Hatpastorns årsbästalista 2019

Jävlar vad åren går. 2019 alltså. Mycket musik har det blivit. Mina värsta farhågor om att 1999 skulle komma tillbaka i total nostalgiskrud visade sig vara överdrivna. Tack onde gud för det. Satyricon dräggade förvisso runt med ”Rebel extravaganza”, men överlag var det nog rätt lugnt.

Mycket har släppts i år och det är i sedvanlig ordning massor man missat. Ván Records, Terratur Possessions, Northern Silence Productions och Ancient Records med kranskommuner har släppt tonvis med musik. Önskar att det fanns mer tid att lyssna då mycket av det jag hört har varit jävligt grymt. Största besvikelsen stod nog Blut Aus Nord för. Inte en dålig skiva, men jag hade förväntat mig något mer än det där. Nya Mayhem då? Haha, kul. Tänk om folk kunde lägga samma energi på att hitta nya bra band istället för att envisas med att försöka hitta ljusglimtar i något så nattsvart som Mayhem efter ”De mysteriis dom Sathanas”. Även om ”Daemon” tillhör det bättre de släppt.

Jaja, nu kör vi. Ingen ordning, bara kaos. En massa skivor som jag kanaliserat till i år.

Possessed – ”Revelations of oblivion”

Mina förväntningar var nere i gruset när jag såg att Possessed av alla jävla band släppt nytt. Jag slog på ”No more room in hell” och plötsligt befann jag mig i spagat av ren lycka. Något så helvetiskt bra. Det är så här man gör thrash metal. Ett jävla driv, extremt true texter och bra låtar med guldriff i långa banor. Att gubbjävlarna, varav sångaren sitter i RULLSTOL, kunde ta alla nördar till skolan var jag inte beredd på. Jag hatar 99 % av all ny thrash för den är så satans mesig och trött. Ser jag ett till grönskimrande tecknat omslag med radioaktivt avfall på spyr jag. ”Revelations of oblivion” har ett skriksnyggt omslag och ett tydligt sataniskt budskap. Jag håller med om exakt allt som skanderas.

When the churches burn to dust
And the demons rise to kill
When the words all turn to rust
Then hell on Earth is real

En riktigt saftig produktion har de fått till med. Pluspoäng för pukljudet. Ja, vem kunde tro att Possessed skulle göra en storstilad comeback? Hoppas alla tramsthrashband dör i gas.

Deathspell Omega – ”The furnaces of Palingenesia”

Betydlig mera sansad än “Fas – Ite, maledicti, in ignem aeternum” och ”Paracletus”. Skivor som det tagit mig typ tio år att förstå storheten med. Det är väl att ta i att säga att de tar det säkra före det osäkra på den här plattan, men de uppfinner inga nya hjul på sin kärra. Gillar man Deathspell Omega och den förtryckande atmosfär de kan uppbringa dyrkar man denna med. Var dock beredd på att tempot är betydligt lägre än normalt. Snyggt omslag med och kanske den bästa produktionen de fått till hittills. Pluspoäng för orkesterinslagen. Mer sådant! Bra musikvideo med. Något som får anses vara en total anomali när det kommer till black metal.

Mgła – ”Age of excuse”

Den här är skivan som jag trodde jag ville ha. Den låter exakt som resten av bandets katalog. Ja, den ser likadan ut med. Svartvitt ni vet. Det är ju jävligt bra, men jag hade önskat att skivan lyfte mer. Att den … blommade ut. Nu är det mest jämnbra på en riktigt hög nivå. Paralleller kan såklart dras till Bolt Thrower. Man vet vad man får, skiva ut och skiva in. Bra drag live. Trevliga snubbar. Ändå kan jag inte släppa känslan när skivan tagit slut att det fattas något. Mgła befinner sig i en halvmärklig sits, de är ruskigt framgångsrika och de hittade formeln redan på första EPn, ”Presence”. Jag undrar hur nästa giv kommer att låta. Jag vill absolut inte att de ändrar sitt stuk, men samtidigt känner jag att de redan fått sagt det de vill ha sagt. Det bör dock sägas att jag hade samma känsla när de släppte ”Groza” och sedan blev jag totalt knockad av ”With hearts toward none”.

Djevel – ”Ormer til armer, maane til hode”

I sedvanlig ordning är Djevel helt fenomenala. Tvättäkta norsk svartmetall av ädlaste valör. Dock får de fan lugna ner sig på skivsläppsfronten. Jag är inte alls klar med ”Blant svarte graner”! Och då var jag knappt klar med ”Norske ritualer” före den. Ge mig ett par år nu så jag får smälta det här guldet i lugn och ro. Jag har nästan vant mig vid att Dirge Rep inte spelar trummor. Faust gör såklart ett bra jobb, men jag saknar Dirge Reps nihilism. Rent överlag faktiskt. Djevel verkar dock vara i en enorm kreativ fas så det är väl dumt att klaga att de släpper så mycket som möjligt medan skaparlusten finns. Hellre det än band som Ragnarok som ger mig sådana kortisolkrypningar att jag vill slita av mig huden och piska mig själv till sömns med den.

Och ja, Djevels texter är fortfarande extremt true. Imponerande faktiskt.

Bhleg – ”Äril”

Här har vi ett till gäng som inte bhlegat på latsidan! Ibland får man till en sådan jävla ordvits att man bara sträcker händerna i skyn och jublar. Men ja, ”Äril” är ohotat det bästa de här grabbarna har släppt, förutom spliten med Nechochwen som även den kom i år. Här är det Nordvis-svartmetall så det bara stänker om det. Perfekt längd även. En knapp halvtimme så man kan spisa den flera gånger på raken. Detta kan jämföras med ”Solarmegin” som är HUNDRA minuter lång. Det enda jag kan lyssna på i hundra minuter är ljudet av Steven Tyler från Aerosmith när han ramlar och gör sig riktigt illa.

Murg – ”Strävan”

Mer Nordvis! Murgs ”Gudatall” var bra, men den nådde inte upp till storheten i debuten ”Varg & Björn”. ”Strävan” bjuder på sådana jävla guldslingor att man nästan inte saknar att Panphage lagt ner verksamheten. Märkligt att det inte blivit mer snack om denna. Den är faktiskt råbra. Murg lyckas som oftast måla upp en djävulsk atmosfär. Jag tror det är de klassiska barréackorden i kombinationen med de mer melodiska inslagen som gör att de sticker ut på bolaget. Bhleg och Nechochwen är mer vänlig black metal, medan Murg är betydligt mer ogästvänliga. Fan vad jag sitter och yrar nu, men ni fattar vad jag menar.

Lifvsleda – ”Manifest MMXIX”

Jag kan stava till Azhubham Haani och Tsatthoggua i sömnen, men jag kan inte för mitt liv bli klok på vart bokstaven ”F” ska placeras i Lifvsleda. I tio fall av tio skriver jag fel. För att vara ett hemligt band är de rätt ohemliga. Har man hört en halv sekund Sorhin känner man igen Nattfurtshs stämma, dödsfanatism och fullkomliga förakt för normala sångslingor. ”Manifest MMXIX” är djävulskt bra. I en kvart. Sedan tar den slut och man skriker efter mer. Jag hoppas verkligen att de gör en hel fullängdare för det här är fan rena guldet. Stora pluspoäng för … ja, egentligen allt, men kyrkbrännarbasen måste nämnas i sammanhanget. Att som konsument knorra att band släpper för ofta samtidigt som man i nästa andetag klagar över att andra gäng släpper för oofta är givetvis helt logiskt. Och ja, oofta är ett ord. För mig.

Born For Burning – ”The ritual”

Jag tror inte att Micke förstår själv vilken jävla begåvning han är. Born For Burning är total Bathory-dyrkan såklart, men låtarna står på helt egna ben. Att det inte pratas mer om denna är fan obegripligt. Visst, hyllningskörerna finns, men kom igen. Det här måste spridas mer. Ibland behöver det inte vara svårare än såhär. Raka, tydliga låtar, helt rätt mörker och traditionstyngd satanslyrik. Full pott. Det enda jag kan sakna är att inte Zathanel spelar trummor. Sundsvalls absolut bästa trumslagare genom tiderna som var med i Born For Burning under en kort period. Det är inget fel på trummorna på ”The ritual”, men vetskapen om att det hade kunnat vara Zathanel räcker för att frammana inre visioner om stordåd. Det här, det är black metal. Givet köp såklart.

The Deathtrip – ”Demon solar totem”

Jag har lyssnat oheligt mycket på ”Deep drone master” som släpptes 2014. Nu snackar vi oheligt mycket. Glädjeskuttet när jag fick veta att bandet släppt ny platta fick det att brännas i mina välutvecklade vader. Så högt var det. När jag landade fick jag veta att Aldrahn inte längre sjöng utan var utbytt mot kollegan Kvohst. Först surnade jag till såklart. Aldrahn är kanske min absoluta favoritvokalist, men efter att ”Demon solar totem” gått några varv insåg jag att Kvohst var ett fullgott substitut. Vad har hänt sedan sist då? Ja, de måste ha lyssnat en jävla massa på Burzum då det stundtals rör sig om rena stölder. Både gamla Burzum och nyare Burzum från ”Belus” och framåt. Jag klagar inte. Man gillar ju Burzum. Coolt skivomslag, låtar som ständigt överraskar och bra varierad sång. Det här är fan jävligt bra.

Ultra Silvam – ”The spearwound salvation”

Första gången Ultra Silvam spelade i Sundsvall blev jag helt golvad. Vilket jävla stök och vilken energi. Samma kväll spelade Dark Funeral och dra mig baklänges mot stupet vad gubbigt och stelt det var i jämförelse. Jag har ingen aning om hur gamla medlemmarna i Ultra Silvam är, men jag tar för givet att de är under 25 och således grisungar. Bra så. ”The spearwound salvation” blandar Sorhin-dribblande gitarrmelodier med fanatismen hos första Watain. Skivan är knappt en halvtimme lång vilket jag applåderar. Energin hålls intakt hela vägen.

Midnight Odyssey – ”Biolume Part 1 – In Tartarean chains”

Efter rens kommer solsken. Midnight Odyssey är bandet man lyssnar på när man vill ha lite mer meditativ svartmetall. Detta är det australiensiska enmansbandets tredje fullängdare på tio år. Helt rätt tänkt med skivsläppartakten. Jävlar vilket bra band. Här går det inte undan. Det daltas heller inte med reverb på sången och rymdsyntarna ligger som ett täcke över den luftiga ljudbilden. I den här skivan vill man bo. Att sitta på halvfyllan i skogen på natten och lyssna på Midnight Odyssey är något jag varmt rekommenderar. Inte bandets bästa giv, men snudd på.

Stellar Master Elite – ”Hologram temple”

Den här har gått varm i år. Tyska Stellar Master Elite hymlar inte med influenserna med det bandnamnet, även om det låter mer som en korsning av Thorns och Blut Aus Nord. Välproducerad snygg tysk svartmetall som låter som omslaget ser ut. En gång i forntiden spelade jag i Trier i Tyskland. Ett av förbanden var några lokala förmågor som spelade i bandet Crucifixion. Urusel tysk black metal, ni vet exakt hur det låter. Sångaren skröt att deras trummis var snabb. Sedan klev Matte Modin upp på scenen med Defleshed och sedan var det slutdiskuterat om den saken. Blev genuint paff när jag såg att gitarristen i den bandet gick vidare till det här. Snacka om musikalisk mognad åt rätt håll. ”Hologram temple” är perfekt att ha puttrande i bakgrunden när man sitter och gör något kreativt.

Bergraven – ”Det framlidna minnet”

Detta får väl ändå anses vara en comeback-platta då förra albumet kom 2009. En mycket välkommen sådan då herr Stilles ljudlandskap är något man gärna mentalt semestrar i. Nackdelen med att det släpps så in i helvete med skivor varje år är att många inte har tid att sätta sig in i en ny skiva som inte smeker en medhårs från första stund. Bergraven tar tid att lyssna in sig på då det är mycket att smälta. Jag har haft turen att få höra låtarna under resans gång och hade ett visst försprång när skivan väl släpptes. Och jävlar vad bra den blev. Har man aldrig hört Bergraven tidigare så … ja, hur fan kan man enklast beskriva detta? Är du som normalt folk och gillar Stilla? Bra. Herr Stille skrev musiken där. Lägg därtill auran från de mer tonalt obskyra norska gängen som Ved Buens Ende, Manes, Fleurety och Inflabitan, fast bättre framfört och betydligt bättre ljud. Då har ni Bergraven. Deppigt, skevt och vackert. Som att titta på Twin Peaks efter man blivit dumpad. Ett stalltips, spana in låten ”Den dödes stigar” som är en perfekt inkörsport då den är skivans mest lättillgängliga stycke. Sedan är det bara att jobba sig vidare. Och ja, lättillgängligt för mig är en niominutersdänga.

Bölzer – Lese majesty

Jag var extremt sen på Bölzer-bollen. ”Hero” var nog det första jag hörde med dem. Eller om det var ”Soma”? Skit samma. Råbra naturligtvis. ”Lese majesty” puttrar på i samma stil och jag gillar det som fan. Det låter verkligen som material som repats fram istället för att ha klippts direkt i datorn. Sådant uppskattas verkligen. Återigen har vi ett album som knappar in på knappa halvtimmen. Lustigt hur vissa band kallar det för en mini-CD och andra för fullängdare. Rent ekonomiskt är det obra att släppa en mini-CD då den kostar lika mycket att trycka som en vanlig skiva, men priset är inte lika högt. Annars är formatet perfekt. En halvtimme liksom, bara dräpare. Eller ja, gud vet hur många mini-CDs jag äger som bara är rent strunt. ”Teach children to worship Satan” liksom. Har två exemplar av den. Oumbärlig.

Malakhim – ”II”

Ja, men vi fortsätter väl på temat mini-CDs. Umeås Malakhim imponerade med ”II”. Black metal som låter extremt mycket Umeå. Utsökt avgudadyrkan. Perfekt längd, tjugo minuter. Inga krusiduller. Snyggt omslag. Jag hoppas att de fortsätter att bara släppa EPs då formatet passar utmärkt. Bara därför blir väl nästa släpp en femhundra minuter lång rockopera på temat Åmselemorden. Det hade i och för sig inte varit så tokigt. Fan det är svårt att skriva om positiva saker utan att man upprepar sig. Men det kan inte hjälpas, skivan är råbra liksom. Om jag hade skrivit för Close-Up, hur hade recensionen sett ut då? Vi gör ett experiment.

Malakhim Källström dribblar verkligen inte bort sig utan sätter lätt en musikalisk svartmetallstrut i motståndarnas mål …

Nä, ni får helt enkelt stå ut med det jag skriver.

Waerteras – ”Under the guide of Capricornus”

Skotsk black metal av det lite melodiösare slaget. Vissa skivor fastnar bara trots att det kanske finns fler i samma genre som egentligen är bättre. Svårt att förklara, men Waerteras dök upp från ingenstans och fastnade i mitt medvetande. Skivtiteln har tyvärr inget med en viss polsk trummis att göra. Här är det tight så det förslår. Och ruskigt snabbt när de släpper lös ursinnet. Jag vet faktiskt inte om skivan ens släppts i fysiskt format. Ramlade över den på internet och har lyssnat mycket på den här på slutet av året. Riktigt jävla hyfsat!

Marras – ”When light comes to die”

Gissa vad som kommer härnäst? Jo, black metal som är en halvtimme lång. Det verkar vara årets tema. Marras är snubben som även kör Vargrav tillsammans med ett gäng andra finnar som även de spelar i en miljard band. ”When light comes to die” tillför verkligen ingenting, man har hört det förut. Men jävlar vilken stämning det är. Det här låter som en riktigt grym demo från 90-talet med ett band som släppte en bra första kassett och sedan inget mer. Hänger ni med? Den här skivan har som allt. Och! Vilket jävla bra foto detta är. Helt rätt på alla sätt.

Asagraum – ”Dawn of infinite fire”

VM i jäv, men det kan inte hjälpas. ”Dawn of infinite fire” är skitbra. Grym sång, bra låtar. Helhetsintrycket är starkare än debuten ”Potestas magicum diaboli”. Ska erkänna att jag saknar syntarna, men nya grepp som rensången i ”Waar ik ben, komt de dood” får materialet att lyfta. Mer sånt! Ett djävulskt snyggt skivomslag dessutom. Tänk att vi lever i en värld där det kommer skitbra skivor från Holland. What a time to be alive!

Turia – ”Degen van licht”

Lustre-Henke tipsade mig om Turia då han hade på känn att jag skulle falla pladask. Helt korrekt. Nu har ju skivan inte släppts, den kommer i början på 2020, men singeln med samma namn, ”Degen van licht,” som släpptes i år räcker för att jag ska bli övertygad. Jag älskar sådant här. Deras tidigare material kan även det varmt rekommenderas om man vill ha långsam meditativ svartmetall med helt rätt stämning. Tänk er Marblebog/Hunok-spliten, fast bra på riktigt istället för bara oerhört charmig. Så låter Turia. Observera att detta är det ANDRA holländska bandet med kvinnlig sång på raken. Onekligen what a time to be alive.

På tal om Lustre-Henke fick jag höra nya Lustre-skivan. Dra åt helvete vad bra den blev. Något att se fram emot när den väl släpps.

Nä, nu får jag nog ge mig. Vet att jag missat ett gäng. Senaste Mephorash måste såklart nämnas. Den var vass. Nya Teitanblood måste jag spana in. Om man som jag även gillar blipp blopp kan man inte missa Max Coopers magiska ”Yearning for the infinite”. Låten tillsammans med videon ”Repetition” är total extas. Locust Toybox senaste giv ”The eyelid recording” måste nämnas med. David Firth är en husgud vad det gäller typ allt.

Vad blev det totalt? Typ 20 skivor? Plus de jag missat. Herregud.

Nu ska jag lägga mig ner en stund.

Hej då.

/Hatpastorn

2 svar to “Hatpastorns årsbästalista 2019”

  1. Wulfahariaz Says:

    Det är inte du som har svårt att stafva, det är bandet. ”Lifsleda” ska det skrifvas.

  2. Pixelworship Says:

    Många tips här (förstaplats på min lista är fortfarande Master of Puppets) men jag vet fan inte om jag kan lyssna på Deathspell Omega igen med tanke på att Mikko Aspa är en sån jävla nazist. Jag vill ju inte stödja honom på något sätt. Däremot var det ju jävligt konstigt att Possessed var så jävla bra. Hur gick det till, liksom?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: