Hatpastorns likpredikan

Då den här bloggen under tio års tid behandlat fenomenet black metal och dess besynnerliga underkategorier, tänkte vi att det kunde vara en idé att botanisera (eller wotanisera, om man vill) bland andra mer eller mindre besläktade musikaliska genrer och samtidigt berätta lite om våra respektive relationer till dem.

Heavy metal

HP: Man älskar ju Iron Maiden, Judas Priest, King Diamond, Mercyful Fate, Running Wild … och Ram, som ett nyare band då. Kanske man kan räkna in Cirith Ungol också. Problemet är ju bara att de där A-gängen får alla andra att framstå som rena klåpare. Manilla Road måste såklart nämnas med.

HH: Ja, jag hade ju gärna velat kunna säga något annorlunda men här tror jag att vi är fullkomligt överens. Det största problem jag har med heavy metal i allmänhet är att sångarna aldrig övertygar. När man är van vid Dickinson och Halford … då är det ju en bit kvar för de andra i gamet att komma ikapp. Visst finns det sångare som tekniskt sett är bra på vad de gör, men då kvarstår faktum att deras röster oftast inte är personliga för fem öre. Sen har vi i och för sig Udo Dirkschneider då, som har en minst sagt egen röst. Det vet vi alla, som lyssnat på hans duett med Doro Pesch. Men själv har jag aldrig gillat Accept.

HP: Ja, det finns ju en hel del rat. Band som typ Krokus … eller Styx, liksom. Om nu det ens är heavy metal. Sen finns det klassiska band som Dio, som jag av någon anledning aldrig fastnat för. Har alltid avskytt ‘Holy Diver’.

HH: Den här nittiotalsomgången heavy metal med Hammerfall i spetsen förde ju inte speciellt mycket gott med sig. Det blev ju inte bättre heller av att de flesta äldre band bestämde sig för att bli skitdåliga, eller i alla fall betydligt sämre, i samma veva.

HP: Nej, plötsligt blev det en hel ny våg med smuts. Det är samma sak där: jag har bara inte tålamod för band i den här genren som inte är på elitnivå. Om man redan har hört ‘Painkiller’ av Judas Priest finns det inte många anledningar att lyssna på Primal Fear istället. Och det kommer från mig som gillar både tidiga Cradle Of Filth och Hecate Enthoned. Logiken är glasklar.

HH: Och under tiden sitter vi och lyssnar igenom Thors ”Only The Strong”. Det är en skiva man i alla fall faktiskt blir glad av. ‘Thunder on the tundra’. Genialiskt.

Thrash metal

HP: På papperet är thrash världens bästa genre. Men i verkligheten är det extremt få skivor som håller hela vägen. Även här faller det oftast på sången. För min del är det nog bara Metallicas och Sodoms skivor jag orkar lyssna igenom från pärm till pärm.

HH: Under ett par år har jag haft en märklig thrashperiod, under vilken jag försökt vaska fram okända guldkorn från gudsförgätna länder och epoker. Men det är inte ofta det lyckas. Man tänker ju sig att det ska vara det bästa av två möjliga världar: melodierna från hårdrocken och energin från extremmetallen.

HP: Oftast blir det ändå så trist att lyssna på i längden. Testament, liksom … DE är töntar. Och Death Angel … Anthrax … det är det värsta. Jag har aldrig riktigt förstått varför Megadeth räknas som thrash, men då har jag å andra sidan knappt hört deras tidiga skivor.

HH: Ett av mina absoluta favoritband är Slayer. Ett av få band jag lyssnar på i stort sett varje dag. Och Venom efter 1989 är betydligt mer thrash än något annat. Men det är som med heavy metal. Några få elitband är fantastiska, men det blir snabbt ett rejält glapp mellan A- och B-gäng. Samtidigt har jag hittat fler okända thrashjuveler än motsvarande hårdrocksband. Jag vill också inflika att Deicide är, eller var, så pass bra just på grund av att de körde en väldigt extrem form av thrash snarare än brötdöds.

HP: Deicide är anledningen till att jag hoppade över Slayer. Jag gick direkt in på dödsen istället. Om Darkthrone gjorde den bästa Celtic Frost-skivan gjorde Deicide den bästa Slayerskivan.

Death metal

HP: När death metal är bra är det ju rätt oslagbart. Men tråkig döds … det är olyssningsbart. Dålig black metal kan ju ha ett oefterhärmligt underhållningsvärde, men tråkig death metal gör mig självmordsbenägen. Av helt fel anledningar. Men: den bästa dödsen är oftast en blandning mellan thrash och döds. Deicide, Morbid Angel, Death, första Cannibal Corpse, Grotesque, Cancer … death metal-band gör ju bättre thrash än thrashbanden själva.

HH: Personligen skulle jag säga att Morbid Angel är mer ”ren” death, men om man lyssnar igenom ”Abominations Of Desolation” finns det en hel del thrash där. Jag tycker nog också att dödsen blev en genre som hade extremt svårt att förnya sig själv på ett rimligt vis.

HP: Dödsen slog helt klart knut på sig själv när det blev sportmetall av alltihop. Så fort det blev viktigare att knåpa ihop trixiga riff och spela fills på trummorna varannan sekund istället för att vara ond var ju loppet kört.

HH: Man anade ju en liten strimma hopp när Behemoth släppte ”Satanica”, men … det gick fort utför. Samtidigt kom Nile. Man ville så gärna, men guldet blev till sand … Härnösand. Nyare ”döds” av steril norsk karaktär gjorde inte saker och ting bättre.

HP: Nej du. Tvi, tvi, tvi. ”Nej, men om man skulle ta och sätta sig ned och lyssna på lite norsk döds”. Sade ingen någonsin. Ja, förutom Obliteration då som är råbra.

Doom metal

HP: Första Candlemass, och Warnings ”Watching From A Distance”, klår resten. Nu börjar det bli tjatigt kanske, men vi märker samma formula här. Glappet mellan elit och pöbel blir oöverkomligt.

HH: På papperet är idén briljant. Och My Dying Bride har gjort några av mina absoluta favoritskivor. Men annars … när band bestämmer sig för att spela en genre istället för att skriva riktiga låtar blir det problem. När folk sedan ska spela funeral doom sätter jag mig och tjurar på golvet likt publiken på en Sunn O)))-spelning.

HP: Vad finns det ens för doom?

HH: Ja, efter Candlemass, My Dying Bride, Warning och tidiga Paradise Lost står man rätt rådvill. Att komma dragandes med Cathedral känns ju sådär. Finns det någon som ens verkligen gillar Cathedral?

HP: Ja, där faller det på sången. Rejält. Inga kanonlåtar heller. Om vi börjar gräva i gyttjan med typ Morgion …

HH; Lägg av. Vilka fan var Morgion?

HP: Relapse-gäng.

HH: Labelmates med Cephalic Carnage alltså. Jo, jag tackar jag. Sedan vill jag mena att om man lyssnar på My Dying Bride och Paradise Lost inser man också att allt på de skivorna oftast har väldigt lite med stereotypen av doom att göra. Det går inte sådär vansinnigt långsamt, och det händer hela tiden saker i musiken. Det blir lite som med Venom och övrig black metal. Har du något att säga om funeral doom?

HP: Funeral har några bra bitar, men utöver det får jag myrkryp över hela kroppen. Vill jag lyssna på nedstämt slår jag på Mortician.

HH: Mortician är doom, för mig.

Grindcore

HP: Arsedestroyer och Napalm Death räcker gott för mig. Men du kanske är en Gadget-kille?

HH: Jag är mer av en Cephalic Carnage-snubbe. UFF!

HP: Brutal Truth och Terrorizer måste såklart nämnas. Och Repulsion. Men när Nasum blev för grindcoren vad Hammerfall blev för hårdrocken gick jag hem.

HH: När vi såg Nasum live i början på 2001 var det jävligt bra drag. Deras skivor lämnar mig däremot helt kall.

HP: För att vara en genre där det ska vara snabbt och aggressivt känns det oftast extremt dammigt.

HH: I ett svagt ögonblick köpte jag en skiva med Relevant Few i tron att det skulle vara hårt. Blev helt förlamad av hur seg den kändes. Som du säger, så är det otroligt hur såpass snabb musik känns så långsam. Terrorizer och Repulsion är bäst när de låter mer döds än renodlad grindcore.

HP: Värst är ju välproducerad skandinavisk grindcore som helt saknar vassa kanter. Typ Gadget.

HH: Det är skit. Jag kan inte låta bli att undra om alla som blev grindfrälsta efter Nasum verkligen talade sanning.

HP: Nä, de ljög allihop. Nu ska jag kanske berätta att jag spelat på Obscene Extreme och efter den resan får jag feber av att bara höra genrenamnet.

HH: Det finns ju i och för sig bra musik med rigida ramar, typ blues, som det ändå går att skriva bra låtar inom. Men hur bär man sig egentligen åt för att skriva en relevant grindlåt trettio år efter Napalm Deaths ”Scum”? Godnatt och lycka till.

Crossover

HP: Det enda jag kommer på är Stormtroopers Of Death (SOD). Och eftersom det där finns Anthraxkopplingar så är det fanimig det sämsta. Billy Milano. Hmm … Bianca Castafiore, näktergalen från Billy Milano.

HH: Crossover är en genre jag inte borde ha något till övers för alls. Jag ser framför mig vidriga snorungar med bak- och framvända kepsar istället för upp- och nedvända kors. Som dessutom åker skateboard. Besynnerligt nog är en av mina absoluta favoritskivor en som kanske kan klassificeras som just crossover.

HP: Nu skämtar du. Vilken är det? Invert the inverted crossover.

HH: Black Sabbaths ”The headless crossover”. Nej, men Carnivores ”Retaliation”. En märklig blandning av Black Sabbath-riff, asrå thrash och en hel del New York-hardcore. Den första skivan, ”Carnivore”, har till och med NYHC-emblemet på omslaget.

HP: Carnivore är ju jävligt bra, det är sant. Kanske inte Carnivore A.D., då. Suicidal Tendencies … nej, det är bara life metal.

Goth metal

HP: Herregud. Ja … okej. Första Theatre Of Tragedy, den är ju bra. Men det är väldigt lite goth på den. Och första Sins Of Thy Beloved har väl några bra låtar. Om vi däremot närmar oss den mer kontinentala scenen …

HH: Jag får erkänna att jag först hade noll koll på vad goth egentligen var för något. Mig veterligen var det ingen i Sverige som kallade, säg, Sisters Of Mercy för goth då sådant i mitten av nittiotalet benämndes som antingen depp- eller svartrock. Folk i utlandet, däremot, som sedan länge var inne på The Mission och Fields Of The Nephilim måste nog ha tyckt samma sak om ”goth” metal som gamla rävar i industrisvängen tyckte om black metal ”ambient” och dungeonsynt.

HP: Vad var egentligen grejen med att de skulle ha så jävla många medlemmar? Det är inte lätt att hålla sams i ett band med bara två medlemmar. Tänk då att hålla ihop i ett band där åtminstone tre av dem varit ihop med fronttjejen vid något tillfälle. Släng gärna in en otrohetsaffär också, via något snedknull i Lübeck.

HH: Heta skjut i Düsseldorff. Och vips så ser medlemslistan i bandet ut som bandhistoriken i Malevolent Creation. Jag har aldrig känt mig så energilös som när jag hade uppgiften att ha en egen hatspalt i fanzinet Cadla, i vilken jag skulle ösa skit över nyutkommen goth metal från 1998 och framåt. Jag var helt tom efter bara en halv krönika.

HP: Där måste väl det första fröet till din utbrändhet ha såtts.

HH: Och vilken trädgård det blev.

HP: Mycket fruits and flowers in the spectral garden. Det kan väl ändå inte ha funnits en annan genre som så snabbt lyckades bli en parodi på sig själv. Vad tog det? Ett, eller max två år? Jag tror minsann det var indonesiska Total Tragedy, med frontkvinna i corpse paint och brudklänning, som tog genren bakom ladan och till slut förpassade den hinsides. Och det var väl runt 1999.

HH: Om Total Tragedy ändå visste hur mycket glädje de skänkt oss genom åren.

HP: Allt med dem är kul.

HH: Det är mer än vad man kan säga om resten av de där gängen. Förutom det faktum att Sirenia faktiskt betyder sjöko. Alltså, på riktigt.

HP: Det är otroligt roligt. Det är på Catamenianivå av kul.

Power metal

HH: Här blir begreppsapparaten komplex. Nuförtiden är väl power metal mer eller mindre synonymt med band som Rhapsody och Stratovarius, antar jag. Rollspelsmetal, kallar jag det. Under åttiotalet gick sådana band, Helloween och Blind Guardian inkluderade, under benämningen speed metal. För att göra det än knepigare, kunde under det tidiga nittiotalet power metal-etiketten också vara förknippad med två ganska disparata musikaliska uttryck: dels för obehagligheter som Pantera, och dels för band som Morgana LeFay. Det senare tyckte jag alltid var ganska passande: metal som var aningen hårdare än traditionell heavy metal, men ändå inte riktigt thrash.

HP: Power metal var ju inte kul alltså när tidigare nämnda Hammerfall slog igenom på bred front. Med tanke på det sparsmakade utbudet på Sundsvalls liveklubbar på den tiden fick man ju stå med mössan i hand och kolla på Edguy och Hammerfall när de stötte kön från scen.

HH: Det var en smärtsam historia. Jag får dock erkänna att jag gillade själva ‘Hammerfall’-låten när jag hörde den på en Close Up-samlingsskiva. Blev dock paff över att resten av ”Glory to the brave”, eller ”Gloryhole to the brave”, var riktigt mjäkig. Den där spelningen med Edguy var den andra gången de bevistade Sundsvall och det märktes snabbt att det där skämtet inte blev roligare för att det upprepades.

HP: Det finns många problem med power metal, men för mig finns det tre stora saker. Ett: Genren blev snabbt en parodi på sig själv. Två: Det blir så sjukt odynamiskt och helt utan power när det är allt på en gång, hela tiden. Tre: Det är life metal.

HH: Amen. Det är ganska lustigt. Få litterära genrer är så fantasilösa som fantasy och få musikgenrer är så kraftlösa som power metal.

Hårdrock

HH: Den här genren hamnar kanske lite i utkanten, men det finns ändå en poäng med att särskilja den från heavy metal. Med hårdrock, eller hard rock för att vara internationell, åsyftas konstellationer som AC/DC, Kiss, Deep Purple, Guns N’ Roses och kanske Black Sabbath. Släng in Alice Cooper också. Antar att en del väljer att kalla detta för classic rock numera, även om jag själv tycker att det är en aningens bredare kategori.

HP: Jag tror faktiskt jag hatar all rock. Med ett undantag: soundtrack-rock. Vi snackar ”Never Too Young To Die”-soundtracket och liknande kranskommuner.

HH: Jag har ju en obehaglig fäbless för en hel del av de här stofilerna. Jag vet inte varför, men jag har oftast lättare för att acceptera medelmåttig hårdrock än motsvarande heavy metal. Och AC/DC och Alice Cooper är ju några av mina absoluta favoritband och artister.

HP: AC/DC och Alice Cooper spelar i en helt egen liga. När jag tänker rock tänker jag det tröttaste. Det finns dock en sorts rock jag verkligen uppskattar: könsrocken. Där finns nästan inga dåliga band.

HH: Som du en gång så vist uttryckte det: hårdrock skapar ingen gemenskap. Könsrock däremot förbrödrar. När det gäller vidrigheter som actionrock av tredje generationens Danko Jones-karaktär finns det inte ord för hur mycket jag avskyr det.

Math metal

HP: Math metal, eller Relapse-döds som jag väljer att kalla det var ju det värsta tänkbara. Dillinger Escape Plan. Där snackar vi ADHD. Spattig, pretentiös dynga som av oklar anledning fick full pott i Close-Up varje gång. Som att belöna mobbaren med kram och läsk liksom. Ut ska han! Ut och skämmas!

HH: Ja, vad var egentligen grejen med Close-Up och den här genren? Var det ett desperat försök att framstå som ”intelligent” genom att påstå sig uppskatta math metal? Lite som att ta på sig oslipade glasögon för att uppnå samma effekt.

HP: Proto-hipstermusik. As.

HH: Saken är ju den att det inte ens är särskilt spektakulär musik. Jag fick tag i en skiva med Planet-X som hade hypats till förbannelse, och hade innan lyssningen förberett mig för något extraordinärt. Men den var mest ganska … tråkig.

HP: Det var väl det som var slutklämmen. Mycket väsen för ingenting. Jag vågar inte ens spekulera i hur många det var som köpte typ någon split med Dillinger Escape Plan och Fantomas och sedan bara ljugit i 20 år om skivans storhet. För lyssnat på den har ju INGEN gjort.

Dungeonsynt

HH: Över till dig, herr Pastor.

HP: Oj. Vart börjar man ens? Här har jag en hel del att säga, men det blir nog i ett helt separat inlägg.

HH: Nej, jag tänkte i och för sig att det var så du skulle reagera. Faktum är att det nog skulle kunna bli en helt ny bok. Mina kunskaper i ämnet sträcker sig tyvärr inte längre än till Wongraven och Mortiis, om jag ska vara helt ärlig. Om nu de ens räknas dit.

HP: Jotack, jag svarade på en intervju gällande just dungeonsynt bara för några dagar sedan. 12000 tecken landade slutresultatet på. Mortiis och Wongraven räknas absolut. Inte Vangelis som vissa mongon på Internet hävdar … aaargh, nu känner jag KOKILSKAN igen!

HH: Vänta nu … Vangelis?!

HP: Min ilska har som fått en andra vår. Först black metal, som man varit förbannad på i över 20 år, och precis när den ilskan börjats mattas av … Då kommer dungeonsynten och bara PANG!, slår en över smalbenen med den SÄMSTA fanbasen av alla genrer. Ja, ett as tyckte Vangelis var dungeonsynt. Ett annat as tyckte att Mortiis däremot INTE var det. Fatta mina blodvärden.

HH: Ibland blir man mållös. Lite som när folk säger till mig att Venom inte är black metal.

HP: Exakt så ja.

HH: För det allmänna mentala välbefinnandet går vi raskt vidare till nästa genre.

HP: Tack.

Industrimetal

HH: Få saker åldras så dåligt som framtiden.

HP: Nine Inch Nails ska ju vara någon slags galjonsfigur, men fan vad det inte är bra. I övrigt … ja, här finns inte mycket glädje att hämta. Industrimusik gillar jag ju. Och metal under vissa strikta omständigheter. Kombon borde fungera, men det gör den inte. Varför?

HH: För mig har Nine Inch Nails alltid låtit för mesiga för att vara metal, och för skramliga för att vara bra hårdrock eller metal. Vissa tycker att kombinationen är det bästa av två världar, men i mina öron hamnar det bara mellan två stolar. Och vi vet ju hur det brukar bli när man blandar black metal med industri …

HP: Ja, förutom Diabolicum, Mysticum och Borgne är det inte mycket man gillar där.

HH: Om jag ska vara riktigt generös kan jag sträcka mig till att några av Aboryms tidiga verk faktiskt är okej, men … ja. Räknas Rammstein till industrimetal? Rammstein har på senare tid blivit ett favoritband. Lite lustigt då jag ignorerat dem i tjugo år för att sedan av en slump upptäcka att några av deras verk låter försnillande likt Samaels bästa stunder.

HP: Rammstein har onekligen sina hits. Antar att det räknas som industrimetal i någon sorts form. Fast de är ändå så pass egna. Ja, Girls Under Glass icke att förglömma. Girls Under Glass var för Rammstein, vad Hecate Enthroned var för Cradle Of Filth.

HH: Ständigt detta Hecate Enthroned. Ska ta på mig min Hecate Enthroned-tröja bara för sakens skull?

HP: Man kan ju ändå inte låta bli att älska de tre första Hecate Enthroned-plattorna liksom.

HH: Absolut inte.

Ockult rock

HH: Med tillhörande kranskommun: metalhippies som försökte få det att se ut som att de på riktigt lyssnade på Blue Öyster Cult. Finns förresten den här genren fortfarande, eller dog den ut tillsammans med The Devil’s Blood?

HP: Tror den är i det närmaste död. Eller vad vet jag? You may be a King Dude, but you are not a KING DIAMOND!

HH: Exakt. Jag tycker mest att få genrer känns så extremt krystade och dagsländeliknande som det här eländet. Och då köper jag ändå fullt ut koncept som holocaust metal och mythological occult metal. Där finns det ju åtminstone vett och sans.

HP: Och där rundar vi av för idag, men vi kan komma att återkomma för mer genresnack.

På återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 16 april, 2020 at 8:22 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.