Hatpastorns likpredikan

Då Heidenhammer så vackert beskrev ”Svartalvheim” för en herrans massa år sedan ska jag inte gräva ner mig alltför mycket i detta. Eller jo, det kommer jag såklart att göra. Däremot ska jag fokusera på lite andra saker så våra inlägg kompletterar varandra. Har du inte läst Heidenhammers inlägg? Känn lugnet, vi kommer köra en repris såklart nu under veckan.

”Svartalvheim”. Nu kör vi.

Efter en lyckad demo och en hyfsad EP var det då äntligen dags för vår dynamiska duo att ge sig i kast med ett fullängdsalbum. Skivkontraktet från Listenable Records var rykande färskt. Månaden var november, året var 1993. Aphazel och Grimm stövlade bredbent in i Catos studio, samma studio som tidigare nämnda EP spelades in i, och var klara i …

MAJ 1994!!!

Sex månader.

Sex jävla månader.

Vad som egentligen skedde under detta halvår kan vi bara spekulera i. Jag har mycket svårt att tro att de var i studion varje dag. Det hade blivit dyrt. ”Cruelty and the beast”-dyrt. Och DET var dyrt. Något måste ju ha hänt. Produktionen blev emellertid helt OK, allting hörs och det är hyfsat rått. Spelskickligheten är godkänd, det är primärt Grimm som dribblar med trummorna men jämfört med vad hela Polen sysslade med vid denna tidpunkt är han Gene Hoglan. Ja ja ja, nu behöver vi inte blanda in Doc från Vader i det här. Vi snackar Capricornus och hans kollegor. Sluta vara så krångliga.

Slutresultatet blev iallafall en bedårande bit norsk black metal-historia. Här möts vi av i stort sett bara bra låtar. Vi kör dem en efter en.

”Svartalvheim”

Det här introt alltså … ja, jag kan inte förklara detta på ett bättre sätt än vad Hammaren gjorde så ni får hålla er ett tag. Däremot kan jag säga att det låter fan inte klokt. Vargar är ju coola, men … ja, det blev som det blev kan vi ju lugnt säga.

”Trumps of an archangel”

”Donald Trump is an archangel”. Det här är en fin bit. Det inledande oriffet håller sig på helt rätt nivå och när det sedan blommar ut kissar man på sig av förtjusning. Gillar man inte detta är man på tjuren. Texten är jävligt true. Grimm var aldrig någon hejare på att publicera sina litterära verk, men denna kan man faktiskt hitta. Han har INGET att skämmas för.

Creation, never done by god,
salvations, I find in the goat,
Lucifer, brand me with your mark,
Lord of darkness, come out from the dark!

Amen

”Huldradans”

Mums fillibabba. Här kommer återkommaren ”Huldradans” till sin fulla rätt. En sanslöst hejig bit. När Aphazel blandar in den akustiska gitarren så blir det dock en ögonbrynshöjare. Det låter jättemärkligt. Inte dåligt på något sätt, mest kasst producerat. Och rätt kul.

”The call of the absu deep”

En tung men samtidigt svängig historia. Det här är rena guldet. Klagar man på ”The call of the absu deep” kan man ju inte gilla musik överhuvudtaget. HP Lovecraft-tema på det som grädde på nekromoset. När jag hör den här låten gör det så ont i mig att Ancient spårade ur fullkomligt. Snacka om ett band som förtjänade ett bättre öde. Däremot är demoversionen lite ondare.

”Det glemte riket”

Ännu en Ancient-klassiker. Trots att Ancient aldrig var ett mirakel av originalitet låter det ändå väldigt eget. Aphazel hade en vis flärd på sitt riffskapande. En flärd som … ja, vi kommer dit.

”Paa evig vandring”

Detta var aldrig någon större favorit. Det ska erkännas. Nio minuter och femton sekunder är minst fem minuter för mycket. Däremot är det nästan bra att det här biten är rätt sunkig, man får som en paus och kan uppskatta resterande låtar mer.

”Ved trolltjern”

Cool låt, men den har ett gigantiskt problem: introt.

”Eerily howling winds”

Braklåt med hitrefräng. Rå text om vargar och deras förträfflighet. Demoversionen är givetvis bättre, men man ska aldrig underskatta ”Svartalvheim”-versionen av ”Eerily howling winds”. Den här var med på många blandband i tonåren.

”Likferd”

Redan vid titeln vet man ju att det är en succé. En makalöst true låt, den som säger motsatsen ljuger. Outrot passar skivan perfekt, likfärden lämnar en med en lätt känsla av obehag i kroppen. Ett bra obehag.

Ja, det var ”Svartalvheim” det. En skiva jag tycker är genuint bra. Är den perfekt? Absolut inte. Förtjänar den spott och spe? Verkligen inte. Fullängdaren blev en logisk utveckling av det tidigare demomaterialet. Inga konstigheter.

Ska jag förklara varför många har så svårt för ”Svartalvheim”? Det är enkelt. Det finns tre orsaker till det. Den första orsaken är videon till ”Lilith´s embrace”. Det var extremt många, mig själv inkluderad, som upptäckte Ancient i och med den videon. Den andra orsaken var Aphazels och Grimms totala oförmåga att skicka med bra bandfoton till de fanzines de medverkade i. Vi kommer att återkomma till det. Den tredje orsaken är skivomslaget. Eller skivomslagen ska jag kanske säga. Häng med nu.

Originalomslaget som hamnade på första utgåvan som släpptes i december 1994 är helt perfekt. Vi har en liksminkad Grimm som blåser eld i en snötäckt skog. Alla rätt. Den nya logotypen var skapad av Jannicke W. Hansen. Norges okrönta logodrottning som förutom att ha gjort logos åt bland andra Immortal och Enslaved även skötte omslagskonsten på Burzums tidigaste alster. Just Ancients logo kanske inte blev någon jättesuccé, vi snackar tomtar och troll bland bokstäverna, men det är en logo man iallafall minns. Den här versionen sålde slut rätt omgående och är inte superenkel att få tag i utan de flesta som hört talas om ”Svartalvheim” har sett DET HÄR omslaget:

Aphazel i nithjälm, vampyrtänder, en vidrig mustasch, kasst fejkblod, spännande ögonbryn. Man spyr. Den här versionen släpptes i april 1997, nästan ett år efter ”The Cainian chronicle”. Hur Listenable Records tänkte här har jag inte den blekaste aning om. Ville de haka på vampyrtrenden? Hur Aphazel tänkte vågar jag inte ens spekulera i. Grimm hade redan hoppat av skutan och jag tar för givet att han blev putt när han fick se det här vedervärdiga skämtet till återsläpp.

Det finns dock ett omslag som många glömmer bort och det är LP-versionen som släpptes av dubiösa Devilish Entertainment 1995. Jag har inga solklara fakta på detta, men jag tror att det var Aphazels egna skivbolag. Tusen exemplar släpptes den i och den ser ut såhär:

God natt.

När man äter på en kinesisk restaurang brukar man som oftast inmundiga en sötsur sås. Det här är ett sötsurt omslag. Fy fan hur det ser ut. Däremot äger jag den inte så vill någon sälja den till mig öppnar jag gärna börsen. Kom dock inte med några jävla gula geten-priser.

Sammanfattningsvis var ”Svartalvheim” ett i grunden bra album som drabbades av en idiotisk musikvideo och två minst lika idiotiska skivomslag. Om vi tänker oss att skivan hade släppts med bara originalomslaget och att bandet lagt ner verksamheten kort därefter, då hade Ancient förmodligen varit ett av de där klassiska banden. Nu är de förvisso klassiska. På ett helt annat vis.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 20 september, 2016 at 7:49 e m and is filed under Ancientmånaden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.