Hatpastorns likpredikan

Det finns vissa ämnen jag tänkt avhandla som helt enkelt blivit för stora, skivbolaget Black Mark Productions är ett av dem. Det finns för mycket att skriva om och jag tvivlar på att det finns någon som vill läsa en kvarts miljon tecken om denna klassiska svenska skivetikett. Därför tänkte jag idag bara ta upp ett par saker som förbryllat mig å det grövsta när Börje Forsberg och Company varit i farten.

För det första har vi återsläppet av gula geten. Jag blev faktiskt lite putt när jag fick se att Black Mark gjort denna totala kulturogärning. Gula geten skämtar man inte om, än mindre trycker upp igen om än i bildvinylsformat eller vad man nu vill, så att både kreti och pleti kan inhandla ett exemplar för en spottstyver. Att äga ett exemplar av the true gula geten är ungefär som att äga ett exemplar av ONKEL KÅNKELs LP ”Kalle Anka suger pung”. Det inger respekt, vördnad och subkulturell okränkbarhet. Att göra ett återsläpp så att alla kan få varsitt exemplar är fullkomligt vettlöst. Min största fundering var emellertid varför de inte valde att släppa albumet som det ursprungligen var tänkt att det skulle se ut. En guldfärgad get mot en svart bakgrund. Det skulle bli det snyggaste omslaget någonsin plus att det skulle ge re-releasen en betydligt större värdighet än att bara släppa den kanariegula varianten för att få in lite snabba pengar. Tänk er en fet gatefoldvinyl av hög kvalitet i svart och guld, gärna svart läder och guldrelief, med linear-notes, lyrik och tidigare osläppta bilder. Det definitiva återsläppet liksom. Nä, istället fick vi en trött version som inte gör någon glad. Särskilt inte personerna som faktiskt äger originalet.

Nu när jag hetsat upp mig rejält är det dags att attackera en annan BATHORY-relaterad produkt. ”In memory of Quorthon”-boxen. Rent innehållsmässigt finns det inget direkt att anmärka på, men hade det varit så jävla mycket begärt att få den utan det Invaison-röda pixelkaoset? De måste ju fått en testpress och alla som inte har regnbågsstarr kan ju se att fodralet ser ut som skit, speciellt baksidan. Inte ens nyss nämnda och i dessa skrifter ständigt aktuella Invasion Records hade misslyckats så kapitalt. Extra märkligt blir det att själva pappfodralet känns som att hålla i ett tomt flingpaket. Billigt. Trä, metall, läder, sten eller uran hade varit att föredra. Nu snackar jag om CD-varianten, har faktiskt inte sett LP-versionen med egna ögon och jag hoppas att den blev bättre. Necrolord måste för övrigt ha varit duktig packad när han målade omslagsbilden. Den stretchande muskelbyggarängeln har två högerhänder. Bra gjort.

Jag hade även varit tacksam om de använt ett rättstavningsprogram när de gjorde den omfattande bookleten. Att exempelvis stava ”the” ”teh” är inte ett fint sätt att hedra någon på. Vidare har vi planschen som följer med …

Vems förbannade idé var det att låta halva affischen prydas av reklam för boxen man just köpt? Min hjärna höll på att sprängas när jag fick se möget.

Hur svårt ska det vara? Jag har sett hundratals boxar med band ingen jävel brydde sig som varit mer påkostade. Fullkomligt obegripligt. Fullkomligt jävla o-b-e-g-r-i-p-l-i-g-t. Ska man hedra någon som dött kan man väl lägga några slantar på kistan, inte stoppa kadavret i en gammal solblekt plastpåse och kasta skiten i ett dike.

Jag tänkte skriva några rader om BATHORY-plattan ”Katalog”, men då kommer jag dra näven rakt genom dataskärmen.

Nu över till något helt annat. Jag antar att de flesta av er har sett de två första delarna i serien ”One Man Metal” på Youtube. Det är ännu en dokumentär om black metal och denna inriktar sig på enmansband. Vilka artister får vi följa då? ARCKANUM? Nej. BURZUM? Nej. VITHATTEN? Nej. Vi får följa XASTHUR, LEVIATHAN och STRIBORG i deras dagliga liv. Mina förväntningar låg på bottennivå, men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Visst, skämsskudden åker fram med jämna mellanrum men Malefic från XASTHUR sköter sig bra och har en del intressant att säga. Den största behållningen hittills har dock varit att jag lärde mig att det är Wrest från LEVIATHAN som pryder omslaget till det klassiska Nintendospelet ”Skate or die 2”. DET är sann kunskap mina damer och herrar. Liraren från STRIBORG ger mest bara ett hopplöst intryck, även om det känns lite kul att han är från Tasmanien av alla ställen. Hoppas att del tre ger ännu mer matnyttig information. Ett projekt jag hoppas kunna fullfölja så fort jag återvänder till Sundsvall är ett kommentatorspår till dokumentären ”Black Metal Satanica”. Det är så mycket både jag och Dr Panzram vill ha sagt gällande den rullen.

Fan, jag är fortfarande upprörd över blotta tanken på BATHORY-boxen och behöver avreagera mig snarast. Det är dags att skriva klart det där öppna brevet till TROLLECH som jag påbörjade för en evighet sedan.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 21 oktober, 2012 at 11:16 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.