Hatpastorns likpredikan

Ännu ett år. Ännu en årsbästalista som egentligen inte är en lista utan mer tio saker som förtjänar att vara med på en lista som inte är en lista.

Ni som varit med tidigare förstår vad jag pratar om. Innan vi börjar måste jag dock nämna några favoriter som av en eller annan anledning inte hamnade på listan. ASTROPHOBOS debutplatta ”Remnants of forgotten horrors” är en riktig höjdare. Däremot har den ej släppts än så rent teoretiskt kanske den kommer 2014. Skit samma, den var riktigt vass. FLAGELLANT missade jag att sätta på årsbästalistan när de släppte ”Monuments” 2010. ”Maledictum” som kom i år är även den en rökare i krysset och är snäppet vassare än debuten. KHASHMs ”Serpents of death” är skitbra, dessvärre fick jag den bara för ett par dagar sedan så jag vet inte hur den håller i långa loppet. PATRONYMICON från Sandviken släppte i år kryddiga ”All daggers towards the sky”. En platta som verkligen växte med lyssningarna. RITEs kassett ”Juridicial doctrine” satt som ett smäck och då jag fick några extra exemplar av den (Hatten av!) tänkte jag lotta ut godbiten i en kommande tävling. Håll utkik efter den. Har ni inte köpt SAIVAs EP ”Finnmarkens folk” bör ni göra det snarast. BÖLZERs EP ”Aura” bör även den nämnas. Det finns fler musikaliska stordåd som borde nämnas, 2013 har varit ett bra år, men nu tycker jag att vi går över till listan.

1. SUMMONING – Old mornings dawn.

Om ni inte redan visste det har jag ett ohälsosamt förhållande till SUMMONING. När jag fick veta att ett nytt alster var på G fick jag magknip av upphetsning. På riktigt. Naturligtvis beställde jag deluxeversionen med halsband och tygaffischer och fan vet allt. När jag väl fick skivan och stoppade in den i stereon hade jag så höga förväntningar att jag fick en blackout. Jag kunde inte lyssna på musiken utan att befinna mig i ett mentalt vakuum. Efter fem-sex varv i stereon kunde jag börja koncentrera mig på vad som faktiskt spelades.

”Old mornings dawn” är en fantastisk skiva och en av de absolut bästa som österrikarna klämt ur sig. Jag, och jag skämtar inte nu, sprang hem från jobbet för att få lyssna vidare på den. Det händer inte precis varje dag. När braklåtar som ”Flammifer”, titelspåret och … ja, ska sanningen fram är fan allt det bästa. Förstår man inte storheten i SUMMONING lever man ett lite sämre liv.

Folk kan gnälla bäst de vill att det är lökigt med syntar och Sagan Om Ringen-tema. Antingen fattar man grejen eller så gör man det inte. En del gillar SUMMONING och en del gillar… tja, låt oss säga ICED EARTH. Smaken är som baken. Däremot är det ren fakta att de som gillar SUMMONING är framstående individer medan de som lyssnar på ICED EARTH är personer som måste ha hjälm inomhus.

2. STILLA – ”Till stilla falla”.

Dra åt helvete vad den här skivan är bra. Jag skrev ett helt inlägg om den. Hur ofta har det hänt på denna Likpredikan? Typ aldrig. Då jag redan skrivit om hur fantastisk plattan är blir det svårt att fisa ur sig något mer om den. Det som är lite lustigt är att skivan mer eller mindre sågades i Close-Up och Sweden Rock, medan den fick toppbetyg i all annan metalpress på hela planeten Jorden. Vad det beror på har jag ingen aning om, men lite märkligt är det. I skrivande stund sitter jag faktiskt och avnjuter STILLAs andra platta ”Ensamhetens andar” på promo. Hur är den då?

Ja, i dagsläget finns det en hundraprocentig chans att den hamnar galet högt på nästa års lista. Mer om ”Ensamhetens andar” kommer efter årsskiftet.

3. INQUISITION – ”Obscure verses for the multiverse”.

Korten på bordet. “Obscure verses for the multiverse” är en av INQUISITIONs svagare alster. Ljudbild och spelskicklighet är på högre nivå än någonsin. Dessvärre är låtarna inte lika starka som på exempelvis ”Nefarious dismal orations”. Detta till trots sopar skivan ändå mattan med det mesta och jag tror att den kommer att fortsätta växa med lyssningarna. I skrivande stund har jag nämligen bara hunnit lyssna på den ett 50-tal gånger. Är det några som ska se INQUISITION när de mosar CRADLE OF FILTH och BEHEMOTH i Stockholm den 25:e februari? Förhoppningsvis får jag möjlighet att åka ner på denna tillställning. Tydligen ska IN SOLITUDE spela med, ett band som legat i evigheter på min lista över artister jag måste höra. Just IN SOLITUDE verkar vara ett gäng man antingen dömer ut som rävbaserad hipsterhårdrock eller höjer till skyarna som det bästa sedan färdigblandad bearnaisesås. Det ska bli galet spännande att sätta tänderna i den orkestern och se vilka som har rätt.

4. VAMPIRE – Live i Sundsvall.

På tal om hajpade band. VAMPIRE spelade här i Sundsvall, städernas stad, för en tid sedan och mina förväntningar var minst sagt höga då jag bara hört gott om dessa göteborgare. Efter avslutad konsert var jag och mina kamrater rörande överens om att detta var det bästa som hänt staden sedan UNPURE lirade förband till japanska SABBAT för en smärre evighet sedan. För er som inte förstår bättre innebär det att konserten var en braksuccé. Det lustiga är att jag aldrig någonsin hört UNPURE på skiva. Min mentala version av UNPURE är nog bättre än verkligheten så jag vågar inte slå på något UNPURE faktiskt spelat in. VAMPIREs debutplatta som tydligen ska släppas via Century Media kommer jag dock att köpa blint och om det albumet inte är det bästa jag någonsin hört ska Göteborg få känna sorg. På pluskontot ska även nämnas att VAMPIRE var ett gäng genuint trevliga snubbar. Hatten av.

5. SLIDHR – ”Deluge”.

Jag visste att SLIDHR var något stort på spåren när de släppte sin demo ”Demo 1” 2006. I sedvanlig ordning hade jag helt rätt. ”Deluge” är black metal i sin renaste form med en produktion som är i det närmaste perfekt. Att inte alla band har detta ljud som referens är en skam. Slagdängan ”Hex” är en av årets ondaste låtar. Punkt. Det är skumt att det inte varit mer snack om den här plattan. Har man någon sorts form av intresse för svartmetall är ju det här det man ska förespråka. När man gör misstaget att kolla i forumtrådar vad kidsen gillar blir man fullkomligt jävla mörkrädd vilket träck de föredrar att ödsla sin tid på. SAOR? SHADE EMPIRE? CASTEVET? CALADAN BROOD??? Finns de här banden ens på riktigt? Har jag tappat bort mig fullkomligt eller är de här grupper som folk lyssnar på? Jag har då aldrig ens hört talas om dem. 2014 ska bli året då det kommer att pumpas ut fler topp tio-listor. Först ut blir topp tio mest överskattade skitband folk intalar sig att de tycker om.

6. SATYRICON – ”Satyricon”.

Att sätta SATYRICONs senaste på årsbästalistan efter att just ha hotat med ilskna listor över överskattade skitband tyder på stort mod eller en lätt utvecklingsstörning. Jösses vad folk har åsikter om SATYRICON i allmänhet och senaste given i synnerhet. Undertecknad är inget undantag. Ni som följt dessa skrifter vet vad jag tycker om ”Rebel extravaganza”. Jag har gnällt, de mörka gudarna ska veta att jag har gnällt, på den förbannade plattan i snart femton år. Däremot tycker jag att SATYRICON hittat hem på senaste given. Jag gillar produktionen, det är främst den som det klagats på. Vissa anser att låtmaterialet låter som ett bakfullt QUEENS OF THE STONE AGE som framför ”When the saints go marching in” och även om det är en väldigt träffande beskrivning så tycker jag att albumet är kanon. ”Tro og kraft” är exempelvis något av det bästa SATYRICON skapat sedan ”The shadowthrone”. Den största vattendelaren är ”Phoenix”. Ni som hört den förstår varför. Det är en bra låt, poppig och söt absolut, men i grund och botten en bra låt. Det enda jag kan invända på gällande denna platta är de snabbare låtarna som inte alls håller samma klass samt Frosts oförmåga att sitta still. Varför ska det matas dubbla kaggar exakt hela tiden på riff det inte passar på? Det tillför inget annat än en lätt irritation. Något jag saknat med SATYRICON sedan de släppte ”The shadowthrone” är atmosfären. Produktionerna har varit kalla och kliniska, något som inte är för mig. Senaste plattan låter som omslaget ser ut. Varmt, atmosfäriskt och lite småsegt. Som att äta en rykande het Gorbyspirog medan man lyssnar på ENDURA.

7. ARKONA – Live i Tjeckien.

Ett av mina finaste minnen detta år var när jag befann mig i Tjeckien och fick se polska ARKONA live. Skivorna låter inget vidare, det vet vi, men i en livesituation uppenbarade sig en helt annan best. När polackerna klöste av ” Skrajna nienawiść egoistycznej egzystencji” fick jag samma känsla i kroppen som man bara får när man hittar en nytt svartmetallband som blåser skallen av en. Ni som varit med om samma sak förstår storheten i detta. Tänk er att ni befinner er i en tjeckisk skog med likasinnade omkring er samtidigt som ni har en utsökt pilsner i näven och en nyinköpt LORD OF EVIL-patch i fickan. Religiöst?

Amen.

Hela låten i allmänhet, men främst 3:10 och framåt. Jag får lika mycket gåshud idag när jag tittar på klippet som jag fick när jag var på plats. Stort.

Trist bara att skivorna är rådåliga.

8. DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT – ”Necrovision”.

Ja, namnet är kasst. Släpp sargen och gå vidare. Jag har uppskattat DNS sedan jag såg dem live i Tyskland i samband med släppet av deras debutalster ”Follow the calls for battle” och även om de aldrig kommer att knäcka ”Hora nocturna” när det kommer till ren och skär briljans köper jag alltid blint. ”Necrovision” är tack och lov en rejäl uppryckning sedan 2009 års ”Saldorian spell” som var en lite svagare giv.

DNS är ett genuint bra band som det snackas väldigt lite om här i Sverige. Kan det vara namnet som spökar? Hur folk kan lyssna på SATANIC WARMASTER istället för detta är lika obegripligt som AND OCEANS lyrik.

9. SARKE – ”Aruagint”.

Jag är närmare pensionsåldern än dagen då jag föddes. Då uppskattar man gubbig och vrång svartmetall med lite drag i. SARKE är gudarna av norsk gubbsvartmetall med gråa tinningar. Nocturno Culto borde lägga ner DARKTHRONE och hans soloplatta har jag inte ens vågat lyssna på. Här sköter han sig emellertid strålande. Gillade man SARKEs två första kommer man stampa takten till det här samtidigt som man dricker finsprit och klagar över värkande leder. Om seriefiguren farbror Einar vore svartmetall skulle det låta såhär. Underbart. Jag hade stora förhoppningar på GEHENNAs comebackskiva. Tyvärr blev den lite för seg och grovkornig i det långa loppet. Jag saknar verkligen syntarna i det bandet. Det blir istället SARKE och SATYRICON som får representera det gamla norska gardet på denna lista. BURZUM då? Ja, ska sanningen fram var ju ”Sôl austan, mâni vestan” ingen höjdare och det kommer ändå från mig som än idag hävdar att ”Dauði Baldrs” är en bra platta.

10. LUSTRE – ”Wonder”.

Ingen lista utan LUSTRE. Det spelar ingen roll att snubben skrivit samma låt flera gånger om. Känslan när man lyssnar på LUSTRE i hörlurar när man traskar omkring i skogen är oslagbar. Sött och hypnotiskt med dammsugarsång. Det är LUSTRE det. Man ska inte ändra på ett vinnande koncept, även om lite variation skulle uppskattas när det kommer till framtida skivsläpp.

Through grasses brightly lit
Our walk begins in wonder
Here, where mighty trees lay split
And rocks are torn asunder

Exakt så är det.

/Hatpastorn

This entry was posted on 14 december, 2013 at 2:17 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.