Heidenhammer: King Diamond, från pärm till pärm. Del 1.

På sistone har jag varit inne i en King Diamond-period, något som inträffar med ojämna mellanrum. Kungens förehavanden och skivproduktion är vanliga samtalsämnen inom Församlingen, och samtliga av oss är kanske som bekant rätt hängivna följeslagare av monarken i fråga. Dock har vi lite olika åsikter om vilken skiva, story, eller period, som egentligen är bäst. Diskussionerna har varit många, hätska, och ibland rent fientliga. You say forgive him, and I say revenge.

Av någon anledning har det dock aldrig tidigare slagit mig att King Diamonds samlade diskografi är, i antal skivor, precis jämnt fördelad över tre decennium. Sammanlagt tolv fullängdare har det blivit. Fyra av dem under åttiotalet, fyra under nittiotalet, och fyra under tvåtusentalet. Det ryktas nu om inte enbart en utan två kommande fullängdare under 2019, och det vore ju förträffligt. Jag vill inte gärna tänka mig ett decennium utan åtminstone något nytt från vår laveyanske favorit. Liveplattor och samlingar räknas liksom inte på samma sätt, även om just samlingen ’A dangerous meeting’, med låtar både av King Diamond och Mercyful Fate samt en kortare biografi i texthäftet, var mitt första riktiga (och farliga) möte med detta original.

Med det sagt: vi måste prata om King Diamonds olika perioder. Det är dags att gå till botten med detta. Samtliga album skall kommenteras. För enkelhetens skull berör det här inlägget först och främst fullängdare. En och annan EP och liknande slinker måhända med av bara farten. Det är bara så det är och blir. Då kör vi.

Del 1. Det ljuva åttiotalet.

’Fatal portrait’, 1986. King Diamonds första soloutflykt efter att Mercyful Fate tackat för sig. Sanningen att säga tog det faktiskt ganska lång tid innan jag fick chansen att lyssna igenom detta album från början till slut, då det var en av de sista skivorna med King Diamond jag införskaffade. Ingen aning om varför, då de låtar jag hade hört från skivan var minst sagt bättre än typ … ja, allt annat. ”The candle”, ”Halloween”, ”Charon” … herre Satan. Såhär i efterhand undrar jag om det kan ha berott på att det faktum att skivan inte är ett fullfjädrat konceptalbum. Efter att först ha inmundigat ’Abigail’, ’Them’, och ’The graveyard’, hörde det liksom till att en platta med Diamond också skulle vara en sammanhängande historia. Icke desto mindre … är ju ’Fatal portrait’ en sinnessjukt stark debut på alla sätt och vis. Ändå är det något med den som gör att jag inte vill ge full pott … men vi säger väl i alla fall 9 av 10 möjliga poäng. Jag efterhandskonstruerar ihop att bandet ”inte riktigt hittat sin form ännu”, men egentligen är det rent skitsnack. Snarare rör det sig om att jag bara inte har lika stark koppling till albumet som jag har till andra i kollektionen.

’Abigail’, 1987. Historien. Låtarna. Omslaget. Produktionen. Alla vet att det rör sig om 11 av 10 poäng. Jag har den i tre olika utgåvor, men det är klart att det inte räcker. Tretusen kanske hade varit det. Nåja. I ärlighetens namn är det svårt att egentligen skriva något om den här skivan, men: jag vill hävda att det här är så nära perfektion man kommer, i King Diamond-sammanhang. Musicerande och sånginsatser, riff och melodier, stämning och teknik … alla ingredienser är i perfekt syntes. Aldrig för mycket, aldrig för lite. Alla låtar är helgjutna, och även om de är delar av en längre berättelse står de samtliga på helt egna ben. Självständiga, utan att spreta. Vissa vill hävda att uppföljaren ’Them’ är ett strå vassare rent historiemässigt – jag vill minnas att jag själv varit en av dem – men jag vacklar. Historien om Abigail och kompani slår mig som mer originell, och … tja, komplett? Däri finns en början, en mitt, och ett slut. Inga konstigheter, och säcken knyts ihop utan problem. Amen.

’Them’, 1988. I och med denna berättelse om Amon, huset som Gud glömde och därmed överlät åt andar och en demonisk och bokstavligen blodtörstig mormor i rullstol, inleds det första försöket av Diamond att skriva en historia som sträcker sig över inte bara ett, utan två album. Inledningsspåret ”Welcome home” är givet på liveframträdanden än idag, och jag minns att jag blev helt paff över hur väl karln satte varenda ton när jag såg honom på Gröna Lund 2014. Dessvärre verkar det vara den enda låten från den här skivan som verkligen är en ”hit”, eller vad man nu skall kalla det. Tro mig när jag säger att jag försökt älska den här skivan med hela mitt svarta hjärta, men varenda gång jag kört den från pärm till pärm har koncentrationen så smått velat smyga iväg ju längre in i den jag kommer. Ljudet är annorlunda än på föregångaren, och även själva framförandet. Produktionen känns på ett besynnerligt sätt både plattare och rörigare på samma gång – skendränkt i reverb, men samtidigt tokkomprimerat. Och även om jag älskar Mikkey Dees trumspel, känns trixandet lite för mycket i sammanhanget. Lyxproblem? O ja. Men icke desto mindre blir det snarare 7,5 av 10 poäng den här gången.

’Conspiracy’, 1989. Och på tal om Mikkey Dee, hade han uppenbarligen fått nog vid det här laget och hoppade av innan inspelningen av uppföljaren. Småmärkligt nog fick dock Dee agera ”hired gun” och hyrdes in för att sätta trumspåren även denna gång. Man hade därför kunnat förvänta sig en rätt oinspirerad insats, men det är inget som märks. ’Conspiracy’ skiljer sig dock märkbart från de tre föregångarna, då såväl låtar, och riff, som produktion är avsevärt tyngre än tidigare. Virvelslagen är så pass triggade att de låter som mindre explosioner, och ljudet är betydligt fetare. Antar att det är en smaksak, och personligen gillar jag det. ”Sleepless nights”, liksom. Man svimmar. Ja, skivan är svinbra, men även här finns det lyxproblem. Jag har aldrig gillat omslaget. Jag fattar verkligen inte vitsen med att bryta idén med extremt stämningsfulla målade omslag, med att istället enbart ha en bild på King Diamonds nuna. Inte blir det bättre av att samma grej hade gjorts året dessförinnan på EPn ’The dark sides’. Bilderna är därtill så pass lika att jag skulle bli förvånad om inte ett betydande antal skivköpare tog fel på album i affären. Det återfinns förvisso en tecknad, svartvit, bild i ’Conspiracy’-texthäftet som anspelar på historien … men den känns mest bara malplacerad då tecknarstilen mer påminner om ett sämre omslag till en medioker serietidning utgiven av Marvel. Historien känns inte som en vare sig värdig eller reell uppföljare till ’Them’, utan snarare mest krystad. Faktum är att den ger samma intryck som ljumma uppföljare tyvärr tenderar att göra. Så … 7,5 den här gången också. Eller … äh, 8, då.

Fatta att King Diamond alltså spottade ur sig fyra initiala höjdaralbum på lika många år. Stjärnorna stod onekligen rätt på den här tiden. Denna trend skulle hålla för ytterligare ett album, men i och med att åttio- blev nittiotal inträffade också en hel del förändringar för den sminkade danskens del.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

3 svar to “Heidenhammer: King Diamond, från pärm till pärm. Del 1.”

  1. Ja, Abigail är solklart bäst. Det enda som inte är bra med den är det avslutande nödrimmet ”That’s the end of another lullaby / Time has come for me to say goodbye”

    Sedan sätter jag nog Conspiracy, sedan Fatal Portrait och sist Them. Jag har aldrig gillat produktionen på sistnämnda, fräsande gitarrljud och klent trumljud.

  2. […] från pärm till pärm”, där han dissekerar de olika årtioendenas plattor – från det ljuva 80-talet, via det svalare 90-talet till det kalla tvåtusentalet (som i o f s innehåller lysande ”The […]

  3. Conspiracy är helt klart min favorit, och även den första skivan jag kom i kontakt med. Hans skivor var svårfångade på tidigt 90-tal, så nästa jag hörde var The Spider’s Lullaby, och den saknade ju den där skräckiga känslan som genomsyrar Conspiracy.. Inga spöken, bara spindlar. Tja.. Titelspåret på Spider var det enda som fastnade, och texten lämnar enligt mig en hel del att önska. King Diamonds gästspel med Volbeat, Room 24, var nog det första jag hörde av honom efter Spider, men den är ju rätt trevlig.

Lämna ett svar till Fredagkväll med King och Joe! – Heavy MetAle Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: