Hatpastorns likpredikan

Innan vi avslutar den här ofrivilliga trilogin gällande extremmusikens hondemoner måste vi riva upp gamla sår och återvända till Vivian Black. Uppmärksamma läsare har kanske märkt att videon där hon framför ”Slaves of lust” har försvunnit. Detta skedde inte långt efter att jag ursprungligen publicerade inlägget om henne och jag tänkte först att hon kanske bara tagit bort just den videon. När undertecknad surfade in på hennes Youtubekanal gjordes en märklig upptäckt. Hon hade raderat HELA sitt Youtubekonto från jordens yta. Drygt 40 klipp försvann som genom ett trollslag.

Jag började ana oråd.

Snabbt som vinden beordrades datorn att ta mig till hennes Myspacedomäner, men det var försent. Likt den brända jordens taktik hade hon raderat även sitt Myspacekonto.

Borta, kanske för all framtid.

Hennes reguljära hemsida fanns kvar och visst bjuder den på mycket matnyttigt men vare sig låtar eller videosnuttar gick att finna. Jag borde ha varit glad och vrålat ”ding dong, the witch is dead” som jag gjorde när ärkekräket Steven Tyler från solsystemets absolut sämsta band AEROSMITH ramlade av scenen och skadade sig, men jag kände mest tomhet. Även om ”Slaves of lust” är bland det sämsta jag både sett och hört vill jag i alla fall kunna återvända till den med jämna mellanrum för att få mig en dos lysande lyteskomik. I vild desperation sökte jag efter den på nätet men fann ingenting, det enda jag hittade var ”Devil or angel” som någon ont anande dåre lagt upp. Det den saknar i Cartman-imitationer tar den igen i allmän hopplöshet och bruten engelska.

Med största säkerhet var det en ren slump att Vivian raderade sitt ”livsverk” bara dagar efter att jag publicerat mitt inlägg om henne. Innerst inne hoppades jag dock att jag var fullt ansvarig och började klura på hurvida en NOKTURNAL MORTUM-special skulle ge samma lyckade resultat. En konstellation jag avskytt sedan debutplattan ”Goat Horns”. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

Efter häxans bortgång slutade jag tänka på Vivian Black och fokuserade istället på den tredje maran i denna uselhetens treenighet. Via ett tips i kommentarsfältet kom jag i kontakt med LULLABY. Utan att förhäva mig kan jag redan nu säga att jag hellre somnar till en vaggvisa framförd av sandfolket från Stjärnornas Krig med Nattram från SILENCER som kapellmästare än att lyssna på en sekund av det avgrundsdjupa träck det brasilianska murmeldjuret fröken Lullaby vräkt ur sig sedan 1990. 1999 släppte hon för övrigt en bok vid namn ”My thought about satanism”.

Min tanke om satanism.

Det finns två böcker jag vill fördjupa mig i och det är ”My thought about satanism” och Mortiis bok ”Secrets to my kingdom”. Den förstnämnda verkar hyfsat omständig att få tag i men långnäsans verk finns inom räckhåll och det är här jag tycker att Kamijo, känd från ALGAION, tar sitt samhällsansvar. Kamijo är den ENDA jag känner till som äger en kopia av detta förmodade stordåd. Såvida inte Förintelseförsamlingen får denna som gåva i pestkollekten återstår två alternativ.

Alternativ 1: Kamijo får helt enkelt scanna in hela skiten. Sida för sida. Inte ett ord av Mortiis manifest får missas. Denna digitaliserade version skulle sedan publiceras på denna Likpredikan så att intresserade äntligen kan ta del av norrbaggens tonårsfantasier.

Alternativ 2: Kamijo får helt enkelt göra en ljudbok av hela skiten. Inte ett ord av Mortiis manifest får missas. Denna ljudbok skulle sedan publiceras på denna Likpredikan så att intresserade äntligen kan ta del av norrbaggens tonårsfantasier.

Förmodligen blir det dock alternativ 3 där Kamijo helt sonika bara ignorerar denna uppmaning.

Jag skulle kunna analysera LULLABYs tveksamma skivsläpp på Wild Rags, den risiga logotypen, hennes minst sagt ekivoka bandfoton och de bedrövliga texterna. Det skiter jag i och hugger in på efterrätten istället. Hennes musikvideos.

Den första videopresentationen heter givetvis ”Lillith”, vad annars? Är man intresserad av att se hur en satanisk teckenspråksundervisning går till medan ett fruntimmer stönar fram ”Lilli-tööööh, Lilli-tööööh” får man här sitt lystmäte. Orkar man även härda ut drygt en minut så bjuds det på en tvättäkta nakenchock när fröken Lullaby vältrar sig i stoftet och sprattlar med den brasilianska häxkroppen. Spektaklet når sitt crescendo när hon står i brygga över ett rött äpple. Tung symbolik. Personligen tolkar jag det som att man inte bör blanda frukt med gammal svinstek.

Den andra videon är betitlad ”Seven night – seven moons”, en betydligt fräschare titel. Att den börjar med en testbild och en introduktionstext skriven på ett A4-papper sätter standarden för här får vi ta del av hennes privatliv när hon kelar med katten och övar på hur hon enklast kan visa så många tänder som möjligt när hon pratsjunger. Tro mig, hon skulle vinna Nobelpriset i emalj om den priskategorin fanns. Bitvis står hon och dansar lite nonchalant iförd något som inte ens anses sexigt om man tillhör den brokiga skara som frustade över TV-programmet ”Erotiskt” som sändes på TV3 för mansåldrar sedan. Ett program som visades mellan 03:30-04:00 och innehöll på sin höjd en bröstvårta. Innan Internetporren var världen en hård och kall plats.

Om man tyckte att den första videon kändes lång så är det inte ens i närheten av den skärseld som stavas ”Seven night – seven moons”. 4:47 in i detta misslyckande är jag i ett så desperat behov av att göra något betydligt mera intellektuellt stimulerande att jag förlorar mitt förstånd och finner mig blötstirrandes in i hennes vidgade näsborrar. En minut senare återvänder testbilden som en kär gammal vän och plågan är över.

Frågorna är nu många, svaren tyvärr desto färre. Det som började med en inblick i Belita Adairs projekt SATANIC CORPSE var helt uppenbart en lucköppning i Pandoras adventskalender. Vips hade man funnit två andra högst tvivelaktiga artister och mardrömmen lär inte vara slut på långa vägar. Någonting säger mig att fler kvinnliga helvetesestradörer kommer att dyka upp i framtiden.

Av en slump kollade jag om Vivian Blacks video kommit tillbaka på Youtube och jag blev inte förvånad när jag såg att hennes Youtubekanal rest sig ur graven likt ett ruttnande lik. Det som började som ett infantilt ordvitsande från min sida har nu blommat ut i rena rama Stephen King-novellen.

Sometimes they come back.

/Hatpastorn

This entry was posted on 6 december, 2010 at 5:27 e m and is filed under Vad tänkte de egentligen?. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.