionen från Black Sabbaths original, men jag hörde Lee Dorrian och kompanis inspelning först. Finns på två tveksamma tributskivor till Black Sabbath och jag vågar påstå att det är Cathedral som lyckas bäst på båda plattorna. Givetvis lockar båda släppen med stora namn på de medverkande, men vi vet ju hur resultatet brukar bli.

Type O Negatives ‘Summer breeze’ och ‘Cinnamon girl’. Robban skrev i Close-Up vid något tillfälle att The Cult utgjorde soundtrack till hans ungdoms sexliv. Jag kan ta gift på att det inte var något i jämförelse med vad Type O Negative var för mig och mitt. Herregud. Länge var det ett av mina absoluta favoritband, men av någon märklig anledning lyssnar jag nästan aldrig på dem längre, med undantag för deras första skiva ”Slow deep and hard”. Peter Steeles gamla band Carnivore (och även Fallout) går dock fortfarande varma efter alla år. ‘Summer breeze’ avviker rätt kraftigt från popduon Seals & Crofts original, medan ‘Cinnamon girl’ är hyfsat lik Neil Youngs motsvarighet. Goa bitar, ändå.

Det kanske är dags att avrunda, men till sist hade jag tänkt ta upp varför jag gick i Agallochfällan. Någon gång skrev jag upp detta band som en årsfavorit. Det skulle jag inte gjort idag. Jag har fyra skivor med dem och alla är lika tråkiga. På papperet stämmer allt, i praktiken inte. Fan vet varför. Anledningen till att jag upptäckte dem var i alla fall deras cover på Sol Invictus ‘Kneel to the cross’. Kan inte säga att jag gillar originalet något vidare, men en bekant spelade den här covern mer eller mindre på repeat i en månads tid och den satte sig. Kanske inte sådär värst märkvärdig egentligen, men något slags intryck måste den ha gjort.

På tal om liknande musik sätter jag punkt genom att nämna Current 93s inspelningar av Sands ‘When the may rain comes’ och Groundhogs ‘Sad go round’. Nu har ju dessa väldigt lite att göra med metal, men ändå. Den förstnämnda låten återfinns på kanonskivan ”Thunder perfect mind” från 1992. EP:n ”Lucifer over London” från 1994 innehåller melodi nummer två. På tal om den, vill jag minnas att Rotting Christ gjort en version av titelspåret som inte var helt tokig.

Tack för kaffet.// Heidenhammer

8 svar till “”Spela en cover!”, del två. Godkända covers, enligt Heidenhammer.”

  1. Pesten i Lönneberga Says:

    Jag trodde först att Lucifer Over London utan en ylande Jhonn Balance skulle vara ren dynga, men Rotting Christ lyckades ändå rätt okej. Rolig låt att göra en cover på!

  2. Kreator gjorde en rätt fräsig inspelning av “Lucretia (my reflection)”. Laibach har nämnts. Annars är det mest ett gycklartrick för att sälja singlar. Iron Maiden spelar in Led Zeppelin… jag menar, varför? Och varför spelade Led Zeppelin in något överhuvudtaget från första början? Hör varken de eller gemene man hur tråkigt det låter?

    Ja, ni ser hur det blir. Idel tråkigheter.

  3. Opthalamia ville jag alltid gilla men de gjorde det inte lätt för mig att lyckas. Däremot sitter deras cover på Deathcrush från Euronymoustributen alltid som en solid jävla fläskläpp. Oerhört bra och precis vad en fredagskväll behöver på obscent hög volym.

    Gärna följer man upp det med Turbonegro – I Got Erection som halva världen gjort covers på och ingen lyckats.

  4. Emperor har alltid varit grymma på att göra covers!

    De gjorde även en riktigt bra version av Thorns ”Arie Descent” på Emperor/Thorns-splitten. Om jag vill minnas rätt så var inte Thorns covers lika lyckade (eller minnesvärda..).

    Skjut mig, men jag tycker att Ghost har gjort några jävligt bra covers genom åren. Speciellt ”If you have Ghosts” (Roky Ericksson), ”Bible” (Imperiet) och kanske ”Waiting for the night” (Depeche Mode) också..

  5. Jag har inte vunnit mycket i mitt liv, men en gång vann jag två tributskivor till Judas Priest i en tävling i Close-Up. Det var kända band som medverkade för all del, men vad gjorde det när det mest var trista power metal-combos (bra Close-Up-ord) som Blind Guardian och Iced Earth som medverkade. Iced Earth sjöng för övrigt ”where there’s darkness and fire ” istället för ”fog” i sin ändå helt okej cover på The Ripper.

  6. Kanske borde föräras ett eget inlägg, men det nämns ju lite här med – covers mellan väldigt olikartade genres. Det är ju något annat än tributes. I regel är det vidrigt, ett lamt höhö-skämt, typ Black Ingvars, det där akustiska bandet som gör Maidencovers osv.
    Men Shinings cover på den där Kentlåten är ju i alla fall intressant då det faktiskt visar på likheterna, trots genregapet.
    Så, vårt favoritexempel: Offerstigens cover på Broder Daniels Dark Heart

    https://sellouttapesandrecordings.bandcamp.com/album/raw-and-obscure-vol-1

Lämna ett svar till Hravnkel Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: