Norskt 90-tal. En dissektion.
De norska läsarna utav denna skrift har ivrigt påpekat att det skrivs för lite om den gamla norska scenen. Givetvis har de helt rätt i sin iakttagelse så idag blir det norskt för hela slanten. Att Norge var en stormakt inom svartmetallen i början på 90-talet kan ingen förneka. När jag själv ögnar igenom min samling så är majoriteten utav alla skivsläpp ifrån landet där befolkningen tycker det är rimligt att betala 280 spänn för en turkpizza.
Allt var dock inte guld och gröna skogar. Det fanns en och annan artist som jag som superpeppad tonåring inte hade vettet att uppskatta. Det hindrade mig givetvis inte från att likt förbannat bränna hela studiebidraget på deras skivor. Åh, denna omdömeslösa ungdom.
KAMPFAR. Jag dömde ut bandet redan när de hette MOCK och det tack vare att hjärnan bakom projektet, Dolk, tyckte det var rimligt att ha cowboyhatt på bandfotot. Att han står i sann slalom-pose och hyttar med den ynkligaste yxan jag sett på ett foto någonsin gör ont värre. När han lade ner MOCK och startade KAMPFAR lyckades han återigen irritera mig då han i en intervju i Dead Sea Zine använde så många utropstecken att han fick Vorskaath från grekiska ZEMIAL att framstå som sansad när greken svarade på frågor i finska Pure Fucking Hell Magazine. Det där kan nog vara den nördigaste meningen som jag skrivit i hela mitt liv.
Däremot blev jag positivt överraskad när jag såg KAMPFAR live i Österrike för några år sedan. Dolk har blivit en riktigt bra och energisk frontman. Synd bara att kompmusikerna står helt blixtstilla i huvtröjor och innebandyfrisyrer. Att Dolk blivit en bra frontman märktes extra tydligt när DARK FUNERAL klev upp på scenen senare på kvällen. Emperor Mongo Palle Kuling tyckte det var en toppenidé att i mellansnacket stå och pusta i mikrofonen och nämna det faktum att det var hans födelsedag och att publiken skulle bjuda honom på Jägermeister. För att uttrycka sig milt så kom jag inte i rätt sinnesstämning så jag lommade iväg och botaniserade bland snabbmaten istället. Trist eftersom det var Nils Fjellströms debutspelning med bandet så undertecknad var genuint intresserad utav hur det skulle låta.
FLEURETY, eller OB FLEURETY som jag brukar kalla dem när jag vill vara putslustig, var ett annat norskt band jag verkligen försökte tycka om men de gjorde det så förbannat svårt för mig. Korten på bordet, ”A Darker Shade of Evil” är olyssningsbar. Att Nordgaren sjöng sönder rösten på den vinylsjuan imponerar föga då det bara låter som en bil som sladdar i ett parkeringshus alternativt som en sur örn som försöker jaga iväg någon tibetansk äggtjuv. Ett lustigt rykte som gick om den sjuan var att han sjöng så högt och ljust att vinylen hoppade på skivtallriken. Det gjorde den inte, däremot hoppar alla husdjur man kan tänkas ha högt då man vräker på den. Enligt rykten ska till och med vandrade pinnar bli så bedrövade över de usla sånginsatserna att det knäcker sig själva på mitten för att slippa lidandet.
Debutplattan ”Min Tid Skall Komme” var ett typexempel på hur tokigt det kan bli när norska musikskoleelever ska spela progressiv black metal med kvinnlig jazzsång. Bajsnödigt och överpretentiöst är bara förnamnet. En märklig anekdot om FLEURETY var när landskamraterna i STRID helt sonika skulle sätta P för deras tonkonst så de knatade iväg till familjen Nordgarens hem för att med blankslipade dolkar hota snubben att lägga musiken på hyllan. Det hela slutade med att Nordgarens farsa jagade iväg dem. Jag antar att pinnsmala black metal-ynglingar med konkav bröstkorg inte är så skräckinjagande när man är en smågrinig gubbe i 50-årsåldern som i lugn och ro vill kolla på tipsextra.
FIMBULWINTER. Ingen jag känner brydde sig någonsin om FIMBULWINTER. Trots att gruppen bildades 1992 och att debutplattan ”Servants of Sorcery” släpptes så tidigt som 1994 så kändes det ändå som att de försökte vara lite tuffare än vad de egentligen var. Att Necronos(!) hade skägg är egentligen det enda jag minns ifrån skivan då ansiktsbehåring var ganska sällsynt vid den här tidpunkten. I övrigt trött norsk svartmetall som till och med dagens kids skiter fullständigt i. Annars brukar ju ynglingarna gräva fram det sämsta från den tiden att hylla. Det duger tydligen inte att hålla käften och lyssna på ”De Mysteriis Dom Sathanas” utan det ska hellre lyssnas på strunt som INGEN brydde sig om. Kulturskymning.
När jag ändå är ute och cyklar kan jag lika gärna dra en till anekdot. Niklas Kvarforth gillar STRID som jag nämnde tidigare. Det hörs extra tydligt på de första skivorna. Musikalisk hyllning sa Bill, skamlös stöld sa Bull. Niklas blev enligt uppgift en smula paff när han insåg att han spelat sjuan på fel varvtal. Det har faktiskt varit snack om att STRID-sjuan ska återsläppas som CD med låtarna dels i rätt hastighet och dels i nedpitchad version. Ganska kul initiativ.
FORGOTTEN WOODS. Oj, vad jag verkligen ville tycka om det här gänget. De hade liksom allt. Om ni visste hur många gånger jag tvingat mig igenom ”As the Wolves Gather” skulle ni bli mörkrädda. Efter varje lyssning satt jag och undrade vad det var för fel på mig. Det var norskt, det var rått och de hade fräsiga låttitlar. Vad var problemet? Jo, de sög. Hårt. Sidoprojekten var inte hellre något att hänga i julgranen. RAVEN var rådåliga och JOYLESS har förvisso en viss potential men självgranskningen på låtmaterialet verkar ligga på samma nivå som ANAL CUNT.
RAVEN-trivia: Visste ni att EP:n ”F.M” egentligen skulle heta ”Fascist Machine” men blev censurerad av skivbolaget? Vilket politiskt korrekt skivbolag var det då kan man undra. Jo, No Colours Records.
SORT VOKTER. Ildjarn har max gjort en handfull OK riff i sin karriär och då är jag generös men av någon outgrundlig anledning tyckte jag SORT VOKTER-skivan ”Folkloric Necro Metal” verkade högintressant. I annonser slogs det på stora trumman att det skulle låta som en blandning utav ULVER och DARKTHRONE. En svart stinkande lögn. I boken till skivan kan man läsa följande citat:
This album was fully created under influence of T.H.C. (except for Ildjarn),
with no care for technical details.
Att ett band skryter om att de rökt jazztobak är en sak, när ”stjärnan” i gruppen väljer att inkludera sig själv i en parantes där han säger att han INTE puffar på den magiska draken gör det hela ännu dummare. Varför var de tvungna att ha med denna idiotiska information? Det enda som klår detta i dumhet är reklamen för Hotmail i boken till skivan ”Vrede” med ALLEGIANCE. Den grafiska utformningen på nyss nämnda ”Vrede” är för övrigt legendariskt bedrövlig.
För att återgå till usla SORT VOKTER så kan jag säga att ordet diskant får en helt ny innebörd efter man plågat sig igenom det tarmskrapet.
HADES. Norsk viking metal där de sjunger om grekisk mytologi, är det verkligen rimligt? Texterna till ”…Again Shall Be” har sedan dag ett förbryllat mig och varför ingen har ifrågasatt detta fenomen är oförståligt. Rent musikaliskt tyckte jag bara att de var trötta. Trist produktion, släpiga låtar, inget som stack ut. Likt förbannat står den i skivhyllan. Förstapress. Säkert värd 5 kronor. Bandfotot till skivan tänker jag inte ens kommentera.
Nä, nu måste jag sluta innan jag dissekerar sönder hela skivsamlingen.
Fortsättning följer…
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
26 oktober, 2010 den 10:30 e m
jag minns det som igår (nåja) när jag och en kompis ivrigt skulle lyssna på fleurety sjuan. det var ju inte direkt överflöd av norsk b.m. på den tiden så det var lilla julafton varje gång brevbäraren kom… vi var båda jävligt förvirrade, undrade om det var något fel på sjuan och sladdassociationerna infann sig, men efter några lyssningar började den sätta klorna i hjärnbarken. tyvärr håller ingen annan produktion med dom samma höga standard. någonstans har jag också en demo som heter black snow.
vill någon kränga sjuan för en vettig peng hör gärna av er
26 oktober, 2010 den 11:20 e m
Cowboyhat + fjanting lajvyxa + corpsepaint = fail
Cowboyhat + Förvuxen Motorsåg + Flanell + Blod = mindre fail i alla fall.
Man får ju iaf försöka hålla sig till ett generellt tema i hur man vill framställa sitt band och sin musik.
Det skulle kanske funka om Immortal dök upp på scenen i cowboyhatt och chaps förvisso, fast allt är lagligt för Immortal.
27 oktober, 2010 den 12:52 f m
Minns att man skrattat gott åt Forgotten woods mången gång i sin ungdom. Men du kan ju inte på fullt allvar mena att Fimbulwinter är Franska eller tolkade jag bara din slutkläm helt fel? 🙂
27 oktober, 2010 den 6:13 f m
Oj, det blev ett syftningsfel/hyfsat rörigt. Fimbulwinter är såklart helnorska. Jag var bara tvungen att klämma in en känga åt den gamla franska scenen. Åtgärdade det nu.
27 oktober, 2010 den 6:49 f m
Guldinlägg. Påminner mig om tiden då man köpte plattor på måfå via ginza eller CBR helt baserat på uttömmande beskrivningar som ”norsk black metal” eller ”ond black metal” i katalogerna, och sen förgäves kämpade för att gilla avskrädet man bränt hela studiebidraget på. Tur att man ramlade över nåt guldkorn emellanåt också.
27 oktober, 2010 den 6:55 f m
Jo, tack och lov så var majoriteten man köpte blint riktigt bra. Den värsta niten man kunde gå på var när man läste Sound Pollution-katalogen och läste om holländska Deinonychus. En blandning av Burzum, Enslaved och Abruptum stod det i informationstexten. Jo, jag tackar jag. Det kommer att komma en Deinonychus-special framöver.
27 oktober, 2010 den 8:50 f m
Haha, Deinonychus minns jag. Spännande med special!
Sen har man ju även gjort sig skyldig till att ha köpt bedrövliga plattor som t ex Let me Dream’s ‘My Dear Succubus’ även efter genomlyssning i butik. Vete fan hur det gick till, men man var nog svältfödd på allt som ens verkade lite elakt.
27 oktober, 2010 den 9:01 f m
Shit! Let Me Dream-plattan kommer jag ihåg mer än väl haha! Angående plattor man lyssnat på, inte gillat och köpt likt förbannat måste jag nämna Ancients ”Mad Grandiose Bloodfiends”.
27 oktober, 2010 den 10:34 f m
Deinonychus var rent sinnessjukt dåliga. Försökte flera gånger lyssna igenom skiten. Ett verkligt försök att hitta något av värde i tramset. Men icke. Trodde ärligt talat att jag var ensam i hela världen om att äga en skiva med dem. Silcene of December… Bara namnet får en att febrilt famla efter självskadeverktyg. Undrar om jag inte äger en till skiva av dem. Något med ”Weeping…”. Nu börjar jag bli rädd för mig själv på riktigt. Att holländarna får för sig att spela in skiten är en sak. Att något skivbolag har det dåliga omdömet att ge ut det är förvisso en gåta. MEN att en annan bevisligen gått och köpt inte bara en, utan TVÅ skivor med nämnda band är galenskap helt ovärdig en icke internerad människa.
27 oktober, 2010 den 2:40 e m
Självskadeverktyg? Hade vi inte just konstaterat att Niklas Kvarforth fått tillräckligt mycket gratis. Bli inte förvånade när ni läser igenom låtlistan på nästa Shiningalbum… Haha
27 oktober, 2010 den 10:46 f m
Var det nån som ville köpa Fleurety-sjuan, A.K.A. Silversurfaren?
Hittade förresten följande Fleurety bandbild på Metal Archives:
http://www.metal-archives.com/band.php?id=1018
Frågor på den?
27 oktober, 2010 den 10:51 f m
Palle Kuling är annars en vedertagen benämning på lord Blackmoon här nere i Fjollträsk.
Deinonychus sällar sig alltså till en föga illuster skara som valt att namnge sitt band efter dinosurier: T Rex, kepsjävlarna Dinosaur jr och argentinarna Velociraptor.
27 oktober, 2010 den 1:07 e m
1. Kampfar är så jääävla bra. Hatten not so much.
2. Forgotten Woods’ logo är fan bland de råaste, och då är det inte ett enda upp-och-nedvänt kors i den!
27 oktober, 2010 den 1:22 e m
HADES-fullängdaren, är det mitt gamla ex? Har definitivt för mig att jag gav bort den till någon, men kan inte komma på vem. Sjukligt träffande beskrivning dock. Minns att jag efter att ha sett ett 5-minutersklipp med någon av bandmedlemmarna kände mig nödgad att köpa eländet och att jag sedan dess lyssnat mig igenom eländet en enda gång. Bandet var iofs tidigt ute med att ha banduniformer som var hoprafsade från Berlins leathermen-stadsdel Schönberger. Eller i alla fall långt innan Dark Funeral försökte sig på samma stunt.
27 oktober, 2010 den 5:02 e m
Undrar just om Gorgoroth kommer i uppdateringen av listan? Pentagram än en höjdare. Skulle verkligen vilja läsa texthäftet, men Embassy var inte vänliga nog att trycka det av någon anledning. Sångaren. Pest, Hat, Katt, Hund eller vad han nu kallade sig måste ha fått black out när han stod i studion, tog sats och skulle sjunga och insåg att den där detaljen ”vi skriver texterna senare, det är lugnt. Det ordnar sig” helt hade förbisetts. Istället gastar han ”Jesus Christ” i den ena sångtakten sämre än den andra. Black Metal-tourettes.
Jag ville verkligen gilla både Pentagram och Antichrist, men det gick inget vidare. För något år sedan fick jag för mig att lyssna på dessa två hårdingar igen. Tänkte att det kanske gått till sig. Det var marginellt sämre än jag minns det.
27 oktober, 2010 den 6:39 e m
Intressant ämne & roliga anekdoter/åsikter.
Mock-demon tyckte jag var tuff när jag var liten. Första riffet på Kampfar-demon är trots allt ok i all sin humpighet. Sen har de bara släppt dynga & verkar enkom existera för att Dolk (Kniv? Grymt namn) ska få åka runt på turne & visa sitt jättelånga hår för småtjejer.
Inget av nämnda band har åldrats med värdighet, men nog gav man dem en chans på den tiden.
Att slösa sin tid på Black Metal som bara är ”ok” är ju dock förkastligt.
Band jag förväntar bli avhandlade/slaktade:
Forgotten Woods, Isvind, Bak De Syv Fjell, Soria Moria Slott, Troll…. Fan det börjar låta som dåliga bandnamn-listan.
PS: Euronymous hade väl kåbbojsarhatt på Mayhem-foton? Alltså är det nästan ok.
27 oktober, 2010 den 7:00 e m
Var inte Soria Moria Slott en skiva med det vedervärdiga norska bandet Dismal Euphony?
Och hur fan lät Kvist egentligen? Vågade mig nog aldrig på en lyssning.
27 oktober, 2010 den 7:05 e m
Dismal Euphony var life metal av värsta sort. Det enda som var kul med dem var Napalm Records annonser där de inte skrädde med orden över bandets förträfflighet. Det var mkt snack om ”Elflike female vocals” och ”almost hymnic”.
Kvist är inte alls pjåkiga. Har alltid gillat dem även om bandnamnet lämnar en del att önska.
28 oktober, 2010 den 9:31 f m
Kvist är fan rent guld!
29 oktober, 2010 den 8:40 f m
Kvist är trots sitt namn grymt bra black metal.
29 oktober, 2010 den 7:08 e m
Fleuretys debutalbum är stor satanic occult blasphemic art.
Sort Vokter, fyfan. Det är kiss.
Ildjarn borde också vara med på listan.
Hades demo/MCD är bra. Minuspoäng för den uppenbara Burzum-dyrkan.
Kvist har jag aldrig hört. Skulle av princip aldrig ha beställt en platta med det bandnamnet från Ginza. Aldrig.
3 november, 2010 den 8:33 e m
Skönt att höra att jag inte är den enda som inte gillade Hades. De var rätt populära i min bekantskapskrets ett kort tag, var förresten inte så länge sen jag såg en polare i …Again shall be-longsleeve. Tyckte alltid att de var svintrista!
Jävligt trevlig blogg, synd bara att man blir sugen på att rota fram en massa gammalt skräp som man inte lyssnat på sen -95 🙂
4 november, 2010 den 2:29 e m
Afan, Sort Vokter suger, som nordmanna sier, hestkuk. MEN! Att dissa Ildjarn? Nu blir jag allt lite putt, nästan så jag tänker fula ord och hötter inombords. Skit i ambientplattorna och gå igenom Strength & Anger ett par gånger till. Fina bitar!