Hatpastorns likpredikan

Med den titeln vet vi att idag blir det åka av. Det var Necrophileas Fogg som introducerade mig för begreppet och jösses vad jag gubbskrockat åt det. Innan vi sätter tänderna i AOBM reder vi så gott vi kan ut vad AOR är.

Adult-oriented rock or AOR has multiple meanings in the music world and its meaning may vary upon location. It may refer to:

Arena rock (also known as AOR, melodic rock and stadium rock), a style of commercially oriented rock music

Album-oriented rock (AOR), a radio format created in the United States in the 1970s

Adult album alternative, a radio format that evolved from album-oriented rock

Adult-oriented rock, a synonym for soft rock

West Coast sound, a mid-to-late 1970s rock subgenre, more recently referred to as yacht rock

Man kan struta ner det hela till ”det värsta tänkbara” oavsett inriktning, men i de allra flesta fall rör det sig om välproducerad, välspelad, len musik av män för män över 50 med ett modesinne och allmänt omdöme som gränsar till galenskap. Ungdomar brukar kalla sådant här för ”mossigt”. Eller ja, dagens ungdomar kallar det garanterat inte för det. De kallar väl gubbig musik för … ja, vad är egentligen motsatsen till sigma rizz skibidi toilet core no cap vibin?

2013 doppade jag tårna i AOR-träsket med inlägget ”AOR-hell”, en ordvits på skivbolaget AOR Heavens bekostnad. Här gick jag bland annat till attack mot solariebruna män i lustiga hattar och snäva byxor och en man som såg ut som Arnold Schwarzenegger i en sinnessjuk skjorta.

AOR-Hell. | Hatpastorns likpredikan

Nu när de flesta black metal-rävarna passerat 50 med råge är det inte så konstigt att vi ser mer och mer adult oriented black metal. Sofistikerat. Polotröja. Tillrättalagt. Progressiva riff/glasögon. Fler än 6 strängar på gitarren. Komplicerade jeans. Tunga stråk av gubbsjuka. Fin i kanten. Märkvärdig. Grafiska felbeslut. Övervikt. Desperation. Dåligt hår.

Då AOBM är en ny genre är inget hugget i sten ännu. Begrepp måste redas ut, kvalificeringar utföras. Jag tänkte att jag slänger ut några exempel på kandidater så kan vi diskutera senare vad som är true AOBM.

Ihsahn

Ihsahn är såklart guden i den här genren med sitt soloprojekt. Välspelat, Sofistikerat. För en mogen manlig publik. Bandfoton som för tankarna till en Dressman-reklam. Dyra armbandsur. Ribbstickat. Det som ligger Ihsahn i fatet är att han verkar vara en genomtrevlig och vettig snubbe. För att kunna nå nästa nivå och bli helt oantastbar i genren bör han lägga sig till med en obehaglig Steven Seagal-aura. Om uttrycket AOBM inte får det genombrott jag vill så vill jag i alla fall redan nu slå ett slag för genren ribbstickad black metal.

Nyare Limbonic Art

Limbonic Art utan Morfeus är vad det är. ”Phantasmagoria” och ”Spectre abysm” är inte alls tokiga, dock alldeles för långa och ofta får man känslan att något saknas. Dock högre toppar än ”Legacy of evil” som var sista skivan Morfeus var med på. Senaste given, ”Opus Daemoniacal” har jag knappt hört, men när jag surrade med Malokarpatan-Adam om fenomenet AOBM inflikade han att skivan hade tunga ”dad vibes” gällande trivselkilon och makalöst usla grafiska beslut. Tjong in på AOBM-kontot med den!

Nyare Keep Of Kalessin

Keep Of Kalessin var på god väg att få ett bra kommersiellt rull efter ”Armada” och ”Kolossus”. Naturligtvis sköt de sig själva i foten runt 2010 genom att vara med i melodifestivalen, vara sköna snubben i backslick och skjorta i videointervjuer och sedan sparkades sångaren. Efter sisådär fem år av ingenting var det få som sprang till kiosken för att köpa ”Epistemology” och senare ”Katharsis”. Den sistnämnda är inte ens recenserad på Metal Archives. AOBM-potential finns här i överflöd. Duktiga musiker, backslick, välproducerat, välspelat och så vidare. Jag tror jag sett några komplicerade jeans med. Det jag kräver är att Obsidian C går full on gringubbe, skruvar upp egot och tar på sig ett par välsmorda skinnloafers, knäpper upp skjortan och bara vevar. Då snackar vi!

Nyare Enslaved

Samma sekund Enslaved skrev högst upp på deras Instagram att de spelar ”avant-garde extreme metal with a progressive-melodic edge” flög de rätt in i AOBM-facket. Hujeda mig. Särskilt när man tröskar runt och försöker flörta med 40 och 50-åringar genom att spela trötta versioner av hitsen från monumentet ”Frost”. Nej tack. Enslaved må vara ett av mina absoluta favoritband genom tiderna, men det har varit några rejält tunga decennier nu. Avant-garde extreme metal with a progressive-melodic edge, det är ju bara ett vidrigare sätt att skriva AOBM på.

Nyare Khold

Bandet som helt enkelt bara vägrar att lägga ner. Här kan vi diskutera om det verkligen är AOBM, eller bara ren och skär dad rock med corpse paint. När Geir var med i norska versionen av Gift vid första ögonkastet vill jag ändå hävda att det blev ett rejält steg mot AOBMs generella riktning.

Winds

När jag var och hälsade på Heidenhammer senast frågade jag honom om han kom på något AOBM-band på rak arm. Det tog två sekunder, sedan svartnade hans blick och han väste fram, ”Winds”. Medan jag stod och skrattade gick han och hämtade fram hela Winds diskografi på CD för att markera hur illa det här faktiskt är.

Nyare Borknagar

”Winter thrice”, ”True north” och ”Fall”. Tveklös AOBM. Mössa inomhus och sponsoravtal på läckra gitarrer. Trygg privatekonomi och Text-TV. Borknagar känns som ett band vars medlemmar tycker det är himla skönt att bara sätta sig ner en stund.

Susperia

IA-band känns överlag som något AOBM-adjacent. Sedan i fallet Susperia är det bara en malström av cowboyhattar, komplicerade jeans och AHA-covers. Förutom AHA-covern har jag faktiskt inte hört en ton Susperia, men man har ett hum om hur de låter.

Nu har vi åtta exempel. Som ni ser råkar alla banden vara från Norge. Samtliga akter, förutom Susperia och Winds, har även en gedigen barndom med bra släpp, för att sedan gubba till det. Inte nödvändigtvis till det sämre, eller ja, sämre blir det ju men om vi leker Djävulens advokat så är det inga musikaliska brakfloppar. Det är mest att det känns tandlöst och ofarligt. Lent. Tillrättalagt och oftast otroligt trist. Inget som generellt tilltalar ungdomen, men 40-plussare frustar gillande. Det är som med återföreningen av Old Mans Child som fick vuxna människor att gå ner i spagat av glädje. Nu får ni ju för fan ta och ge er! Bara för att man känner igen något från när man var ung betyder det inte att det är bra. Det är de här sinnessjuka mekanismerna som gör att vi drunknar i remakes och uppföljare som ingen bett om. Teori: folk som kissar på sig av förtjusning över att Old mans Child är tillbaka, trots att bandet peakade på första EPn, är samma människor som gråter av lycka när de ser en AI-genererad Darth Vader i Star Wars 17.

Nu när jag sitter och klurar på det här med AOBM slår det mig att det är svårt att komma på exempel från andra länder. Jag fick hem senaste Mütiilation och jag retade mig direkt på den bra/opassande produktionen och att det var en trummis som var tajt. Känns smått bisarrt att kalla Mütiilations senaste för AOBM, men det är väl åt det hållet. AOBM-adjacent? Alcest däremot. Där kan vi börja snacka AOBM. Dock är det väl inte så många 50-60 åringar som dyrkar Alcest? Eller? En av de bästa titlarna på ett inlägg jag fisit ihop är ”Neigerkyssar – Ett försvarstal till nazisten från Alcest”. Jag orkade inte skriva klart det, men det handlade om fenomenet hur vissa musiker får grönt kort trots tvivelaktigt förflutet medan andra inte får det. Clickbait-titeln var klart bäst. Och en högst vetenskaplig analys om att man kommer undan med mycket bara man i vuxen ålder gillar japansk tecknad film!

Finland då? AOBM … jag kommer inte på något på rak arm. Amorphis däremot, men då snackar vi adult oriented death metal. Spelar ens Amorphis döds längre? Huh. Metal Archives säger Melodic Heavy Metal/Rock. Ren och skär AOR med andra ord. Vilket snusk. Och en vit snubbe i dreads på sång. Tack gode gud att jag inte ens föll för ”Tales from the Thousand Lakes”!

Sverige. Mefisto? Senaste given är släppt på GMR Music Group och där är det hög medelålder på både band och målgrupp. Jag har inte hört nyare Mefisto så jag vettefan hur det låter. Har inte sett eller hört någon under 40 prata varmt om Mefisto så jag lägger Mefisto i AOBM-högen för vidare utvärdering. Watain på Dalhalla? Lite arenarock luktar det väl ändå?

Polen. Behemoth, där får jag AOBM-vittring. I övrigt är nog östländerna rätt förskonade. Någon som inte blev förskonad var jag när Rob Darken upptäckte AI-konst. Herregud vad det smattrade i inkorgen med tips om den ena bilden värre än den andra.

Och där är vi nu. Adult oriented black metal är väl en naturlig utveckling eftersom alla blivit så satans gamla. Eftersom extrem musik i det stora hela inte funnits sådär fasligt länge finns det inga regler kring det här. Det känns som att det kanske inte var riktigt tänkt att pensionärer ska tröska runt och spela låtar de skrev när de var 15 och satanist. Många av de här jubileumsturnéerna känns dessutom inte så lite illavarslande. Emperor ska väl ut nu på sin femtonde jubileumsturné på ”In the nightside eclipse”. Det är ett, max två hack, under nivån Status Quo live i Skönsberg eller hologram-Dio på Pizzeria Juventus i Jakobsberg.

Oh well. AOBM. Vad har ni för förslag? Gimme gimme gimme. Ingen AI-konst, tack. Månskensvargar och barbarer med sex fingrar har jag sett nog av.

/Hatpastorn

This entry was posted on 28 mars, 2025 at 8:32 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.