Hatpastorns likpredikan

Det är dags för hatmatch här i Förintelseförsamlingen. Tyvärr på ett lite annorlunda sätt än vad man kan lockas till att tro – det hade ju varit underbart att få se en dödsmatch mellan DARK FUNERAL och KATATONIA anno 1996 – men man kan ju tyvärr inte få allt. Istället skall det göras upp mellan två skivor vars fadda karamellsmak det sugits på i alltför många år.

En tanke började formas när vi återigen gick igenom vilka skivor vi tyckt utlöst de värsta besvikelserna när de väl behagat dyka upp. Istället för att göra om ett tidigare inlägg och riva upp gamla sår vars skorpor fortfarande stinker av var och förruttnelse, bestämde vi oss för att dyka ned i en hög vi tidigare inte vågat oss på. Vilka är egentligen de mest hatade skivorna i vår genre?

Redan nu hör jag skrik om MAYHEMs ”Ordo ad Chao” eller ”Grand declaration of war”, ULVERs ”Themes …” och TORMENTORs andra giv, men vi skall lägga ribban lägre än så. Det är nämligen dags att slutligen göra upp med vilken platta som egentligen är värst, eller bäst av BATHORYs ”Octagon” och CELTIC FROSTs ”Cold Lake”.

Först en bekännelse i biktbåset: jag hyser ingen större kärlek till någondera av banden. Jodå, jag kommer ur garderoben. BATHORY må vara föregångare och stilbildare och gud vet vad, men jag har aldrig förstått den monumentala storheten. Saken är den: jag dyrkar ”Under the sign of the black mark”, men det är i mitt tycke den enda riktigt helgjutna skivan herr Forsberg kläckte ur sig. Förutom den, har jag mest fastnat för ett gäng låtar här och var. Hur många gånger jag än lyssnat på debuten och på ”The Return …” har jag aldrig riktigt fastnat för dem. Vikingaplattorna har sina guldkorn här och var, men i ärlighetens namn har jag som oftast tyckt att de är väl långdragna och småtråkiga, ”Hammerheart” undantagen. ”Blood on ice” hade väl sina stunder, trots Quorthons bedrövliga falsksång. ”Requiem” och ”Destroyer of worlds” är väl inte ens värda att nämnas, men de sista utgåvorna ”Nordland I och II” är helt OK. Trodde först det var GRAVELAND när jag hörde dem, men …

CELTIC FROST, då. Ytterligare ett band jag aldrig riktigt fallit för. Visst förstår jag att om man växte upp med dem – och andra alternativ inte fanns att tillgå – har de med all säkerhet en speciell plats i själen. Hade jag själv gjort det, hade jag förmodligen skrikit om deras storhet, betydelse och originalitet. Nu gjorde jag inte det. Vet att jag hade chansen att köpa både ”Emperor’s return” och HELLHAMMERs ”Apocalyptic raids” som tolvåring, men gjorde det inte. Det blev VENOM istället, och det ångrar jag inte en sekund. I dessa dagar tycker jag helt klart att schweizarna gjorde en hel del kanonmaterial, men det tog lång tid att verkligen uppskatta det. Nåja.

Till saken. Dessa plattor kan nog beskrivas som två av de mest avskydda i hela den tyngre metalhistorien. Själv förhåller jag mig än så länge neutral i konflikten, men må bäste man vinna. Eller något. Skivorna recenseras låt för låt. Då inte ens Youtube bryr sig om CELTIC FROSTs ”Cold lake” så får ni hålla tillgodo med målande beskrivningar.

BATHORY ”Octagon”

1. ”Immaculate Pinetreeroad #930”

En virvel med ett kakburksljud utan dess like drar igång en fanfar som mynnar ut i ett av de obegripligaste thrashriff jag någonsin hört. Eller, thrash … jag vet inte vad jag ska säga. Mest av allt liknar detta ett totalt talanglöst trallpunkband som bestämt sig för att byta ut sina mest DE LYCKLIGA KOMPISARNA-doftande riff mot något man med stora referensramar skulle kunna kalla för metal. I den lilla stad de huserar (förmodligen Köping eller något) har det nyligen flyttat in en trummis som faktiskt lärt sig hantera en dubbelpedal och drömmer om att någon gång få lira med de stora grabbarna i världen utanför. Till dess, får detta duga. Sången … ja, jisses. Vi kan säga som så: i detta stycke låter det som om vokalisten bestämt sig för att sjunga en alldeles egen låt medan resten av bandet harvar på ute i periferin någonstans. Jag orkar inte ens kommentera titeln.

CELTIC FROST ”Cold lake”

1. Human (intro) och 2. ”Seduce me tonight”

Vad detta intro anspelar på förstår jag inte alls, oavsett vad originalmeningen egentligen var. När låten väl drar igång blir jag dock alldeles varm inombords.  Alla ni som klagat på detta har ju inte fattat något! Herregud, att jag gått miste om denna lycka i alla dessa år kommer jag inte att förlåta mig själv för.

Vad kan jag säga? Detta är ju faktiskt originellt, för det låter inte som NÅGONTING annat. Det här är avantgarde på riktigt. Folk har ju i flera år tjurat om att detta skulle vara någon slags glamrock, men det stämmer inte. Faktum är, att när jag ska försöka beskriva det drabbas jag av skrivkramp, för seriöst … the hell? Som vår kantor i församlingen skulle uttrycka det. I korta ordalag: en riktigt bisarr kompott av rockorienterade ”sexiga” stånkanden framgrymtade på ett sätt som bara Tom G kan vara upphovsman till, ackompanjerat av en slags kall, sjuklig och stelopererad … metal? Glam? AOR? Jesu krist.

SCORE: 1-0 till CELTIC FROST. ”Seduce me tonight” är ju en hit – refrängen sitter som tatuerad i hjärnan efter en genomlyssning.

BATHORY

2. ”Born to die”

Ett akustiskt intro, vilket låter som något VITHATTEN kasserat, banar väg för ett sunkigt riff med ännu sunkigare arrangemang. Till hjälp kommer en sologitarr som ylar med en skönt nihilistisk attityd till sådant där tjafs som grundtoner och ackord. Sedan börjar det moshas och Quorthon kvider likt en febersjuk sångare i UGLY KID JOE för att senare fullkomligt ge upp, ungefär som Peter Tägtgren efter två låtar live med PAIN.

CELTIC FROST

2. ”Petty Obsession”

Huvudriffet i sig hade kunnat vara taget från en DANZIG-låt, men där upphör de flesta likheterna. Trots det, hade det inte varit för det karaokebarliknande stönandet till sång vore inte det här alltför pjåkigt. Någon slags hårdrock, totalt ofarlig, men ändå med ett visst driv – åtminstone kan man urskilja att det rör sig om en riktig låt, oavsett vad man nu må tycka om slutresultatet. Synd bara att det känns som om låten hållit på i närmare en kvart efter bara en och en halv minut.

SCORE: 2-0 med fördel Tom G. Warrior. Över till Sveriges planhalva.

BATHORY

3. ”Psychopath”

OK, det är ganska uppenbart att Quortney tänkt sig att om SLAYER kunde, kan väl jag. För på många sätt påminner mycket på den här styggelsen till album om ett SLAYER i absolut sämsta form utan vare sig ork, idéer eller poäng. Lite som de låter nu, med andra ord. I sanningens namn ska det sägas att på den här låten finns det i alla fall några idéer som inte är helt hopplösa, vedervärdiga moshpartier till trots. Sången kvider likt en pensionär på jakt efter sina löständer, men desperationen är inte helt oäven.

CELTIC FROST

3. ”Once they were eagles”

Hade jag bara fått höra introriffet hade jag trott att detta var ett gudsförgätet band från de sista dödsryckningarna NWOBHM lyckades kasta upp innan sagan var all. Så här långt får jag dock säga att anklagelserna om glamrock faktiskt inte håller i rätten, för det är det inte fråga om. Sunkig hårdrock med usla solon? Absolut. Men faktiskt inte ens roligt. Hade det varit bättre producerat och arrangerat skulle detta faktiskt kunna vara något, men … det är vad det är, och låten håller på alldeles för länge.

SCORE: 2-1. Sverige prickar in ett turmål, förmodligen mest på nåder.

BATHORY

4. ”Sociopath”

Det här gitarrljudet liknar då inget annat. Rättelse: det här ljudet liknar inget annat. Burkigt, sterilt, programmerat och otajt på samma gång. Hysteriskt roligt blir det när herr Forsberg tar i från tårna för att övertyga den lilla publik som stannat kvar att han också kan låta arg, men lyckas enbart med att tappa både andan, ton och istället går upp i en ofrivillig falsett av samma typ som känns igen från BAD NEWS gamla dänga ”Warriors of Genghis Khan”.

CELTIC FROST

4. ”Cherry orchards”

Åh, hujedamig. Detta är förmodligen tänkt att vara den där lite farliga låten på skivan. Jag tänker mig Tom G med våt sängkammarblick och uppknäppta gula läderbyxor väsandes i örat på en amfetaminförstörd tidigare groupie som hittat skydd någonstans på Sunset Strip. Tom gnäller värre än King Diamonds fiktiva farmor på skivan ”Them” och låter faktiskt som om han sjunger medan han försöker göra sig kvitt en värre förstoppning. Samtidigt har de smällt in en lite uttråkad kvinnoröst som förtäljer kärlekens mysterier för alla som orkar lyssna. Det här var roligt.

SCORE: 3-2. Det får bli oavgjort mellan de här två spåren, för jag blev lika glad av båda två.

BATHORY

5. ”Grey”

En bagatell på en minut och femton sekunder. Jag tror vi stannar där. Hur är det möjligt att sjunga såhär otajt, trots ett förmodat tusental omtagningar? Och hur i helvete kunde det här släppas?

CELTIC FROST

5. ”Juices like wine”

Låten inleds med att en mansröst deklarerar att ”this one needs something”. Kan hända. Tänk er nu de där låtarna ANGEL WITCH inte ens orkade skriva klart utan de bara lämnades i en låda i väntan på bättre tider som aldrig kom. Egentligen är det samma sak här som på låten innan. Sunkig hårdrock man kanske minns enkom för att det är fucking ”Cold Lake” man lyssnar igenom, men aldrig annars. På något sätt påminner detta om VENOMs stolpskott till skiva ”Calm before the storm”, fast betydligt sämre. Samma opassande gitarreskapader, samma sterila ljud … åh gud, en tredjedel av låten återstår. Hur går det till?

SCORE: 3-3. Sverige knappar in. BATHORYs låt tog i alla fall slut snabbare.

BATHORY

6: ”Century”

Quorthon ger sig på en svidande samhällsanalys:

Unemployment and touchdown. Holy book full of lies.
Suicidal intentions. There’s no kingdom up high.
Presidential elections. Superman never dies.

Och du hade mage att klaga på CLAWFINGER en gång i tiden?

CELTIC FROST

6. ”Little velvet”

Om mina fiktiva karaktärer Sölve och Svempa från Arvidsjaur, musikanter i heavy metal-bandet OVERRIDE (tidigare kända här på bloggen från inlägget om WYVERN), fått chansen att spela in den demo de så länge önskat få pådyvla världen hade det nog låtit ungefär så här. Den mängd avföring som samlats i herr Fischers tarmar måste nu växt sig till rent bibliska proportioner av kvidandet att döma. Att skivbolaget på fullt allvar fick för sig att släppa det här förefaller obegripligt. Det här var inte ens kul.

SCORE: 4-3 till BATHORY. Sverige drar ifrån. Kan vi knappa in trots den tröga inledningen?

BATHORY

7. ”33 Something”

Ska titeln vara en slags ursäkt för en dundrande ålderskris? Med rätt högtalare låter detta som en skrammelleksak för treåringar som löper fullständigt amok. Riffen är knappt hörbara längre. ”Eat my shit, suck my dick” tjuter Forsberg. Suck. I några intervjuer har karln påstått sig vara ett fan av EXPLOITED och GBH. Är detta ett försök till någon slags punk? Även SLAYER gjorde ju en bedrövlig punkcoverplatta vid ungefär samma tidpunkt.  Jesus Kristus, är det NÅGON som kommit såhär långt i genomlyssnandet av det här eländet tidigare?

CELTIC FROST

7. ”Blood on kisses”

Undrar om TYPE O NEGATIVE snodde den här titeln och parafraserade den? Undrar om Tom G och Peter Steele någonsin övervägde ett double feature-utvik i Playgirl? Undrar i största allmänhet. Nämen, där var visst låten slut. Synd.

SCORE: Återigen är det en oavgjord duell. Så: 4-3 till Sverige, fortfarande.

BATHORY

8. ”War Supply”

Nu börjar det här påminna om den där bedrövliga SLAYER-tributen som släpptes på Dolores Records (ja, ständigt aktuella Dolores Records) under 90-talets mitt. Hade BATHORY ställt upp med att lira in en valfri cover från ”Diabolus in musica” hade det nog låtit ungefär såhär, och ingen hade brytt sig. Nåja. Drar lite på smilbanden åt ”vrålen” i refrängen. Vid det här laget har det där trallpunkbandet jag refererade till i början stått på scen i en halvtimme och publiken har försjunkit i en stilla dvala i väntan på bättre tider. Den halvt om halvt kompetente trummisen har insett att det nog kommer att behövas några extra timmar på gymmet för att orka med en tjugo minuters hårdkörare på scen, och de låtar som gick i 240 knyck i repan har fått finna sig i att saktas ned avsevärt. Det tackar hela bandet också för.

CELTIC FROST

8. ”Downtown Hanoi”

HANOI ROCKS … minns jag inte alls. Jag kommer nog inte att minnas den här låten heller. Några maffiga helikopterljudeffekter och samplat tal i början ska förmodligen sätta lyssnaren i stämning, vilket är mer än vad man kan säga om instrumenten för här låter det riktigt falskt på sina ställen. Inte för att någon bryr sig. Det går slött, det piper till, det stånkar likt en gammal manlig strippa som desperat försöker få igång publiken utan resultat.

SCORE: De båda ländernas neutralitetspolitik gör det omöjligt att dela ut poäng även denna gång. 4-3 till Sverige. Lite dåligt med action på sistone.

BATHORY

9. ”Schizianity”

Foppa fortsätter ordleken från ”Requiem” (där en av låtarna heter ”Crosstitution”). Lite fyndigt kan tyckas. Textrader som ”I read the holy writings. I read Matthew’s 18th chapter, 7th, 8th and 9th. And I realized what had to be done. And that I just had so little time.” får mig dock mer att tänka på VITHATTENs gamla dänga ”Time for daily worship hast come”, med raderna ”Daylight slips into my chamber … put seven candles in formation … open page 208 of the Necronomicon …”. Sur mosh blandad med ännu surare TBV-metal, segare än sirap.

CELTIC FROST

9. ”Dance sleazy”

Jag ger poängen till Schweiz den här gången bara för titeln. TYGERS OF PAN TANG gör comeback med andregitarristen som enda originalmedlem för en exklusiv spelning på Sweden Rock. Scream for me, Finnåker.

SCORE: 4-4 och det är matchboll.

BATHORY

10. ”Judgment of posterity”

Ingen vidare början, minsann. Lite höjer jag på ögonbrynet då riffandet går i 3/4-takt, alltid något. Trallpunktrummisen sätter sedan in en sista kraftansträngning för att ro ihop spelningen och se till att den sömniga publiken i en annan del av Köping ska minnas honom som en övermänsklig maskin i sann Terminatoranda. Det går sådär. Låten är omänskligt lång, och det tycker nog vår trumslagare också. Vet inte vad man mer ska säga, då det hela mest bara ekar tomt och menlöst. Lite som en arbetsförmedling, där Quorthons kompmusiker förmodligen sitter och väntar än idag på nya studiojobb då TRIBAL INKs andra platta aldrig kom att spelas in, trots utlovade försäkringar.

CELTIC FROST

10. ”Roses without thorns”

Sista låten är ett totalt antiklimax. Här hade jag hoppats på en riktig jävla POISON-ballad, men Tompa lämnar mig gråtande i sticket. Midtempohårdrock av meningslös karaktär som knappast gör någon glad. Lakoniskt, var ordet. Vad fan!

SCORE: Sista poängen går till Sverige och vi har en segrare. Hell Quorthon! Hail the Hordes!

Tack för kaffet.

/ Heidenhammer

This entry was posted on 10 oktober, 2012 at 3:12 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.