Heidenhammers decenniebästalista. ‘Til ten years.

När det återigen började bli dags att skrapa ihop en årsbästalista insåg jag att det bara blir svårare för varje gång. Så fort jag försöker mig på att minnas upptäckter och händelser som på något sätt förtjänar en placering på en årssummering börjar jag våndas. Det känns alltid som att året passerat snabbare än Snows karriär, och jag blir fullkomligt oförmögen att minnas höjdpunkterna. Detta trots en ohelig mängd skivinköp och botaniserade. Fan vet varför.

Men i och med detta tänker jag också tillbaka på hur fort tiden passerat, rent allmänt. Det känns rätt bisarrt att det gått tio år sedan den här bloggen manifesterade sig för första gången. Ett decennium. Decade. Decayed. Ett dåligt portugisiskt band. Har vi skrivit om dem? Det måste ha hänt.

I alla fall. Istället för att göra ytterligare ett desperat försök att sno ihop upphittade guldkorn från det senaste året, tänkte jag bjuda på en lista över tio favoritinlägg som postats här på bloggen under det senaste årtiondet. Ett inlägg per år. Det var inte lätt att välja, och listan är verkligen inte definitiv. Därför nämner jag också några bubblare eller alternativa kandidater.

Håll till godo.

2010

Vad säger man? Vårt första år. Pastorn hade börjat skriva en mängd essäer om black metal som cirkulerade i bekantskapskretsen, till dess att han bestämde sig för att lägga upp dem till allmän beskådan via en blogg. Ett koncept som för oss teknofober var nästintill okänt. Vid tillfället bodde jag i Oslo. Jag debuterade som gästbloggare efter någon månad. Egentligen var det inte tänkt att jag skulle bidra med något inlägg mer än någon enstaka gång, men plötsligt var jag fast. En liten hemlis är att det heller inte var tänkt att jag skulle anta namnet Heidenhammer, men det är en helt annan historia. Nåja, efter några månader hade vi samlat oss och i gemensam trupp börjat producera kollektiva bidrag. Några av de bästa i den skörden resulterade bland annat i en lista över världens sämsta bandnamn, och i turkhitsklippen. De senare fick tydligen Fredrik Strage att lägga märke till bloggen, vilket fick våra gemensamma ögonbryn att försvinna upp i Cronoshårfästehöjd. Ett annat favoritinlägg var Pastorns genomgång av ljudteknikers bisarra egenheter när det vankas konsert.

Men: på något sätt vore det ett slags tjänstefel att inte låta vår genomgång av Vithattens demo ”Dont burn the witch” inta förstaplatsen. Efter åratal av spekulationer, diskussioner och frustrationer hittades äntligen den faktiskt rent legendariska demokassetten. Skapad och framförd av en i Skellefteå bosatt herre som gick under samma namn som det enligt berättelsen hemsökta berget söder om Glommersträsk. Det gick inte att tro det var sant. Det hela resulterade i en kollektiv ansträngning om fem inlägg, som avslutades med att Vithatten själv hörde av sig för att berätta om sin skapelse. Tydligen hade även han fått nys om bloggen och visade sig vara en följeslagare, och lät sig storsint och professionellt intervjuas för att avslöja de Mysteriis dom Vithatten, en gång för alla. (Vit)hatten av.

https://hatpastorn.wordpress.com/2010/10/07/de-samsta-bandnamnen/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/black-metal-turkhits/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/vithatten/

2011

Ett år hade passerat, och vi hade börjat bli varma i kläderna. Språk, struktur och innehåll hade allt eftersom börjat bli bättre och det var dags för rond två.

Jag märker att det inte är lätt att välja bland de här första åren. Mycket av det som producerades hade sin bakgrund i åratal av hätska meningsutbyten angående vad som var bäst och sämst i den besynnerliga värld som kallas black metal. Ju mer som kom ut på bloggen, och ju fortare, desto bättre. Kvintessensen av alla dessa samtal kan sägas ha sammanfattats i inläggen betitlade ”Trivia Dolorosa”, i vilka vi sammanställde essentiella svartmetallkunskaper ingen borde vara utan. Som vilken skostorlek Shyaitan i Impiety faktiskt klampar omkring med hemma i Singapore. Ett annat av mina favoritinlägg har alltid varit den skivrazzia som gjordes hemma hos Pastorn, och som blev startskottet för andra inkvisitioner av liknande karaktär. Därtill tillkommer Pastorns och Panzrams genomgång av Invasions Records samtliga skivomslag. En mycket besynnerlig resa som inte lämnade någon oberörd. Och på tal om besynnerligheter, bör man nog i sammanhanget också nämna inlägget ”Brev från leprakolonin”. Herre Satan, vad mycket roligare och bättre världen ändå var innan skit som internet och sociala medier ersatte ställningstaganden ristade i blyerts på kollegieblock.

För egen del blir det dock svårt att inte välja ”På lokal i Leningrad” som favorit, av rent nostalgiska skäl. När det skrevs befann jag mig i Ryssland för att försöka lära mig språket på universitetet i St. Petersburg. På en konsert med Diabolical och ett gäng inhemska band blev jag bekant med ett gäng black metal-ryssar. Den vänskapen består än idag. Tidigare hade jag trott att jag aldrig skulle kunna trivas i någon större stad. Jag har till exempel aldrig kommit överens med Stockholm. Men i Petersburg, som ändå rymmer fem miljoner invånare, kände jag mig märkligt nog som hemma. Dessvärre insisterar den ryska administrationen på att göra det här med turistvisum till ett elände, vilket gjort att återbesök uteblivit. Det har blivit resor på andra håll istället. Lite udda att det faktiskt är betydligt enklare att besöka Kazakstan än Ryssland. Men vad är väl en Baal på slottet …

https://hatpastorn.wordpress.com/category/trivia-dolorosa/
https://hatpastorn.wordpress.com/2011/04/26/brev-fran-leprakolonin-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2011/03/31/heidenhammer-gar-pa-lokal-i-leningrad/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/skivomslagssnack/

2012

Detta år hamnade lite i skymundan för min del. Diverse omständigheter i slutet på det föregående året gjorde att jag återigen fick flytta – först tillbaka till Oslo, sedan till Sundsvall och vidare till Östersund för att där påbörja en ny anställning. Med andra ord blev det plötsligt betydligt mindre tid att sitta och knåpa ihop inlägg. Ett av de bättre inläggen stod Pastorn mol allena för när han gick igenom hur det måste gått till när Satan själv haft ett finger med i musikproduktioner och därmed frambringat de yttersta av hysteriska yl i de helveteshymner han nickat gillande till. Jag märker att när jag kollar igenom 2012 års samlade inlägg att det tydligen var då jag kom på idén att börja med de så kallade hatmatcherna. Ett koncept som gick ut på att lyssna igenom två bespottade skivor för att sedan bedöma dem och avgöra vilken av dem som egentligen är ”bäst”. I en av de mer krävande matcherna nagelfor jag Celtic Frosts ”Cold Lake” och Bathorys ”Octagon”. En prövning jag minns med blandade känslor, men ändå. Pastorns genomgång av ett besök i USA, i Baltimore närmare bestämt, bjuder på en hel del fniss. Kanske ett smått bortglömt inlägg i två delar som är väl värt att läsa igen.

Likväl: i mitt tycke ryms det årets mest välsmakande påskgodis i de tre inläggen om mardrömslik merchandise. Herregud, vad mycket konstigt som ändå har producerats genom åren. Något som dessutom bara blev allt mer uppenbart ju mer tid som gick. Men det är klart, cashen skall ju in, liksom. De få gånger jag bevistar spelningar med större band nu för tiden slås jag alltid av hur bisarrt dyr officiell merchandise numera är. En vanlig t-shirt med Iron Maiden, med ett tryck så strykfult att det får omslaget till ”Dance of death” att framstå som ett van Gogh-original? Femhundra pix. En jävla hoodie med Slayer, bestående av ett riktigt blaffigt magtryck av Härnösands marknad anno 1993-karaktär? Sjuhundra. Minst. En keps med Rammstein? Ett mindre lands BNP. Ja, ni fattar. Och med det i åtanke, kanske en burk Behemothhundmat för tvåhundra kronor känns som ett rimligt köp.

https://hatpastorn.wordpress.com/2012/07/10/nar-hin-hale-far-agera-ljudtekniker-sangljud/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/10/10/heidenhammer-presenterar-hatmatchen-cold-lake-mot-octagon/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/07/27/hatpastorn-och-den-amerikanska-dodsfesten-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/10/27/mardromslik-merchandise-del-1/

2013

Bloggen var nu inne på sitt fjärde år. Jag har ibland undrat hur läsarskaran egentligen uppfattade de olika perioder som vi gick igenom, och om några framstod som bättre än andra. Jag tycker ofta att det är rätt lätt att bli hemmablind. Nåväl, 2013 inleddes med ett par inlägg som fortsatte traditionen att särskåda bandnamn. Jisses, vad många lustiga konstellationer som verkade existera där ute i den stora världen utanför Norrland. (Och i sanningens namn även där.) Då vi inte riktigt kunde få nog av att finkamma Metal Archives i jakten på underhållande orkesternamn bestämde vi oss för att skapa en lek i form av bandnamnsbingo. Den går ut på att man hittar på bandnamn, det ena tröttare och mer generiskt än det andra, för att sedan se om det faktiskt existerar band som antagit dessa på riktigt. Resultatet var kusligt.

Annars är det lite tajt mellan två favoritinlägg från den här perioden. När vi äntligen kom till skott med att få klart vårt göra slut-brev till Fenriz kändes det som en lättnad. Som att ta av en mask och bli … sig själv igen. Helt klart en av våra starkare kollaborationer i vilken alla delaktiga fick lätta sina respektive hjärtan, samtidigt som vi talade med en enda röst. Som kuriosa kan nämnas att en tjej från Polen, tidigare bosatt i Oslo och kunnig i norska och svenska, läste det men på grund av vissa språkförbistringar trodde att brevet faktiskt var helt äkta och skrivet av en av Fenriz tidigare kärestor. Hon kommenterade det med att det inkräktade på herr Nagells integritet och inte kändes rätt att läsa.

Den andra favoriten, och som får koras till det mitt tycke bästa inlägget för året, blir dock vår radioteaterversion av Erich Erlandsens ”Nasjonalsatanisten”. Då vi bestämde oss för att göra julkalender av bokens resterande delar läste jag om den, för att fräscha upp kunskaperna. Än idag är det här en berättelse som får mig att vilja gömma mig bakom en skämskudde. Jag skulle kunna skriva fler sidor om historien än vad boken själv har, men jag bör nog låta bli. Jag nöjer mig med att säga att det är något otroligt roligt med att Gorgoroths trummis på ”Incipit satan”, det vill säga Erichsen själv, i en fiktiv roman beskriver en konsert med sitt eget band på samma sätt som en sjuåring skulle beskriva ett möte med Skeletor i verkliga livet.

https://hatpastorn.wordpress.com/2013/08/10/bandnamnsbingon/
https://hatpastorn.wordpress.com/2013/01/31/forintelseforsamlingen-gor-slut-med-fenriz/

2014

På plats igen i Sundsvall. You can check out any time you want, but you can never leave. Den avhandling som Pastorn skrev ned och publicerade under namnet ”Korten på bordet: Mayhem” är en av höjdpunkterna från bloggens femte år. Åh, så många gånger vi diskuterat det bandet. Vi lär inte sluta heller, för den delen. Jag vidhåller fortfarande att den korrektas stavningen för dagens Mayhem är ”Mayhem”. Med citattecken. Ett Mayhem utan Euronymous är som ett Burzum utan Greven. Tycker det är lite synd att Vikernes senast utannonserade nedläggning av sitt enmansband inte förde med sig att Samoth och Aiwarikiar startade upp ett eget Burzum. Helst under samma namn, men även Burzum A.D. hade varit fullt godtagbart.

Förutom det, blir jag alltid extremt nostalgisk när jag läser igenom de genomgångar vi gjorde av ”Voices of death”-samlingsskivorna från 90-talets slut. Just sådana demosamlingsskivor var fantastiska brytpunkter i bands karriärer som ibland avgjorde om de medverkande skulle norpa till sig ett skivkontrakt och få fortsätta, eller om sagan var all på ett tidigt stadium. Det var roligare förr. Undergrounden var så mycket mer överblickbar när man enbart hade ett mindre antal fysiska skivor att ta sig igenom för att bedöma innehållet.

Icke desto mindre är det inte mycket som får mig på lika gott humör som våra lusläsningar av skivbolagsannonser från samma årtionde. Än idag baxnar man över de adjektiv och beskrivningar som annonsförfattarna lyckades kräma ur sig och på fullt allvar skulle locka potentiella skivköpare att inhandla deras produkter. Vem kan glömma hur On Thorns I Lay etiketterades som ”voluptuos forward metal”? Eller The Soil Bleeds Black, som enligt bolaget släppt ett mästerverk med ”dark folk-inspired music achieved through synthetics, six fold bows, voices, spells, samples, axes, swords and flails!”.

https://hatpastorn.wordpress.com/2014/03/22/korten-pa-bordet-mayhem/
https://hatpastorn.wordpress.com/2014/02/01/voices-of-death-2/
https://hatpastorn.wordpress.com/2014/10/22/hatpastorn-och-heidenhammer-moter-90-talets-annonser/

2015

Efter fem år var det dags att sjösätta vår första podcast. Och ska man vara petig, vet jag inte om man egentligen kan kalla det för podcast, då klippen legat ute som filer på Youtube snarare än som regelrätta podcasts. Jaja. Givetvis borde jag räkna åtminstone några av dessa avsnitt till mina favoritinlägg, men det får bli en senare historia. Jag har dålig koll på vilket avsnitt som egentligen är vilket, och jag hinner inte med att gå igenom samtliga av dem. En favorit bland dem är i alla fall ett där vi tar upp märkliga förehavanden gällande svenska ockulta företag och deras olika produkter. Jämte historier om människor i vår närhet som bestämde sig för att tillverka cylinderhattar i gips på slöjden efter att ha blivit hänförda av Dimmu Borgir-Stians hattmode. Om jag minns rätt berördes dessa ämnen i en tidig podcast, så då kan åtminstone det få kvala in som en årsfavorit. Tydligen hann vi krysta ur oss inte mindre än åtta avsnitt på ett år. Trodde det var färre.

Detta år gjorde jag vad Pastorn gjort året innan: en serie inlägg i form av en resa från A till Ö, där varje bokstav fick representera ett band. Jag började med The Abyss i Sverige och slutade med Ölum i Turkiet. Jag vet inte om det hela resulterade i några riktiga favoritinlägg, men det var i alla fall kul som ett experiment. Och om inget annat gav det mig en anledning att botanisera i skivsamlingen på ett sätt jag normalt inte gör. En annan favorit är Panzrams hopklippning av en svartvit Musse Pigg-film med det välljudande bandet Lusts vackra tonkonst. Dessvärre har det gått rejäla troll i länkarna för videoklippen, vilket gör det svårt att hitta igen dem via bloggen. Om jag minns rätt, skall det jag nämnde dock ha lagts upp någon gång under 2015.

Annars rankar jag en av våra första Jorden runt-resor högt, och frågan är om inte det, i mitt tycke, kan vara 2015 års bästa inlägg. Sju resmål och lika många band, från Mexico med Hacavitz till Kirgizistan med Darkestrah. Exotisering gör världen till en mycket roligare plats än vad den egentligen förtjänar att vara.

https://hatpastorn.wordpress.com/category/podcasts/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/fran-a-till-o/

2016

Smaken är ju olika. Vissa föredrar våra reguljära, skriftliga inlägg. Andra gillar poddar. Vissa har en fäbless för videoklipp. Om jag tvingas välja faller nog min röst på den första kategorin. Då har jag dock inte nämnt ytterligare en; våra fotoreportage. Dessa har varit väldigt få, än så länge. På vårkanten anno 2016 sjösatte vi dock ett robust modereportage i vilken jag agerade modell och mannekäng, ute i en sonderad terräng som i stora drag påminde om något nedlagt kärnkraftverk i ett öststatsland av Tintinmodell. Egentligen togs fotona, på riktigt, cirka hundra meter från var jag bodde vid tillfället. Det var vackert. Det som visades upp var min t-shirtkollektion. Herregud vad många suspekta tröjor man samlat på sig genom åren. Eller pökarbrynjor, för att citera Ronny och Ragge. Inlägget heter ”(S)vårmodet 2016”.

En annan liten godbit var den textanalys som gjordes av de ”poem” som utgör låttexter på Theatre of Tragedys debutalbum från 1995. En gammal favoritskiva, men maken till ordbajseri har inte skådats sedan Dark Tranquillitys glansdagar. Sicket jävla strunt. Det som gjorde det lite extra kul var att vi hade grunnat på idén i flera års tid utan att komma till skott, då det inte riktigt ville sig. Till sist skrevs det i alla fall.

Annars är det alltid roligt att få tillfälle att glänsa lite med autistiska musikkunskaper. Jisses, vad mallig jag blev över att sätta varenda låt som Pastorn försökte sätta dit mig på i ”Iron Maiden- kampen” och ”AC/DC-kampen”. Vi har funderat på att göra något liknande med andra grupper, men det har ännu inte blivit av. Att exempelvis försöka pricka rätt på femtio olåtar med Horna med en betänketid på max två sekunder … tja, vi hörs. Problemet med de flesta mer klassiska svartmetallband är ju att kvaliteten på låtmaterialet tenderar att fallera genom åren. Inte riktigt samma kaliber som Iron Maidens samlade verk från åttiotalet. Om några hugade känner sig manade att anta utmaningen och ställa upp som tävlande, så hör av er. Vinnare får ett finfint pris i form av sjuhundra Sleaszy RIder-promoskivor.

Och sedan … ja. Detta var ödesåret som faktiskt var nära att knäcka bloggen. Om Vithattenveckan var alfa och genesis, hade vårt Ancientkvartal mycket väl kunna vara omega och nemesis. Samtidigt vore det tjänstefel att inte kora de samlade Ancientinläggen till 2016 års vinnare. Fy fan. Det kanske blev bra till slut, men ibland undrar jag om folk faktiskt förstår vilka jävla golgator som några av de här inläggen var att författa. Och hur mycket vi än vred den disktrasa som var Ancient, blev den aldrig riktigt torr. Det fanns liksom alltid ytterligare några droppar blod, svett och tårar kvar att pressa fram. Om sanningen ska fram, är vi inte klara med det här bandet ännu. På långa vägar. Lite putslustigt kan man säga att det är en evig vandring.

https://hatpastorn.wordpress.com/2016/05/07/svarmodet-2016/
https://hatpastorn.wordpress.com/2016/04/11/heidenhammers-textanalys-theatre-of-tragedy/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/ancientmanaden/

2017

De här senare åren börjar verkligen flyta ihop alltmer i takt med att man blir äldre. Det framstår som rätt bisarrt att tre år nuförtiden snarare känns som tre månader. Första gången en sådan insikt infann sig på riktigt var när jag bodde i Uppsala. Jag hade spenderat tre år i den lokala krav maga-klubben (eller för att vara petnoga var den en del av Stockholmsklubben), och vår träningslokal bestod av en hyrd gymnastiksal som tillhörde en grundskola i stadsdelen Kvarngärdet. När vårterminen närmade sig sina sista pass slog det mig att tre år förflutit utan att jag knappt hade reflekterat över det. Tre år. De barn som gick på samma skola som vi höll till vid hade alltså under samma period tagit sig igenom sina låg- eller mellanstadium. Epoker som kändes fullkomligt oöverskådliga när man själv genomled dem. Själv hade jag knappt blinkat. Jag antar att jag hade blivit gammal på allvar. Vuxenlivet fick dock vänta ett tag till.

Nåja. 2017. Året innan hade varit ett riktigt skitår. Plötsligt kändes det fullkomligt omöjligt att försöka sig på någon samhällssatir när Donald Trump hade vunnit det amerikanska presidentvalet. Några månader dessförinnan hade Brexitomröstningen genomförts, och dagen efter att resultatet klargjorts var jag på besök i England. Det var en mycket märklig stämning i landet. Vår församling valde dock att inleda det nya året med att ge en kurs i kompetensutveckling i form av en ordlista. Detta kom att bli ett av mina absoluta favoritinlägg, och på sätt och vis kanske ett av de mest behövliga om man vill kunna orientera sig i vår sekts interna terminologi och liturgi. Begrepp som “att göra en Van Helsing” och “anemisk black metal” reds i detta inlägg ut och förklaras. Vid närmare eftertanke börjar det nog bli dags för en uppdatering.

En annan godbit, i all sin enkelhet, var när jag och Panzram bestämde oss för att lyssna igenom och kommentera Bathorys “Destroyer of worlds”. En skiva som av någon anledning glömts bort när herr Forsbergs samlade produktion kommer upp till diskussion. Jag vidhåller än idag att “Destroyer of worlds” faktiskt är en värre skiva än “Octagon”. Och DEN är dålig. I samma anda gillade jag också min och Pastorns genomgång av samlingsskivan “Cutting edge metal” från Head Not Found. Hur i hela världen en sådan självutnämnd finsmakare som Metalion kunde få för sig att kontraktera och faktiskt ge ut den makalösa hög med dyngband som hans promoskiva ger smakprov på är fullkomligt obegripligt. Och att nämnda sampler inte innehåller några av de bra band som återfanns på bolaget … ja, vem vill höra trams som Ulver, Emperor eller Gehenna, när man istället kan knapra på storheter som Carpe Tenebrum och Fig Leaf. Herregud.

https://hatpastorn.wordpress.com/2017/01/11/kompetensutveckling-med-heidenhammer-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2017/03/31/heidenhammer-och-dr-panzram-lyssnar-pa-bathorys-destroyer-of-worlds/
https://hatpastorn.wordpress.com/2017/09/15/hatpastorn-heidenhammar-granskar-cutting-edge-metal/

2018

Jag minns framför allt tre mastodontinlägg från det här året. Det första är genomgången av Iron Maidens två plattor “Dance of death” och “A matter of life and death”. Vår fäbless för det här brittiska bandet är sannolikt ganska känd bland flitiga läsare, och likaså vår bekymring över orkesterns senare prestationer. Eller senare, förresten …  från och med 1996 års “The X factor” har det blivit inte bara ett par tunga år utan decennier. Med undantag för “Brave new world” från år 2000 har skivorna i allt högre utsträckning mer framkallat gäspningar och stönanden än glädjerop. De två plattor som jag tog mig igenom och behandlade i inlägget är ett par lysande exempel på det. De är såklart inte helt kassa, för det är ändå Maiden. Men just för att det är Maiden, är de ändå katastrofala. Några har frågat om jag inte skall sätta tänderna även i “The final frontier” och “Book of souls”. Svaret är att jag faktiskt gjorde det, men på grund av en havererad jävla hårddisk existerar bara brottstycken av texten. Och jag orkar bara inte genomlida samma process en gång till. Även om jag såhär på senare tid faktiskt kommit att uppskatta åtminstone delar av “Book of souls”, kvarstår faktum att “The final frontier” är … hemsk. Men men. Någon gång när stjärnorna står rätt, eller alldeles fel beroende på hur man ser på det, kanske jag tar mod till mig och slutför uppgiften.

Vår andra resa jorden runt var även det en liten höjdare i mitt tycke, inte minst för att vi hade planerat ett sådant inlägg under väldigt lång tid på var sitt håll.  Musik från mer eller mindre totalt okända områden får det alltid att kittla till lite. Särskilt den afrikanska scenen känns faktiskt spännande på riktigt, då flera band där seriöst strävar efter att uppfinna något väldigt eget.

Det vore ju också snudd på tjänstefel att inte nämna vår allt närmare bekantskap med Sleaszy Rider Records. 2018 var det år då vi köpte inte mindre än över sexhundra skivor, utgivna på det nu närmast mytologiska grekiska bolaget och dess tillhörande kranskommuner. Uppenbarligen gav det oss en anledning att återstifta vänskapen med alla de skivbolagsannonser vi villigt och motvilligt inmundigat under årens lopp, för att regurgitera dem i form av fiktiva pressutskick ämnade för Sleaszy Rider-produkter. Mums. Årets favorit, med en eftersmak som ligger kvar både länge och väl i läckergommen.

https://hatpastorn.wordpress.com/2018/03/10/heidenhammers-hatmatch-dance-of-death-vs-a-matter-of-life-and-death/
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/05/18/jorden-runt-med-hatpastorn-och-heidenhammer/
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/10/02/hatpastorn-heidenhammer-agerar-annonsforfattare-sleaszy-rider-special/

2019

Och här är vi nu. Ytterligare ett år som passerat revy, dock utan Eva Rydberg i huvudrollen. En artist som kommit att prägla en del av inläggen detta år för min egen del är vår favorit King Diamond. Det började med vilda spekulationer om vad exildanskens kommande album egentligen skulle behandla rent tematiskt. Vad vi kom fram till var en obehaglig insikt om att när alla idéer till sist tagit slut, då beger vi oss ut i rymden. Leprechaun in space, Jason Voorhees in space, Iron Maidens “The final frontier” … ja, ni fattar. Uff. Och varför skulle Kim Bendix vara sämre? Eftersom hans utlovade dubbelmacka ännu inte sett dagens ljus trots att året går till ända, antar vi att han läste vårt inlägg, stoppade pressarna och begav sig tillbaka till ritbordet för att prångla ut “Abigail 3: Abigalien”. Räkna med att våra advokater kommer att ha något att säga om saken så fort som skivan är upptryckt och glänser i en skivaffär nära dig.

Förutom detta så bestämde jag mig för att göra en rejäl genomgång av King Diamonds samtliga verk, både under eget namn och i Mercyful Fate. Ibland är det kul att få en anledning att beta sig igenom en diskografi för att se om man blåhåller vid gamla uppfattningar eller om man får lov att ändra sig. Jag kunde mest konstatera att mina gamla åsikter verkar stämma överens med mina nuvarande.

Det sista inlägg jag tar upp kan mycket väl vara ett av våra dummaste. Men det gör inget. “So you think you can dance?” tog upp fenomenet dans i black metal. Och vad det egentligen gör där. Och precis hur ofrivilligt roligt det faktiskt blir.

https://hatpastorn.wordpress.com/2019/02/01/hatpastorn-heidenhammer-spekulerar-vilt-kring-kommande-king-diamond-alster/
https://hatpastorn.wordpress.com/2019/09/02/heidenhammers-mercyful-fate-vecka-del-1-av-3/
https://hatpastorn.wordpress.com/2019/09/18/so-you-think-you-can-dance/

Herresatan. Ja, det var tio års produktioner, det. När December Wolves gav ut sin näpna fullängdsdebut “’Til ten years” någon gång under nittiotalets mitt kändes den titeln så passande, för som tonåring var ett decennium en lång tid. Nästan oöverskådlig. Det gör den, som tidigare påpekats, inte längre.

Vi får väl se om vi orkar gnälla över den norska scenens förfall i slutet av samma decennium i ytterligare en tioårsperiod. Det tror jag nog.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Ett svar to “Heidenhammers decenniebästalista. ‘Til ten years.”

  1. Proscriptorsson Says:

    Jamen för bövelen det får man väl hoppas..! tack själv.. god fortsättning och skål!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: