Hatpastorns likpredikan

1. KHASHM får det bli, ännu en gång.

2. Delad med SEPTORYs split med SADISTIK FOREST. Skänker ytterligare en tanke till vad som egentligen händer i en … ja, gemen skog som vill göra dig riktigt illa. Rotvältor, grenar som slår dig i ansiktet under joggingturen, kvarglömda ölflaskor som du ramlar på under samma marsch och skär upp händerna på … riskerna är stora.

3. AURA NOIR live på Bunker festival i Oslo. Trots lyriska recensioner back in the days var AURA NOIR ett band jag aldrig gav särskilt mycket uppmärksamhet. Jag tyckte aldrig att något av de där retrothrashbanden kom i närheten av det de ville uppnå (utom möjligtvis svenska GEHENNAH – debuten ”Hardrocker” är faktiskt superb). Jag fick dock inse mig motbevisad när den här spelningen visade sig vara riktigt trivsam.

4. KHOLD, på samma festival. Jag har alltid föredragit TULUS, då jag tyckt att KHOLD varit lite småtråkiga på skiva. Live fungerar det hela uppenbart mycket bättre, då det inte känns lika segt. Och det ska sägas att det sannerligen inte är ofta jag uppskattar tillställningar med levande musik.

5. ZAVORASH och deras bidrag ”Truth and sorrow” på samlingsskivan Voices of Death II. Ett band som alltid fått mig att dra på smilbanden, men då inte av musiken utan på grund av medlemmarnas artistnamn och den recension deras demo fick av Close-Up 1998. Låtar på ”svartiska” (fniss) föll tydligen inte bedömaren på läppen. Nåväl, jag hade aldrig hört dem förrän nu. Döm om min förvåning när det bjuds på kvalitetsrens med en sångare som låter som en bastard av Abbath och Dagon. Säga vad man vill, det kan inte varit många som lät såhär två år innan det omtalade millennieskiftet.

6. Brendan Perrys ”Eye of the Hunter”. Mest bara för att det varit en favorit i tretton års tid och fortfarande håller. Väntar på en uppföljare, men det är väl att hoppas på för mycket.

7. Black Mirror. Om ni fortfarande inte sett den här serien, har ni en jävla resa framför er. Nästan så jag blir lite avundsjuk.

8. BLOODCUM ”Death by a clothes hanger”. Rått.

9. Punisher MAX av Jason Aaron och Steve Dillon. Trodde aldrig att någon skulle kunna skriva en historia om Punisher lika bra som Garth Ennis, men … en synnerligen uppfriskande överraskning. Hårdkokt.

10. Roger Griffin ”Terrorist’s Creed”. Griffin levererar ytterligare en gång. Tack och bock.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 16 december, 2013 at 9:43 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.