Hatpastorns likpredikan

Hatpastorn här. Jag tänkte inte bli långrandig utan jag tänkte mest bara hälsa er välkomna till denna alfabetsresa i Heidenhammers skivsamling. Ni som har lyssnat på poddarna och läst denna Likpredikan vet att när man väl gläntat på den gode Heidenhammers skräckkabinett till albumkollektion finns det ingen väg tillbaka. Vad ni däremot kanske inte visste är att Hammaren rotat rejält i REA-backarna den senaste månaden och införskaffat lite drygt 300 nya alster av varierande kvalitet. Det jag sett kan inte bli osett.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

THE ABYSS “Summon the Beast”

Lite av ett bortglömt band, ändå vet alla vilket man menar när man nämner HYPOCRISYs sidoprojekt. Konstellationen bestod av samma medlemmar, med skillnaden att Lars Szöke och Peter Tägtgren bytte plats med varandra. Ja, och att Mikael Hedlund också fick tillfälle att spela gitarr istället för bas.

Jag är säkert inte den enda som undrar varför de inte gjorde samma sak i själva huvudbandet. I intervjuer har Tägtgren berättat om hur han egentligen är en bättre trummis än Szöke, och att den sistnämnde i sin tur är bättre på att hantera gitarren än Peter. Hur det står till med gitarrplinkandet vet jag inte, men att herr Tägtgren är en avsevärt bättre trumdunkare än Szöke är uppenbart. Lars trumspel fullkomligt saboterade HYPOCRISYs tidiga skivor till den grad att jag aldrig kunde ta bandet på riktigt allvar. Inte ens när han till sist tackade för sig gick det att helt närma sig bandet. Kanske hade det sett fånigt ut med en sjungande trummis, vad vet jag? Jag gjorde samma sak i ett av de otaliga band jag harvade i under mina tonår. Kunde ABSU, kunde väl jag.

Nåväl. Från högtalarna surrar ett stycke extremt tidstypisk black metal, vars närmsta referenspunkt kan sägas vara MARDUK. Faktum är att jag inte hade tvivlat en sekund om någon under nittiotalets mitt krängt in skivan i en CD-spelare, slagit på och hävdat att det var Norrköpingbandets senaste alster. Lika lite som jag hade tvivlat på att HECATE ENTHRONEDs ”A slaughter of innocence” hade sagts vara CRADLE OF FILTHs uppföljare till ”The principle of evil made flesh”.

THE ABYSS klämde ur sig två album, varav jag har båda. Jag vet inte varför, men det är något med dem som tilltalar mig trots att jag för mitt liv inte kan hitta något som helst originellt med musiken i fråga. Jag köpte dem inte ens på nittiotalet utan långt senare. Kanske är det för att det skapas någon slags nostalgi inte för själva låtarna, utan enbart för hur det låter. Något som jag normalt aldrig gör, då jag alltid tyckt att band som inte förmår göra originell musik inte har något existensberättigande.

Sedan hade de också vett att hålla speltiden på skivan kort. 28 minuter fördelade på åtta låtar. Det känns skönt såhär efter 78 minuter ILDJARN.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 21 april, 2015 at 5:15 e m and is filed under Från A till Ö. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.