Mer genresnack

Mer genresnack! Denna gång fick jag och Hammaren hjälp av herr Vidhall. Idag går vi igenom NU-metal, neofolk, dark ambient och noise/PE/industri.

Mycket nöje.

Neofolk

HP: Jag gillar folkmusik. Det tror jag alla gör innerst inne. Men när prefixet ”Neo” smygs in i mixen så börjar kokilskan göra sig påmind. Ta bara nördarna i Solblot som exempel. Här snackar vi höga strumpor, hängslen och fosterlandsfrisyrer och det är så JÄVLA uruselt! Naturligtvis finns det en sydamerikansk tjej som gör Solblot-covers på Youtube och det låter om möjligt ännu lustigare när någon sjunger låtarna fonetiskt. Kummer allddrri kummer allddrrii sUuuUUuulen!

HH: Jag trodde att jag gillade neofolk, i och med att jag halvt älskar Current 93. Sedan fick jag reda på att det tydligen kallas för ”apocalyptic folk”. Lite som att Immortal spelar ”holocaust metal” istället för black metal. Neofolk är väl mest en dålig ursäkt för pseudointellektuella usla sångare att haspla ur sig lite kvasifascistiska textrader över falskklingande akustiska byten mellan två ackord, oftast i moll. Death In June, Strength Through Joy … bah. The Soil Bleeds Black däremot, om nu det räknas till neofolk, blir man ju åtminstone glad av. Vissa av deras låtar är ju liksom hypnotiska. På gott och ont.

HP: The Soil Bleeds Black har jag dock en minst sagt osund relation till. Bitvis skrattar man så tårarna bränner på kinderna och stundtals tycker jag det är ganska bra. King Dude, är det neofolkens Orup?

AV: Ja. Är One More Time Sveriges svar på Dead Can Dance? Lena PH ska enligt proffsen på Helgons neofolkforum (djupa vatten här) ha varit en föregångare till Solblot.

HP: Hur har jag missat detta?! Thyrfing möter ABBA i en utmanande parningsdans.

AV: Du hängde inte på helgons neofolkforum 2004. Jag trodde också att jag gillade genren ett par år, det hörde ju till och visst har Death in June ett par bra låtar, men det handlade nog till 88% om pubertal JVVF-attityd och intellektuella poser. Jag hittade en liveskiva med Sol Invictus i hyllan härom nyss och det gick tamigfan inte att lyssna på. ”Ojojoj Europa!”, herregud. Falsksång, runor, pizzakomp på ackegura och lite enkla pang på pukorna, det är neofolk formulär 1A i min bok och det går fetbort. Med det sagt, jag gillar moderna tag på folkmusik och medeltidsmusik. Garmarna, Comus, ett par Ataraxia-plattor, älskar det. Alla andra kan ta sina Evola-böcker och köra upp dom i röwa, där de ändå redan har sina huvuden.

HP: Kan ni tänka er Sabaton tolka den där Lena PH-hymnen?

HH: …

AV: Nu blev jag alldeles kall.

Noise, industri och power electronics

HH: När det gäller noise och power electronics vet jag knappt vad jag egentligen tycker. När det kommer på tal brukar jag återkomma till en spelning med Merzbow som jag bevittnade i Oslo sommaren 2001. Först stod jag mest och flinade lite för mig själv och tänkte att oljudet i alla fall var ganska festligt, och att huvudakten åtminstone var betydligt mer professionell än den inledande duon som lite tafatt försökte sig på samma sak. Men efter en sisådär femton minuter hände något. Jag vet inte om det här var ren inbillning, men plötsligt tyckte jag mig börja uppfatta mönster och nyanser i ljudvågorna som tidigare varit ohörbara för mig. Det var faktiskt som att upptäcka musik igen, för första gången. Kan dock inte säga att det hänt fler gånger.

HP: Jag gillar verkligen sånt här, även om jag är långt ifrån någon expert på området. Som Sundsvallsbo är man bortskämd med oljud i och med band som Proiekt Hat, Survival Unit, Wintheer, Alfarmania och Blood Ov Thee Christ. Allt som oftast har ovannämnda projekt skapat högkvalitativt soniskt våld. Vidare gillar man ju Anemone Tube, Trepaneringsritualen, Mauthausen Orchestra och så vidare. Med det sagt finns det å andra sidan i runda slängar en miljard dynggäng i den här genren. Skogen-Jocke skickade mig en kassett med Halal Nihil. Ungersk noise med lergök. Sedan var den dagen förstörd. Mycket av den här typen av musik står och faller också med själva konceptet och layouten. Konceptlös noise på MP3 har ju inte riktigt samma schvung som något snyggt förpackat och konceptuellt genomtänkt kassettrens. Det som är lite märkligt är att jag sett ett otal black metal-spelningar som bara lämnat mig helt död inombords, men rent oljud live har varit fantastiska upplevelser. När Anemone Tube och Last Dominion Lost spelade i Sundsvall blev jag helt bortblåst. Maken till kanalisering tror jag inte att jag upplevt i ett livesammanhang någonsin.

AV: Det säger rätt mycket om just noise att folk kommer till det från så olika håll. Hårdrockare som upptäckt det via Cold Meat (typ alla vi?), folk som hoppar från frijazz till Borbetomagus till Hijokaidan, no wave/lofi/noiserock/postpunk in i ännu mer fri och kaotisk, alla vägar leder till noise. Men det är klart att en genre som är så enkel att göra lockar till sig klåpare som bara vill göra men inte har några idéer. Eller folk som bara är kassa – du nämner Halal Nihil, pastorn, minns på ett av de stora noiseforumen att han beklagade sig över att ha blivit nerslagen för att han gjort släpp som typ hånar cancersjuka barn. Det var ingen som tyckte synd om honom, haha.

HH: Det är lite märkligt med de här sidogenrerna. Noise, industri och goth har en sak gemensamt i form av att samtliga från början har väldigt lite, om ens något med metal att göra. Industri och noise kan väl spåras tillbaka till futurismen och experimentmusik från 1950-talet, för att sedan plockas upp som en avart till punken. Roger Karmanik, bossen för Cold Meat Industry, menade att han upptäckte hela grejen då han var punkare och såg det som en vidareutveckling av den. Även gothmusiken på 80-talet hade mer gemensamt med punk och postpunk. Stranglers, Damned och Lords Of The New Church var med på samlingsplattor tillsammans med The Mission och Siouxsie And The Banshees. Metalband lyste med sin frånvaro.

AV: Noise och PE och industri och allt vad det kallas, det var min punk. Från att ha övat skalor på gymnasiet och brytt mig om att spela ”rätt” så var det en jädra befrielse att mötas av attityden ”det enda du behöver är en sten och en mikrofon” (citat Lirim Cajani från Institut, en av få power electronics-akter jag fortfarande lyssnar på). Sagt och gjort, jag letade fram en go gatsten, köpte en mikrofon och lite Behringer-pedaler och femton år senare har jag 20-25 släpp med muller och bröt, mestadels kassetter såklart och flera som jag dubbat och släppt själv. Alltså, äkta DIY, undergroundkultur och konstnärlig frihet. Bra noise live är ju typ bättre än sex, att bli helt överkörd av en sån total ljudmassa är fan fantastiskt. Sedan om det är en scen med ett tjog snubbar och ett halvdussin tjejer som mest klappar varandra på axlarna… Skit samma, det är ju härligt! PURE NOISE BLISS som vi brukar säga. Historiskt går det långt tillbaka, från futuristernas maskinvurm och modernisternas experiment till konkret musik och elektronmusik efter världskrigen till sextiotalets fluxus/konceptkonst/performance, och in till sjuttiotalet med vad som blev Throbbing Gristle och de tidiga japanska noiseartisterna.

Sedan power electronics, jag vet inte… Jag var nere i det träsket ett par år och försökte göra det själv, men jag har tappat intresset för de flesta som står och gormar om sadosex, vit makt och annat farligt över brus och bank. Nämnvärda undantag: Whitehouse, Con-Dom, Institut, Shift… Factory Farming är ju en upplevelse att se live. Om vi snackar mer renodlad industri så känner jag mig mer hemma: SPK, Korpses Katatonik, Militia Anenzephalia, Proiekt Hat… Och så vidare. Det är väl ingen som läser det här för namedroppingens skull?

HP: Namedropping är fan den här sidans bread and butter!

Dark ambient

HP: Lustmord, Aghast, Swartalf, Ildfrost och Endura gillar jag som fan. Om de nu ens räknas som dark ambient numera. På papperet är genren rent guld. Mörka ljudlandskap som är skräddarsydda för esoteriska inomhusaktiviteter. Men. Om det finns mycket strunt i noise-svängen undrar jag om inte dark ambient är sju resor värre. Vi har väl alla betalat fullpris för någon Cold Meat-skiva som inte var sådär skitbra direkt. Ska jag vara helt ärlig kan jag inte ens minnas sist jag hittade ett bra band i den här genren. Snackar vi mer elektroniskt blippblopp finns det emellertid en jävla massa guld. Caterina Barbieris magiska ”Gravity that binds”, ASC dyrkar rymden i braklåtar som ”Sedna” och Max Cooper framkallar dystopisk storhet i låtar som ”Repetition”. Den sistnämndas video är för övrigt en hyfsat tung historia.

HH: Jag kan nog bäst uttrycka det som så: det här är en genre jag verkligen vill tycka om mer än vad jag gör. Problemet är mest att väldigt få band eller projekt, eller vad man nu säger, lyckas med att låta genuint stämningsfulla och obehagliga. Man har ju Aghasts ”Hexerei …” och jämfört med den framstår flertalet album i samma kategori som ganska mesiga i jämförelse. Jag brukade avguda Lustmord, men i mina öron är det bara ett par av skivorna som håller hela vägen. ”Heresy” och ”A document”. Sedan blir det tyvärr lite väl repetitiva stycken på de övriga plattorna.

AV: Alltså… Jag vet inte. Konceptuellt sett är det ju en härlig genre, men jag orkar liksom inte. Precis som grindcore och råpunk är det ett så simpelt koncept att bygga ifrån så det kräver en ordentlig fingertoppskänsla för att få det att funka. Nio fall av tio faller platt. Tror jag? Vad är egentligen dark ambient 2020? Är det fortfarande dova ljudlandskap med lite pinglande klockor, pitchade munkkörer och kråkslott på omslaget? Har genren tagit ett steg ifrån facit som väl måste vara Raison d’etre? Såg Lustmord live för ett par år sedan. Det var som soundtracket till hollywoodfilmatiseringen av den klassiska skärmsläckaren ”Resa genom rymden”. Men jag minns att jag gillade hans ”Sol Om On” eller vad den hette. Antar han gjort femtusen skivor?

HH: Antar att det är ”The place where the black stars hang” du syftar på. En av de första skivorna med Lustmord jag inhandlade. Jag gillade stämningen, men en liten detalj gjorde mig lite besviken: efter ett par genomlyssningar märkte jag att ljuden ofta var loopade. Jag vet inte riktigt varför, men jag gillade inte insikten att det inte var mer organiskt framfört. Plötsligt såg jag en dataskärm framför mig, istället för att drömma mig ut i världsrymden.

HP: Nu är det nördigt.

AV: Okej, nu trillade hjärnan ut ur örat på mig – de mest samlade dark ambient-skivorna på Discogs är: Sunn 0))) –  ”Black One”, Dead Can Dance – ”Within the realm of a dying Sun”, tre första Burzum, soundtracket till Ghost in the Shell, och The Knifes sista album. SVÅR genre! Jag har nu lyssnat igenom halva ”The place where the black stars hang”, och kan inte för mitt liv förstå varför man ska lyssna på det här när Tangerine Dreams och Klaus Schulzes sjuttiotalsplattor finns.

HH: Fast nog är det så, att om Deicide gjorde den bästa Slayerskivan och Darkthrone den bästa Celtic Frost-motsvarigheten, spelade väl ändå Fenriz in de bästa Klaus Schulze-skivorna under namnet Neptune Towers.

NU-metal

HH: Det här börjar och slutar med Tribal Ink. Jag erkänner inga andra band i den här genren.

HP: Oj. Det här skulle nästan kunna bli ett helt eget inlägg. Jag minns när det här vansinnet började dyka upp på TV och radio och känslan var såklart panik. Vita snubbar, inte sällan i dreads, som rappade över nedstämda gitarrer. Jag menar, hur trafikskadad måste man vara för att på riktigt gå igång på sådan här skit? Det är genant och det är en genre som åldrats extremt dåligt. Korn liksom. Med en frontman som stod i en Mystic Circle-tröja i Close-Up för att visa att han minsann hade koll på scenen. Limp Bizkit, ett tempel av supertöntar. POD, kristna män i dreads som spelade pingis med svenska kristna män i dreads. Räknas Powerman 5000? Där snackar vi nördar. I Roadkill Extravaganza finns ett klipp där Satyr står och dansar arslet av sig på scen med Powerman 5000. Låt det sjunka in en stund. Vilka hade vi mer? Coal Chamber! Tjena. Lyssna på låten ”Loco” om ni vill höra AIDS i sonisk form. Kittie! Inte ens South Park hade kunnat hitta på en parodi som var större än Kittie. Vi kan hålla på hela dagen om ni vill?

HH: Och det vill vi. Jag kontrar med en potent cocktail på 2 Ton Predator, Papa Roach och Taproot. Det tidiga 2000-talet alltså. Jag undrar om det någonsin existerat en mörkare period i musikhistorien.

AV: Ja det här är ju ett mörkt kapitel både i världens och min egen musikhistoria. En brasklapp: jag växte upp i ett litet landsbygdssamhälle på västkusten, och nådde tonåren i slutet av nittiotalet, det vill säga när rockmusiken var som allra sämst. Jag såg aldrig Headbanger’s Ball för jag var inte småborgare med parabolantenn. De första ”nya” vågor av musik jag upplevde var alltså britpopen och nu-metallen (hade ju hittat Maiden, Sabbath och sånt innan såklart, är ju ingen poser). Att jag överhuvudtaget fortfarande lyssnar på gitarrbaserad musik är ett mirakel, men å andra sidan var alternativen på mellanstadiet i princip Ultima Thule, happy hardcore och Björn Rosenström. Helt plötsligt är det inte så ologiskt att ”rap metal” som vi kallade det då upplevdes som ett bättre alternativ… Så ja, nu gräver vi bland de mindre stolta benknotorna i min garderob. Som sagt, en mörk period men som uppenbarligen fortfarande kan underhålla – ni har alla väl sett C-gänget Puddle of Mudd förinta den där Nirvana-låten? Diggar ni Sevendust? Static-X?

HP: Alla gånger.

AV: Förresten, på tal om nu-metal: det finns ju en direkt länk mellan Judas Iscariot och Slipknot. Det fantastiska bandet Anal Blast har haft både Duane ”Cryptic Winter” Timlin och Joey Jordison på som skinnpiskare eller vad det heter på closeupiska. Så kan det gå. Ja, Jordison hoppade ju även in för Frost, så den närmaste länken från Judas Iscariot till 1349 går alltså genom Slipknot … Jag vet inte, finner inga ord, världen är en sjuk plats. En annan bisarr kollision som satte griller i min trettonåriga hjärna var en Roadrunner-VHS inhandlad för alldeles för mycket veckopeng i London, med å ena sidan Soulfly, Life of Agony och Dog Eat Dog, och å andra sidan Obituary, Deicide och Brujeria. Däremellan Type 0 Negative och Biohazard. Det är inte konstigt man var förvirrad utan en tydlig ledsagare in i den tunga musiken. Nu måste jag nog skölja hjärnan innan jag börjar youtuba Clawfinger-låtar. Enligt Discogs är Clawfingers ”Deaf Dumb Blind” en tidig viktig platta för genren.

HP: Clawfinger är bland det bästa jag sett live, hur sjukt det än må låta. Och då gillar jag inte Clawfinger alls. Alltså inte ens ironiskt.

AV: Med hitsingeln ”Nigger”. Svår låt!

HH: En av få gånger jag verkligen uppskattat Machine Head var när de i något reportage skulle recensera svenska skivor och just ”Nigger” hamnade under luppen. De asgarvade och svarade att det var skönt att den svarta befolkningen i USAs sämre områden fick berättat för sig av ett gäng svenskar om hur de egentligen borde bete sig. Synd bara att det inte var typ Ice-T som fick uppdraget att recensera.

AV: De gjorde även en bra låt på temat ”killar som säger till tjejer att de inte behöver sminka sig” på andra skivan, ”Back to the basics”. Alltså jävlar vad jag inte saknar nittiotalet nu.

HH: Vänta nu, Clawfinger var alltså före Joakim Hillson och hans ””Vacker utan spackel”?

AV: Yes, fem år till och med. ”baby put away your make-up and your lipstick”.

HH: Jag får samma känslor av den textraden som när Vorph i Samael väser fram ett ”baby”.

HP: Jag blev alldeles kall.

På återseende.

/Hatpastorn, Heidenhammer och Vidhall.

10 svar till “Mer genresnack”

  1. Bra text! Kul att läsa en diskussion man haft på riktigt i text 🙂 Tänker dock att det finns fler nyanser i neofolkhelvetet, men förstår att det finns gränser för hur länge man orkar ägna sig åt ämnet.

  2. Alltså, jag är jävligt förvirrad vad gäller neofolk som genre. Jag avskyr verkligen Solblot, Death In June, Sol Invictus och allt vad det heter. Men sen diggar jag starkt Wardruna, Hindarfjäll (trots att jag bara hört två låtar) och Lönndoms ”Viddernas tolv kapitel” – och allt det räknas väl också till neofolk?
    Men det är jävligt svårt för precis som ni skriver så är ju genren full av en massa tuffa snubbar som använder sig av vikingar och historia istället för att bara öppet säga ”vi är fascister och tycker minsann att det var bättre förr”. Lite så känner jag vad gäller Leidungr. Lyssnade som fan på Pyhä Kuolema i några år, utan att kunna ett ord finska, och sen fick jag reda på att även den snubben hamnar i NS-garderoben där ingen vågar komma ut. Den enda akt jag vet som öppet är råvänster är Krępulec – dock hamnar väl det under martial-genren; vad fan det nu innebär. Men det gör väl Krępulec till Arditis motpunkt.
    Vettefan var Semilanceata hamnar genre-mässigt, och trots att det kan vara fullständigt obegripligt så kan jag inte låta bli att gilla vissa bitar.

  3. …. Nu har kanske Pastorn redan tänkt på det här! Men varför inte göra en resa i svartmetalens täcken. . typ genre tänket fast inom blackmetal vad är det för skillnad imellan blackgaze o 1991 I norge\grekland. Eller blackambient versus blackfolk…o liknande Eller dra andra vågen i från grunden,, typ 1990-1994,,,,1994-1998,,,1998-2002 o så vidare o förklara utveckling/aveckling, vad ha hänt,,,,,,, O VAD BÖR HÄNDA. Men som sagt,,,,Pastorn kanske redan ha dessa tankegångar!

  4. occidentalmartyr Says:

    Men vad i helvete grabbar… Har ni fått gå värdegrundsutbildning eller? Alla vet ju att essensen av black metal är allas lika värde! LOL

  5. De fortsätter att skörda framgångar:

    https://blabbermouth.net/news/listen-to-new-hed-p-e-single-death-awaits/

    Helgen är räddad.

Lämna ett svar till GC Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: